dagensbok.com » Sven Delblanc

Sven Delblanc "Livets ax"

Mattias Lahti Davidsson — Sun, 15 Feb 2026 23:00:57 +0000

Den lilla pojken anar vagt att axet är sött så han tuggar och försöker svälja. Men det är taggigt och sätter sig på tvären i halsen och smärtan är total. Trots att han skriker är det ingen på åkern som tröstar. Tvärtom skrattar man åt den lille.

Livets ax är en av Sven Delblancs sista böcker och den tredje vinnaren av Augustpriset. Den är självbiografisk och handlar om uppväxten. Främst präglades författarens barndom av skräcken för den extremt hetlevrade och oberäknelige fadern. Han kunde bli väldigt våldsam. Bara delvis kunde detta negativa uppvägas av tryggheten hos mamman och de betydligt äldre systrarna.

”Svenskamerikanarn” hade tagit med sig sin familj hem till Sverige igen från Kanada i och med 1930-talets depression. Sven var född där borta i Manitoba men blev alltså svensk. Familjen slog sig ned på en gård i Sörmländska Vagnhärad, invid Trosaån. Pappans uppblossande vrede gick främst ut över mamman och över djuren på gården. Lille Sven är förlamande rädd för ”denne demon” som kunde hissa upp ett trilskande föl i bakbenen och piska det.

Pojken blir en mästare på att gömma sig. Bland annat hittar han en plats under en lada dit även hönsen smyger sig undan för att lägga ägg i lönndom. När pappan letar efter sin son för att få hjälp i sysslorna kan pojken krypa fram och visa att han funnit ett ägg, en av hans legitima sysslor.

Ett annat gömställe är de omkringliggande skogarna. Pojken får ett sällsamt djupt förhållande till naturen och i synnerhet till körsbärsträdet som står ensamt inne bland granarna. Hur kan något så vackert som ett blommande träd existera i denna mörka värld? Livets ax innehåller de skönaste naturskildringar.

Men ett barn kan inte skydda sin mamma när pappan slår. Numera är det kriminaliserat att utsätta minderåriga för de syner som Sven Delblanc fick med sig till vuxenlivet. På den tiden tittade grannarna bort, fastän de visste.

Boken är något av en nyckel till Sven Delblancs omfattande författarskap där drygt 20 romaner trängs med ett tiotal dramer och nästan lika många ”mellanböcker” innehållande litteraturvetenskapliga betraktelser, politisk satir och kulturjournalistik. Åtminstone är Livets ax en nyckel för läsare som är nyfikna på det biografiska bakom författarens teman.

Ett uppenbart tema är Södermanland. Sven Delblancs mest berömda verk, Hedebysviten utspelar sig i Trosatrakten, lätt maskerad.

Ett annat tema är fadern-demonen som sonen inte kan frigöra sig ifrån. Detta öde leder till frihetens omöjlighet och det radikalpessimistiska som är återkommande ämnen hos Sven Delblanc. Många författare har den här typen av tidiga, formativa erfarenheter som de tvingas älta och betrakta från olika vinklar igen och igen. Jag associerar till Marguerite Duras. Ämnena i Älskaren är sådana hon återkommer till i bok efter bok. Plantgagen i Indokina med de salta, sterila fälten, fattigdomen och den deklasserande kärleksaffären med en rik kines som hela familjen tvingas acceptera.

Redan i dagboksromanen Åsnebrygga, som främst utspelar sig i studentupprorens USA på 1960-talet gör Sven Delblanc iakttagelsen att han inte skriver om något annat än om pappan.

Fastvuxen vid min rygg som en djinn viskar han varje dag sin lära i mitt öra: kom ihåg att du är ensam. Kom ihåg att du är unik. Misstro din nästa. Lita bara på dig själv. kom ihåg att du är fri, fri, fri… Aldrig finner du vägen från jag till vi. Är frigörelse möjlig? Nej.

Det är mörker och smärta som är människans lott i jordelivet, tycks Sven Delblanc säga. Körsbärsblommorna är en tröst, men en klen.

Sven Delblanc "Ifigenia"

Mattias Lahti Davidsson — Mon, 24 Nov 2025 23:00:27 +0000

Den grekiska hären är samlad i Aulis. Den ska ta skeppen över havet och besegra Troja. Men det är stiltje, krigarna kommer ingenstans. I lägret tar maten slut för alla utom de allra mäktigaste. Kanske hotar pesten att bryta ut?

Agamemnon, kungen i Mykene, har lyckats ena de andra grekiska härskarna till denna krigsansträngning. Men nu ser det väldiga företaget ut att gå om intet, för att gudarna håller sig undan.

Översteprästen Kalkas föreslår ett offer. Om Agamemnon skickar sin dotter Ifigenia till gudarna kommer de att blidkas och flottan får förlig vind. Sagt och gjort.

Skalden Demodokos får uppgiften att dikta en lämpligt patriotisk version av det grymma människooffret. Så uppstår den märkliga myten att Ifigenia förvandlas till en hind, att hon överlever pappas skarpa kniv och offerbålet och förflyttas till Tauris på Krimhalvön.

Men Demodokos och hans olyckskamrat, sanningssägaren Tersites, ser egentligen mer krasst på Iliadens ”hjältar” och mer rimligt med förfäran och avsmak på det rysliga mordet på en oskyldig flicka.

Dock har de bägge att förhålla sig till makten, annars kan det gå illa. Så de far med härtåget. Demodokos får Agamemnons uppdrag att skriva hjältesången ”Akilles vrede” för att hålla den självsvåldige hjälten på gott humör och villig till strid. Odysseus beordrar Demodokos att framställa slaget om Troja som en rad heroiska envig mellan hövdingar och kungar, fastän det mest är trötta och urledsna fotsoldater som tvingas ta riskerna.

Tersites uttalar vad han ser och får betala sanningens pris, han blir misshandlad upprepade gånger och förlorar bland annat ena ögat. Mot slutet tvingas Demodokos bära Tersites på sin rygg. Diktaren och sanningssägaren i en och samma person?

Vän av ordning kanske invänder att det var Homeros, inte Demodokos, som skrev Iliaden. Ja, men inte i den här boken. I Ifigenia av Sven Delblanc är Homeros redan död vid tiden för de trojanska krigen.

Vad vet vi om Demodokos fortsatta resor? Om vi besvarar frågan med en Tersites hyperkritik och sanningskärlek måste svaret bli kategoriskt – vi vet inte ett dyft. Demodokos blotta existens är högst tvivelaktig, påståendet att han skulle ha skrivit poesi framkallar hos den allvarlige forskaren ett ironiskt löje.

Ifigenia reser en mängd tidlösa frågor om berättarens och författarens roll i samhället och i förhållande till makten. Episka myter var det härskarna i antikens Grekland ville lämna efter sig och det är vad Demodokos levererar. Å andra sidan hungrade den vanliga, fattiga människan också efter sagor. Berättaren kunde under vissa omständigheter försörja sig även utanför hoven.

Romanen är skriven mot slutet av Sven Delblancs liv. De grekiska eperna hade han läst på originalspråk allt sedan tonåren. I essäboken Homerisk hemkomst skriver han att vi har Iliaden och Odysséen ”men därutöver ganska lite material med bevisvärde. Över det mesta av Homeros-forskningen faller den ofrånkomliga domen – härom kan vi inget veta”.

Som en reaktion på den ändå ymniga Homeros-forskningen väljer Sven Delblanc att förhålla sig fritt till myterna. Den ädle Akilles, exempelvis, framstår i väldigt sjaskig dager. Respektlösheten är uppfriskande. Och tankeväckande.

När Ifigenia kom ut hade just Berlinmuren fallit. Utvecklingen pekade i gynnsam riktning. Men sedan dess har mycket hänt. I allt fler länder försvagas demokratin. Agamemnon-liknande ledare försöker tvinga författare, journalister och kulturutövare att tjäna dem. Alternativet är att bli tystad.

