Den första cirkulerar kring en rad nyårsaftnar, och två personer som möts, blir vänner och allt godare vänner. Det handlar om att flytta till olika ställen och att alla man känner går vidare på olika sätt, det handlar om att berätta för någon om vad man tänker och känner. Om att våga.

Den lämnar mig ganska oberörd. Det hela känns nästan amatörmässigt, som något som uppstått på en första skrivarkurs och kanske är novellen också lite äldre. Formatet är förutsägbart, historien slentrianmässig. Den har inget nytt att erbjuda.

I stället är det illustrationerna, gjorda av Simini Blocker, som imponerar. Med mjuka linjer och kärleksfull omsorg tecknas karaktärerna, och deras känslor fullkomligt lyser om dem. Genom bilderna förmedlas känslorna som kommer med att vara ung och fri, och intensiteten i de känslorna.

Den andra novellen cirkulerar kring tre personer som köar till en ny Star Wars-film. Till skillnad från när de tidigare filmerna släpptes är kön egentligen inte nödvändig. Nuförtiden köps biljetterna online, och kön blir en symbol för den betydelse som Star Wars har för de som köar.

I centrum har vi en artonårig asiatiskamerikansk tjej som ser yngre ut än hon är. Hon har vuxit upp med den första trilogin, men har av olika anledningar aldrig sett de nyare filmerna. Men ändå andas och lever hon Star Wars.

I kön möter hon två andra fans, och historien fortsätter därifrån. Och i den här novellen sitter stilen.. Det är skratta högt-roligt och gulligt. Karaktärerna är sina egna, och kärleken till filmerna engagerande.

Rowell är en sådan där ojämn författare, i min mening. Likaså här. Men för den som vill ha något snabbt och lättläst att bryta upp med mellan tunga fantasyböcker eller delar av Krig och fred så funkar den här samlingen fint. Som ett saftigt äpple inemellan måltider: uppfriskande men inte helt tillfredsställande.

Similar Posts:

• Oemotståndlig magi i Rowlings fotspår
• Kära Lara Jean
• Nördgemenskap med ett och annat guldkorn
• Äntligen …
• 26 förälskelser and counting

Det var det inte. Reklamen visade sig vara vad som levererade de coolaste 3D-effekterna. Filmens motsvarigheter fick mig istället att fundera på varför de ens släppt igenom det här rymdskrotet. Och handlingen, karaktärerna? Med en budget på triljoners miljarder borde väl någon kunnat föda fram ett manus som inte fick mig att lipa. Men nej, istället fick jag av oändlig sekundärskam dra ihop tårna i skon, klösa ut ögonen och stoppa in dem i öronen.

Jag är svårflirtad när det kommer till Sci-Fi. Jag anser att det skall var en lågmäld, förtätad stämning där människor vrids sönder av ensamhet, utsatthet eller förräderi. Tänk Sunshine, tänk Moon. Jordens undergång skall helst vara om inte ett faktum, så åtminstone nära förestående. Kanske får jag på näbben av att så här vårdslöst slänga mig med ett såpass omstritt begrepp som Science fiction, men när jag ändå pälsat på religionen Star Wars är det lika bra att löpa linan ut och ta konsekvenserna.

Sovande jättar uppskattar jag och jag har inte läst ut en bok lika kvickt sedan jag på en förmiddag plöjde igenom den underskattade Hästen: Praktisk handbok i hästavel och hästuppfödning. Intrigen är enkel, men inte ödmjukare än att den tämligen snabbt antar titaniska proportioner. En ung flicka traskar omkring alldeles nära sitt hem när marken plötsligt ger vika under henne. Hon vaknar upp långt nere i en grop och ser högt uppe häpen räddningspersonal som blickar ned mot henne. Vilket inte är underligt eftersom hon ligger i en gigantisk hand och väggarna som omsluter henne är belamrade med okända och självlysande inskriptioner.

Vi kastas framåt 17 år i tiden och får veta att Rose, alltså flickan som nu är vuxen, är en intelligent och välutbildad fysiker. Hon leder ett hemligt arbetslag som försöker komma fram till vad handen egentligen är för något och vad inskriptionerna betyder. Diverse teorier har kastats fram, den ena mer ihålig än den andra. Ingen vet något med säkerhet. Vem har tillverkat handen? Varför? Vad är det för material den är gjord av? Vad betyder inskriptionerna? Frågorna är många, svaren få.

Handlingen växer fram i formen av dagboksanteckningar, intervjuer och loggböcker. Jag skall inte avslöja särskilt mycket av den men i bakgrunden verkar en synnerligen driftig, inflytelserik och förutseende herre som drar i de allra flesta trådar. Intrigen är spännande och fantasieggande. I takt med att den mognar byggs den på med ytterligare skikt. Visst kan man sympatisera med en ensam hand, men det behövs karaktärer man identifierar sig med (eller föraktar, vilket visserligen oftast misstas för självförakt) för att på riktigt engagera sig. Det löser författaren Sylvain Neuvel. Där det finns liv finns det kiv och snart uppstår relationsproblem med bland annat en svartsjuka som får inte helt rimliga proportioner. Jag menar, inte är det väl nödvändigt att med en bil kapa benen på den man som visar intresse för kvinnan man själv är betuttad i? