Platsen AT-läkaren kommer till är lika mystisk som det uppdrag han har. Platsen heter Weng och bebos av människor i miniformat med ”försupna barnröster” som alla tycks vara otrogna med och mot varandra. Målaren är på kant med dem alla. Största delen av romanen består av återgivna monologer från Strauch som AT-läkaren skrivit ned. Det är ett sammelsurium av pessimism (”För målaren är allting förfärligt”). Målaren är en misantrop utan dess like och ingen går säker för hans blick. Han är oerhört ensam och har i det närmaste isolerat sig. Självmordet tycks vara det hela Strauchs karaktär strävar mot och döden upptar ständigt hans tankar. Han ser hela livet som en förberedelse för döden. Weng påminner om platsen för Kafkas Slottet; en märklig plats med märkliga människor, en plats med helt egna system. AT-läkarens uppdrag tycks vara lika absurt som K:s. Förutom parallellerna till Kafka drar jag även paralleller till Dostojevskij. Målaren Strauch påminner om huvudpersonen i En underjordisk dagbok. Båda rabblar de sina svårmodiga litanior.

AT-läkaren fastnar mer och mer i Strauchs sätt att se världen. Han upplever sig snärjd av Strauch och som läsare märker man hur han mer och mer uttrycker sig och tänker som Strauch. I Weng tycks folk försvinna och dö i en oerhörd takt. Målaren talar ofta om kroppar han har hittat, förfrusna, och dödsolyckor.

Vi gick förbi gölen. Målaren sade: ”Här försvinner människor utan att de någonsin dyker upp igen; hittas inte igen. Jag kunde räkna upp ett antal fall för er med människor som har försvunnit här. Senast försvann slaktarpigan. Spårlöst. Hade ännu på kvällen setts i sin säng. På morgonen var hon försvunnen. En gång för alla. Att det är möjligt”, sade målaren, ”det bevisar väl det spöklika, eller hur? Eller är det inte spöklikt om en människa försvinner? Spårlöst?[...]”

Frosten förekommer på flera ställen och tycks stå för något närmast apokalyptiskt: ”ett världsrikes undergång”. Målaren ser frosten både som något apokalyptiskt och som något positivt. Han beskriver den som allsmäktig och säger: ”Upptäckten att frosten tar allt i besittning är ju inte avskräckande”. Frosten fungerar också som en antagonist till den modernisering målaren vänder sig mot. Ett dammbygge i Weng får nämligen problem då frosten kommer. Då målaren är en misantropisk ensling som inte tycker om människor är det möjligt att det är just det apokalyptiska i frosten som han uppskattar.

Språket i romanen är fantastiskt. Neologismerna flödar och meningarna är som strofer i en dikt. De mystiskt många dödsfallen i Weng diskuteras och AT-läkaren konstaterar att ”fragment av ett främmande liv föll ofta döda ner framför hans fötter”. Weng beskrivs som ”en dal där förruttnelsen talade ‘ett språk för lomhörda’” och målaren beskriver det mörker han upplever: ”Mörkret når vansinnets hårdhetsgrad”. När AT-läkaren beskriver sin oro förstår man den helt och samtidigt inte alls: ”Känslan: jag har iklätt mig rummet som en tvångströja, och jag måste ta av den nu”. Romanen blir på sina ställen ganska monoton, vilket jag har förstått är en del av Bernhards stil. Själv kände jag mig uttråkad i partier och vissa delar av romanen minns jag knappt, men mitt i pladdret kommer någon mening eller händelse som fångar in en igen. Det är en av de stora styrkorna i romanen.

Frost är en roman som är svår att beskriva eftersom det inte går att slå fast något. Strauch är galen. Är han galen? Strauch är paranoid. Är han paranoid? AT-läkaren är pålitlig. Är han pålitlig? Frost handlar om. Vad handlar Frost om? Romanen drar sig undan definitioner, klargöranden och helhetsbilder. Som läsare är man inte på det klara med vad som faktiskt sker i romanen. Efter att ha läst Frost är jag inte på det klara med någonting.