– Här offrades Ifigenia.
– Som du pratar, poet. Alla vet ju att hon lever i Tauris.
– Ack, det var bara en dikt jag skrev, Ifigenia i Tauris…
– Många var den dikten till hjälp och tröst.
– Kan då inte dikten ge tröst och hjälp utan att ljuga om verkligheten?
– Det är mycket du begär.

I vår egen tid finns plats för både myter och realistiskt berättande. Demokratin har öppnat för texter som utmanar makten. Det skapas också myter om den fria människan, om mänskliga rättigheter. Mer sånt.

Stig Larsson "Högt och lågt"

Mattias Lahti Davidsson — Fri, 04 Apr 2025 22:00:10 +0000

Hm, Stig Larsson, det var längesen jag tänkte på honom. Hans debut Autisterna var alldeles briljant. Tevepjäsen VD med Ernst Hugo Järegård och Helena Bergström likaså.
Sen kommer jag att tänka på de där knäppa uttalandena i någon av kvällstidningarna om vuxna män och att det skulle vara naturligt att attraheras av småflickor, nåt sånt. Var det för 30 år sen, kanske? Tiden går.
Men titeln Högt och lågt lockar, när jag får ögonen på den i biblioteket. Jag sökte egentligen standardverket Från runor till romantik i samma hylla och lånar bägge.
Det börjar lovande med lite osammanhängande tankar om författarskapets villkor och skrivandets vedermödor. Vad utmärker egentligen en ”story”? Men sen glider Stig Larsson över på vänskapen med Jean-Claude Arnault, han som drev kulturscenen Forum och som dömdes för två våldtäkter. Då blir texten mera generaliserande på ett löjeväckande sätt.

I det stora hela är det tjejer som väljer killar och inte tvärtom. Tanken att Jean-Claude någonsin skulle ha gjort Åsa närmanden är direkt komisk.

Röststarka personer som kväljer dom med plattityder. Det är osnyggt. I synnerhet i dessa tider av oförblommerad fascism.
Därpå följer en ytlig och ointressant betraktelse av den svenska deckarexplosionen, eller vad man ska kalla det. Jan Guillou nämns. Visserligen skriver han inte deckare utan agentromaner och historiska romaner, påpekar Stig Larsson helt korrekt, men ändå är Jan Guillou en betydande utvikning i texten om deckare.

Stig Larsson anser att divergenser från ämnet, ofta av mer bisarrt slag, fungerar som en krydda. Jag är beredd att hålla med honom, så kan det absolut vara. Ibland. Men bara om författaren lyckas ta sig tillbaka till det egentliga ärendet igen. Det lyckas inte Stig Larsson göra. Så den här recensionen, som ska utmynna i ett betyg mellan ett och tio; så ser reglerna ut, börjar luta mot rekordlågt. Det är ett planlöst mumlande.

Men så kommer jag till sista avsnittet i Högt och lågt. Det bär titeln ”Att göra sig ett namn”. Stig Larsson rannsakar sin skrivkramp och sina vedermödor med berömmelse och (eventuellt) alkoholmissbruk samt den där relationen som kraschade. Här berör han mig. Förstå mig rätt: jag är fullständigt okunnig i ämnet Stig Larssons privatliv. Jag bryr mig näst intill inte alls om kända människors tillvaro utanför offentligheten. Det är snudd på analfabetism från min sida, men det är vad det är.

En gång fanns det för mig en lätthet när jag skrev. Fram till diktsamlingen Uttal 1992. Eller kanske Natta de mina 1997. Det kom bara. Jag plockade ner det som dammkorn i luften.

Ett sådant eteriskt förhållande till skrivande har jag aldrig upplevt. Så avundsvärt! Och tänk att sedan förlora den förmågan och behöva leva vidare.

Stig Larsson funderar kring vilka slags höga krav inför evigheten som författare kan tänkas bygga upp. Han grunnar över mättnad på bekräftelse. Till slut vänder och vrider han på fenomenet att vi människor ljuger för oss själva. Hur som helst, detta till sist förhållandevis målinriktade mumlande leder fram till konklusionen att högmodet bar med sig Stig Larssons fall. Det kan låta högtravande, men det är så jag läser det.

Mellanböcker, jag är svag för dem. Nyligen recenserade jag en av Lina Wolff och en av Sven Delblanc. Stig Larssons Högt och lågt är en utpräglad mellanbok. Frågan är bara mellan vad och vad den befinner sig?

Sven Delblanc "Samuels bok"

Mattias Lahti Davidsson — Tue, 04 Mar 2025 23:00:02 +0000

Migration tar sig många uttryck. Mer än en miljon svenskar flyttade till Amerika på 1800-talet, det vet vi mycket väl. Mindre känt är att en del flyttade tillbaka till den gamla världen igen. Två av dessa var Sven Delblancs mormor och morfar. I fritt gestaltad romanform berättar han deras historia.

Samuel Eriksson är prästvigd i USA men det räknas inte i gamla Sverige. På den här sidan Atlanten får han hanka sig fram som ”hjälppräst”. Arbetstillfälle finns på Gotland, långt från hustrun Cecilia och den växande familjen i värmländska Väse. Inkomsterna är så små att det knappt blir några pengar över att skicka hem. Möjligen om han avstår att köpa sig ett par handskar…

De välmående och arroganta kyrkoherdarna på södra Gotland har stor hjälp av ämbetsbiträdet Samuel Eriksson, men utan att visa någon tacksamhet. Tvärtom ska alla veta sin plats i det oscarianska Sverige.

Samuel Eriksson måste ofta ha ångrat att han lämnade Amerika, men han biter ihop och fogar sig i sitt öde. Detta är en roman som i hög grad handlar om underkastelse. Den skildrar hur maktlösa människor kan vända sig inåt och där finna viss mening. Det gäller såväl Samuel som Cecilia men även sonen Abel. Den sistnämnde utvecklas till något av en autodidakt poet på värmländska bonnalandet, starkt influerad av Stagnelius. Gestaltningen av Abels öde tar sig an romantikens teman på ett mycket gripande och trovärdigt vis.

Romanen är sorglig och rör sig obevekligt mot katastrofen. Samuel försöker ta sig igenom motgångarna så gott han kan. Familjen gör sitt bästa för att skydda honom. Och genom sina dagdrömmar ger Samuel både hustru och barn en viss motståndskraft tillbaka. Personteckningarna är fulla av liv och läsaren kan se hela familjen i Väse framför sig.

Samuels bok är kanske Sven Delblancs allra främsta roman. Den odödliggör den lilla människans strävan i det auktoritära klassamhället och teokratins diktatur. Sven Delblanc har också ett särskilt öga för kvinnornas kamp i ett solitt sammansvetsat patriarkat. Samuel, Cecilia och Abel kanske gick under, nernötta i den kvarn som var det gamla oscarianska Fattigsverige. Men med tiden rasade detta dysfunktionella samhälle ihop under sin egen tyngd. Alltför många röstade med fötterna. Alltför många organiserade sig fackligt och för rösträtt. Ytterligare en grupp som bidrog till den ”gamla onda tidens” sammanbrott var alla dessa stackare som gick i inre exil. Sven Delblanc kastar ljus över hur det kunde gå till.

Sven Delblanc "Trampa vatten"

Mattias Lahti Davidsson — Mon, 13 May 2024 22:00:26 +0000

Vad gör författaren när romanprojektet kör fast? Sven Delblanc låter tankarna vandra och skriver diverse textfragment i stället. Varför är minnet en sådan svikare? Han har ett knippe brev efter sin bortgångna mamma och inser att han knappt kommer ihåg något alls från barndomen. Mamman skriver i ett brev till någon hur hon och sonen hjälpts åt att begrava en självdöd ko på lagårdsbacken.

Tungt och besvärligt måste det ha varit, dessutom en ganska ovanlig händelse, något att minnas. Ändå kan jag inte erinra mig det ringaste om detta, inte en glimt, inte en skugga.

Sven Delblanc tvingas konstatera att barndomen är en okänd och förlorad värld. De enda verkligt livskraftiga minnena är kopplade till lukt och smak. Han frossar i matminnen från uppväxten. Smöret som smälte på det ångande nybakade rågbrödet. Den råa lukten av nyslaktat fläsk som slog igenom stekoset då det vankades kotletter från den nyss levande gödgalten.

Tankarna vandrar vidare. Vem var egentligen farfar Hermann och skulle han duga som romankaraktär? Här finns en del dokument som sonsonen grävt fram från farfars karriär som faktor på ett tryckeri. Slutsatsen är att nej, den verklige Hermann Delblanc var alltför lik en typisk påhittad figur.

Den komiska svensktyska jargongen, den emotionella yvigheten med kyssar och tårar och raseriutbrott, allt detta skulle jag vara tvungen att dämpa ner eller helt skära bort, annars skulle indignerade kritiker beskylla mig för plagiat av Hjalmar Bergman.

Författaren frågar sig varför böckerna utövade en så stark lockelse. Det var verklighetsflykt, konstaterar han. Skolans tristess, den stränga pappan och det hårda arbetet på bondgården, allt detta uppmanade till flykt.

Tonårens kättja minns Sven Delblanc, men på ett kanske otypiskt vis. Trampa vatten är samtida med avskaffandet av vissa sedlighetslagar. Porren släpptes fri i början av 1970-talet, något som inledningsvis ansågs kulturradikalt och positivt. Med tiden växte skepsisen men Sven Delblanc hade anat oråd hela tiden. Han konstaterar att hans värderingar måhända kan klassas som puritanska, hämtade som de är ur bondesamhället. Lössläppthet motarbetades för att man ville skydda de unga.

Det var en hård moralism, hård särskilt mot kvinnorna, men dess syfte var i alla fall humant.

Han går till storms mot de manliga könsroller som han och kamraterna hjärntvättades med ”som begärde av oss att vi skulle betrakta kvinnan som förbrukningsvara, nattkärl, lavemangskanna”.

Fragmenten övergår i en politisk avdelning. Socialdemokratin hade i början av 1970-talet ett mycket fast grepp om regeringsmakten. Den mest högljudda kritiken kom den gången från vänster. Men Sven Delblanc noterar Torbjörn Fälldin och kåserar om bondesamhällets ansvarsutkrävande av sina förtroendevalda. Samhällskritiken känns både svepande och daterad, dessvärre. Allt kan kanske inte locka lika mycket i en mer än 50 år gammal bok samlade fragment. Men mycket, det mesta, är personligt och engagerande och skrivet med en av de vassaste pennorna jag stött på.

Den tredje avdelningens texter ger interiörer från en vetenskaplig institution vid något icke namngivet universitet (får jag gissa Uppsala). Byråkratin, personalens intriger och ledningens bunkermentalitet skildras med en satirisk munterhet som för tankarna till August Strindbergs Röda rummet. De humanistiska ämnena var hotade då, liksom nu.

Vad var det för projekt Sven Delblanc så ivrigt ville fly undan att det blev en hel liten bok, vid sidan av? Det var nog andra delen i Hedebysviten, gissar jag. Nå, prokrastineringen hade sina gränser. 1973 kom Stenfågel ut som senare skulle följas av ytterligare två romaner i den då omåttligt populära kvartetten av böcker om folket i Hedeby med omnejd. Dessa romaner gavs för övrigt ut på nytt förra året av Nirstedts förlag. Snart dags för en omläsning…

Péter Esterházy "Bukspottkörteldagbok"

Mattias Lahti Davidsson — Wed, 01 Aug 2018 22:00:41 +0000

I maj 2015 får den ungerske författaren Péter Esterházy veta att han har cancer i bukspottkörteln som även har spridit sig till levern. Drygt ett år senare är han död. Bukspottkörteldagbok sätter punkt för ett säreget författarskap som sträcker sig över mer än 40 år.

