Al Gore är inte direkt någon doldis – mer berömd nu än någonsin under Clinton-åren – och hans film med samma namn som boken har blivit oerhört uppmärksammad. Stina Dabrowski poängterade att man kallat honom en "Klimatmessias". Nåja! Det här är fortfarande en i raden av böcker om den nära förestående (och bitvis redan närvarande) klimatkrisen; kanske inte den bästa. Målgruppen för både filmen och boken känns som en intresserad amerikansk publik och målsättningen tycks mer vara att agera som ögonöppnare för de försiktigt bekymrade, men ännu inte helt övertygade.

Förnekare till klimatkrisen göre sig icke besvär förstås. De lär – som vanligt – påstå att det vetenskapliga etablissemanget inte är enigt om krisens vara och inte-vara. Gore mosar för övrigt det argumentet på sidorna 262–263. Och visst är det så att även förnekarnas hus kommer att översvämmas, vare sig de tror på det eller inte. Gore gör en bra poäng av det här. Han gör över lag bra poänger hela tiden och här lyser hans politiska skolning och mediaträning igenom – att stenhårt destillera ned komplexa budskap till korta, lättbegripliga entiteter. Hela boken är en sammanställning av hans diabilds-/powerpointföreläsningar som han turnerat runt med under många år och det märks: Det blir katastrof i popförpackning. Typsnittstorlekar varierar i ett, det finns heluppslagsbilder, flashiga citat, utviksbilder och granna färgbilder överallt. Filmen var en diabildsvisning översatt till rörliga bilder och boken är filmen inklämd mellan två pärmar.

Texterna är ibland korta bortom korta, en mening kan utgöra all text på ett uppslag. Boken är proppfull med oneliners och slogans; bitvis är det ingen berättelse och knappt läsbar, men väldigt väldigt tittbar. Insprängt i detta kommer gulfärgade sidor med längre textsjok. Detta är Gores högst personliga självbiografiska krönikor (precis som i filmen) där han på olika sätt ställer sitt miljöengagemang i relation till sin personliga historia: Hans mentor Roger Revelle, hans fru Tipper och hans son Albert som nästan dödades i en bilolycka och som innebar en omvändelse för Al själv om vad som är viktigt i livet och inte. Familjen, livet, i förlängningen förutsättningen för livet – miljön.

Denna personliga relation till kampen för miljön är kärnan i Gores framställning. Miljökrisen, eller snarare lösningen på den, är framförallt en moralisk, nästan andlig, fråga. Det implicerar att en stor del av ansvaret för att hitta ut ur eländet ligger hos oss själva, på individnivå. Boken avslutas också med en hel del tips om vad vi själva kan göra. Detta, kombinerat med ett par passager där Gore pekar på att marknaden (samma marknad som skapat problemen alltså) utgör nyckeln till lösningen gör att åtminstone jag rynkar på pannan. Att exempelvis handeln med utsläppsrätter i vissa delar av världen resulterat i att företag tjänar på att släppa ut mer koldioxid nämner han inte ens. Kanske vill han inte komplicera verkligheten mer än nödvändigt – det påstås ju att folk inte orkar med för många dåliga nyheter på en gång och att de då hellre ger upp och fortsätter som vanligt.

Men poängerna i boken är ovedersägliga. En styrka med boken är att Gore verkligen berör de flesta facetterna av detta enormt mångsidiga fenomen. Till och med lilla Sverige får vara med på ett hörn, även om det är i den föga smickrande kontexten av algblomning. Är man någorlunda insatt i hotbilden känns mycket som en upprepning, även om man då och då får något nytt till livs. De enkla diagrammen och kärnfulla budskapen har faktiskt ett genomslag som då och då förstör en fördom eller föreställning. Personligen kändes det bra att få i svart på vitt att Europa ligger nära tvåa efter USA som värsta miljöboven i världen. Inte Kina. Inte Indien. Vi.

Är man helt oinsatt i problematiken är nog den här boken väldigt bra, eller borde vara det i alla fall. Innehållet, eller syftet med boken, är givetvis värt högsta betyg även om denna recension kanske inte främst handlar om budskapet. Formen tar lite överhanden och den som tar sig igenom denna extremt lättforcerade coffee table book on catastrophy kan sedan med fördel vända sig till tyngre och betydligt mer utförliga alster inom området.