Similar Posts:

• En motorsåg
• Experimentet är själva behållningen
• Inför lagen
• Utan överrock
• Kantigt, osympatiskt och träffsäkert

Det är alltså lätt att lyckas med ett sånt här projekt. Susanna Hellsing och Lisa Bjärbo, som står för urvalet, har skrivit korta texter som presenterar böckerna och sätter in dem i sitt sammanhang. Däremot har de inte gjort några djupare analyser eller gått in mer i detalj på 50-talet än att beskriva det som en lycklig tid av framåtanda, frihet för barnen och relativt traditionella könsroller för de vuxna (även om de också lägger in en brasklapp om att det vet att den bilden är förenklad). Många av böckerna speglar också de här rollerna: mamma som bakar och städar, pappa som bygger och jobbar.

Samtidigt är det intressant hur moderna – eller snarare tidlösa – många av böckerna som presenteras känns. Man förstår varför Lennart Hellsing har blivit den ikon han är, och hans och Stig Lindbergs Krakel Spektakel köper en klubba är nog min personliga favorit i samlingen. Det är också roligt att jämföra med samtida bilderboksmakare och se var likheterna finns. Enklast att jämföra är kanske illustratörerna, och man slås av hur hög klass det är på just dem. Att kända konstnärer och formgivare skapar bilderböcker är onekligen ett gott betyg till värderingen av kultur för barn under decenniet.

Roligt är det också med sånt man inte sett tidigare, som Lennart Krantz och Ulf Löfgrens fina Barnen i djungeln. Där reser fyra barn till Indien genom att hitta på en historia och samtidigt måla den, ”sen kom det en tiger” säger ett av barnen, ”då behöver vi gul färg”, och så vips finns tigern där på väggen. Den boken kommer jag definitivt att gå till biblioteket och leta efter, för man kan inte läsa hela historien i samlingen, där presenteras bara utdrag.

Bilderboksretro är formgiven av Lotta Kühlhorn och hon har också lyckats bra. Omslaget är lockande som en godisbutik men inuti boken hålls sidorna relativt sobra och de olika illustrationerna ur bilderböckerna får tala för sig själva.

Böckerna i Bilderboksretro-serien är alltså utmärkta val för den som vill få en nostalgitripp, frossa i fina illustrationer eller få tips om klassiska bilderböcker. Om man däremot vill ha analys av innehållet i böckerna får man välja annan litteratur.

Similar Posts:

• hejhej socialrealism!
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Växtkraft
• Envis, busig och söt kattunge
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

Jag är sedan länge helt förälskad i de mönster som denna man har skapat på tallrikar och karotter. Jag njuter mitt morgonkaffe varje morgon ur koppar som han har designat. Därför var den stora behållningen för mig med denna bok att få möjlighet att stifta bekantskap med Stig Lindbergs övriga produktion, som visade sig vara allt från bokillustrationer till utegrillar.

Dock är jag besviken. Texten är tråkig och det jag läser om konstnärens liv känns inte speciellt djuplodande. Texten är faktaspäckad och det jag saknar är helt enkelt berättelsen om den man som skapade så många nya och snygga saker.

Det som ändå gör boken värd att bläddra i är bilderna. Eftersom hela boken är gjord med stor noggrannhet är bildmaterialet stort och omfattande. Likaså finns det goda förklaringar till keramikens skiftande innehåll, glasyrernas många variationer men även prisuppgifter från auktionsfirman Bukowskis, och det är intressant.

Gisela Eronn och jag har kanske inte tillräckligt gemensamt för att vi skall kunna förenas runt denna biografi men jag vill ge en eloge till noggrannheten.

Similar Posts:

• Humörhöjande färg och form
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Vad skulle Märta ha sagt?
• Skönhet för alla
• En vacker biografi om Bruno Liljefors