Den som läst Péter Esterházy tidigare känner igen den fragmentariska stilen och kasten mellan högt och lågt, mellan lärda frågeställningar å ena sidan och låga under-bältet-skämt å andra. Sjukdomen väcker inledningsvis en trotsig munterhet hos den sjuke. Han kallar åkomman ”fröken Bukspott” och tilltalar henne direkt i en rad dagboksanteckningar.

”Min lilla fé eller min lilla fröken Bukspott eller vad du nu ska kallas, jag undrar om du kan suga av mig inifrån?”

Men behovet att göra uppror klingar av med tiden och anteckningarna blir i stället mer trevande, ofta på temat skrivande och författarens förhållande till ”sanningen”.

”Undrar om jag inte luras av mitt kunnande (mitt skrivkunnande)? Och om inte det vilseleder mig? Om det inte skyler över?”

Varje dag vaknar Péter Esterházy upp till en ny mening, en grupp ord som han slipar och putsar på och som leder vidare till ytterligare formuleringar. Eller så saknas där en mening och då funderar han i stället kring det…

Cancern och behandlingen gör honom emellertid trött. De ständiga sjukhusbesöken bryter upp en annars ordnad skrivdisciplin. Ofta uttrycker författaren en förvåning och frustration över att tiden bara går. Gradvis upplöses det som en gång varit den uppburne skriftställaren. Och inte ens i sitt dagboksskrivande kan Péter Esterházy upprätthålla sina estetiska ideal:

”Situationen är så irriterande lik den med Rättad utgåva, samma förargliga realismtvång, både här och där. Att det som finns på riktigt (kursiv!) inte bara skulle vara ensamt om att äga legitimitet, inte bara ensamt om att vara tillåtet, utan också det enda intressanta. Verkligheten som estetiskt mått – vem har hört talas om någonting sådant?”

Rättad utgåva, som nämns här, är en slags uppföljare till Péter Esterházys mest berömda roman Harmonia cælestis. Det senare verket skildrar på ett originellt sätt flera hundra år av den högadliga ätten Esterházys öden och äventyr. Författaren rör sig där fritt mellan epoker och personer på ett sätt som ofta benämns ”postmodernt”. Boken ledde fram till uppföljaren Rättad utgåva som skildrar pappan som angivare under den kommunistiska diktaturen. Det projektet var behäftat med ett ovälkommet realistiskt skildrande. I denna dagbok är tvånget alltså tillbaka. Bukspottkörtelcancer är inte bara ett långt och krångligt ord, det är ett faktiskt ting som tar över kroppen och som ytterst släcker livet.

I tid sammanfaller dagboken med flyktingkrisen 2015. Ungern bygger omfattande hinder vid gränsen mot Serbien. Syrienflyktingarnas försök att ta sig över taggtrådsrullarna bemöts med polissköldar, tårgas och vattenkanoner.

Péter Esterházy ska invigningstala på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Men sjukdomen ställer sig i vägen. Svenske förläggaren Svante Weyler får i stället läsa upp talet som bland annat ger den ungerska regeringen kritik. ”Istället för att stilla alla upprörda känslor uppmanar man till hat, hatkampanjer, sökandet efter syndabockar (en urgammal ungersk vana, alla är skyldiga, bara inte vi)” skriver han bland annat.

I dagboken noterat han nöjt en och annan elak reaktion. Men saken är den att Péter Esterházy har annat att tänka på. Strålning, cellgifter, håravfall, svårkommunicerade läkare. Dagboken belyser med all önskvärd tydlighet hur vi står mitt i just vår samtid, den bullrar och har sig och fångar vår uppmärksamhet, men en efter en rycks vi bort. Man kan undra varför vi lät oss bländas.