Similar Posts:

• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Varning för klimatskred
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser
• Hopp för hållbarheten
• Projekt på väg mot hållbarhet

I Stina Dabrowski möter sju kvinnor, som är en tidigare bok, samlas sju av hennes intervjuer i bokform och där finns bland annat ett intressant och oväntat porträtt av Astrid Lindgren, med frågor om hennes kärleksliv och om jämlikhet.

Stinas möten är något helt annat. Boken behandlar just mötena och allt runtomkring. Det är inte nedtecknade intervjuer. Här finns allt från Margaret Thatchers gin and tonic på förmiddagen, grälet med Arnold Schwarzeneggers pressfolk, Wallenbergs rasism, den uteblivna intervjun med Fidel Castro, väskor med videoband som aldrig visade sig vid bagageutlämningen, frustrationen över att Dalai Lama inte gav några stora insikter, förhandlanden med TV-bolagen, det klumpiga dribblandet med Maradona, Ludmilas gråt till Leonard Cohens charm.

Boken förenar alltså en mängd underhållande faktorer: det är skvaller om kändisar på internationell löpsedelsnivå, det är bakom kulisserna i medievärlden, det är anekdoter om människors lustigheter och det är god journalistik eftersom guldkornen från intervjuerna är återgivna som i en vanlig tidningsintervju.

Och jag blir mer och mer imponerad av Stina Dabrowski. Någonstans har jag nog ändå trott att hon är anställd av TV och har fått i uppdrag att intervjua diverse personer i olika programserier. När man läser boken inser man hur mycket hon faktiskt jobbar och sliter också. Hon tjatar sig till sina intervjuer, ibland tar det flera år. Hon sliter med finansiering och med att sälja in sina program. Hon sliter med pressfolk som försöker lura henne på intervjutid. Hon sliter med sina intervjuoffer som är så trötta och så medietränade att det gränsar till omöjligt att klämma ur dem något unikt.

Och det är underligt hur många av dessa intervjuer jag har sett. Trots att jag inte tycker att jag ser så mycket på TV och att jag inte gjort någon direkt ansträngning att följa Stina Dabrowskis karriär, inser jag vid läsning att jag faktiskt har sett de flesta intervjuerna, att jag har läst de där löpsedlarna hon beskriver, att jag också reagerat på att hon såg så förälskad ut i Leonard Cohen och att Yassir Arafat var så underlig.

Boken blir ett utmärkt tidsdokument, ett stycke svensk TV-historia eller till och med ett stycke internationell nutidshistoria. Dabrowski har lyckats få intervjuer med en imponerande mängd tongivande personer, både i Sverige och utomlands.

Boken kan på ytan verka som en bagatell, men det är välskrivet och välgjort. Inte det hastverk på gamla överblivna anteckningar som man hade kunnat befara.

Men den man undrar mest över när boken är slut är Stina Dabrowski själv. Den Stina som skymtar i boken är viljestark, lynnig på gränsen till aggressiv, outtröttligt intresserad av människor, ostrukturerad och samtidigt oerhört fokuserad när det gäller. Man undrar hur en intervju med henne skulle se ut.

Similar Posts:

• Frosseri i tv-skvaller
• Coffee table book on catastrophy
• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• Att beskriva det obeskrivliga
• Action i cyberrymden

Herr Stenbeck nämns givetvis med jämna mellanrum, detsamma gäller för Hyland. Det blir ganska tröttsamt i längden, man undrar ju om det verkligen inte har funnits (eller finns) andra innovatörer i svensk tv. Men även anekdoter om välkända tv-personligheters succésagor, som t.ex. Kristian Luuk och Leif ”Loket” Olsson, får utrymme i denna lättsmälta granskning av dagens mediasverige – en bransch som Gud nog allra helst skulle vilja glömma.

Därmed inte sagt att man som nyfiken frossare av lite tv-skvaller vill ta avstånd från boken. För en vanlig dödlig person som växt upp med tv:n som sin bästa polare är detta nämligen en glasspinne som man slickar i sig i ett nafs, hur syndigt det än må vara. De tjugotal kapitel som Blåsningen består av är ett stycke mycket roande och delvis intressant nutidshistoria. Precis som historien om boo.com var en gång i tiden.

De två författarna, Håkan Lahger och Love Svensson, kompletterar varandra bra, de fungerar ungefär som radarparet Sundgren och Wiklund i Fyrans Bionytt. Gammal möter ung, liksom. Språket och upplägget i Blåsningen känns aldrig tungt och ansträngt, boken är med andra ord läsvärd även för den som inte har ambitionen att göra en djupare research om hur mediabranschen fungerar. Det är aldrig på tal om grävande journalistik à la Dan Josefsson eller Maria-Pia Boëthius. De olika intervjuoffren (bl.a. Robert Aschberg, Stina Lundberg och Annie Wegelius) ställs på ett ganska harmlöst sätt mot varandra och däremellan kläcker författarna ur sig en och annan kommentar som ger ett svagt, men märkbart, utslag på ironimätaren.

Den stora besvikelsen för mig är just det faktum att författarna inte går hårdare fram i sina intervjuer, det är nästan lite fjäsk över det hela. Men som sagt, jag tror inte heller att ambitionen har varit att göra något scoop. Lahger och Svensson ger läsaren en möjlighet att få en inblick i den här skitbranschen, om än ytligt. Sedan får man söka sig vidare till de riktigt tunga elefanternas alster om man vill fördjupa sig i ämnet.

Sammanfattningsvis: Stort underhållningsvärde men kanske väl snålt med kritiskt innehåll för att helt och hållet falla mig i smaken.

Similar Posts:

• Illusionen är mer effektiv än censur
• Information eller propaganda?
• Hybriskritik
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Övergripande bok om förlag

Under den period i mars som zapatisterna befann Mexico City debatterades i massmedia Marcos identitet och hans syfte med att som enda icke-indian leda rebellgruppen , och kanske hittar man en alldeles utmärkt förklaring redan i Erik Gustafssons inledning: ”Marcos nyckelroll ligger i att han själv är mestis, men samtidigt har bott så pass länge bland indianerna att han på ett trovärdigt sätt kan översätta deras kultur till ett språk som mestiserna förstår.” Marcos, som anses vara en radikal filosofilärare vid namn Rafael Guillén, kom till Lacandondjungeln i mitten av 1980-talet för att som han trodde vara del av en grupp som skulle lära indianerna om revolution. Senare har han bland annat i en intervju med Stina Lundberg sagt att han senare upptäckte att han inte hade något att lära indianerna medan de har lärt honom allt.

Marcos är nu, förutom militär befälhavare, indianernas talesman och i den rollen underställd deras beslut, och den myt som vuxit fram kring hans person kan närmast beskrivas som en blandning av Emiliano Zapata och Zorro.

Det var tidigt på morgonen den första januari 1994 zapatistrebellerna först gav sig till känna efter tio års förberedelser i Lacandondjugeln i delstaten Chiapas för att meddela Mexico och resten av världen att de fått nog. Till stor del utrustade med gevärsattrapper snidade i trä tog de över fyrastäder i Chiapas och fick därmed hela den mexikanska regeringsapparaten, med president Carlos Salinas i spetsen att sätta nyårschampagnen i halsen. Den första januari detta år hade egentligen varit tänkt som Salinas höjdpunkt, då Naftaavtalet med USA trädde i kraft.

Istället följde tolv dagars strider, vilka än till denna dag det enda tillfälle zapatisterna använt de vapen de har tillgång till. Det som sedan började är vad som har kommit att kallas det första cyberkriget, där den både vältalige och välskrivande Subcommandante Marscos spridit kommunikéer, anekdoter och vanliga brev till massmedia, anhängare och motståndare.

Det är bland annat ett urval av de texter med information om indianernas situation i Chiapas och Marcos syn på den nya världsordningen med ekonomisk globalisering och nyliberalism som återges i boken. Subcommandante Marcos texter är bitska, humoristiska och mycket engagerande.

Similar Posts:

• Rapport från vital motståndsrörelse
• Nätverkande och internationell solidaritet
• Globaliserings kritiker talar
• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Massorna slår tillbaka