Böcker sporrade av cancerbesked är en egen litterär genre. Jag associerar till Sven Delblancs Slutord från 1991. Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud är en annan sådan bok, I kroppen min av Kristian Gidlund ännu en.

Vad säger det oss? Att vi ska ta vara på livet. Att vi bör leva här och nu för att i morgon kan det vara för sent. Péter Esterházy lämnar oss inga entydiga uppmaningar. Hans fragment till dagboksnotiser är just sådana skärvor som är det stoff som livet är gjort av. Sedan tar det slut.

”Att tyna bort – som livsprogram. Att bli blekare och blekare, mer och mer genomskinlig. Sedan flyger cellerna iväg, på något sätt en cell i taget, som luftballonger. Och sängen är tom.”

Kerstin Bergström ""Slutord""

Cecilia Bergman — Thu, 03 Apr 2014 22:00:48 +0000

Detta Livet!
Dåtid och nutid.
Minnen –
Och jag vägrar släppa taget om mina minnen …
Jag tycker om att väcka dem till liv, både de mörka, svåra och de ljusa. (s. 67).

Kerstin Bergström bestämde sig för att sätta sig ned och skriva sin sista bok därför att hennes reumatism gjorde det svårt för hennes att skriva utan smärta. Det var dags att sätta punkt. När boken var klar att ges ut fick hon ett cancerbesked med dålig prognos. Upplägget skär alltså lite i hjärtat redan innan man börjar läsa boken.

Citationstecknen i titeln är en blinkning till Sven Delblanc som avslutade sin författarkarriär med samma titel. Delblanc skrev sina slutord efter att han fått sin cancerdiagnos och den handlar delvis om hans tankar om döden. Anledningen till att Bergström ger en blinkning till Delblanc i titeln, har emellertid inget med cancer att göra, utan Delblanc hjälpte Bergström på traven när hon skulle ge ut sin första bok och hon känner förstås tacksamhet till honom.

Bergström har delat sitt yrkesverksamma liv mellan att vara lärare och att vara författare. Hon återkommer ofta i Slutord till att detta har gjort henne friare i sitt författarskap eftersom hennes försörjning redan varit säkrad. På detta sätt har hon kunnat skriva vad hon vill och har inte varit beroende av goda recensioner eller att producera inom angivna tider. Det låter livsbejakande, fritt och härligt. Men ju mer jag läser i Slutord desto mer tvivlar jag på att så faktiskt varit fallet. I stället verkar hon känna sig ifrågasatt, omsprungen och missförstådd. Och de gånger hon förväntat sig en recension och inte fått någon, sitter inpräntat i hennes minne. Även detta gör lite ont i hjärtat hos mig som läsare.

Bortsett från att man blir lite ledsen av boken så är det också spännande att läsa om hur en författare ser på sitt författarliv, så där lite i backspegeln. Om romanidéer som aldrig blivit förverkligade, om glädjen över dem som blev. Hon skriver även generöst om böcker och författare som inspirerat henne och om hur hennes skrivprocess ser ut. Man får också en inblick i hur svårt det nog kan vara att vara kvinnlig författare, bosatt långt ifrån Stockholm.

Den här boken är intressant för dem som följt Kerstin Bergströms författarskap och vill läsa hennes eget bokslut över det. Men den är också intressant för dem som är intresserade av skrivprocessen och om hur det är att inte vara författare på heltid men ändå vara mycket produktiv.

dagensbok.com » Sven Delblanc

Sven Delblanc "Livets ax"

Similar Posts:

Sven Delblanc "Ifigenia"

Similar Posts:

Stig Larsson "Högt och lågt"

Similar Posts:

Sven Delblanc "Samuels bok"

Similar Posts:

Sven Delblanc "Trampa vatten"

Similar Posts:

Péter Esterházy "Bukspottkörteldagbok"

Similar Posts:

Kerstin Bergström ""Slutord""

Similar Posts: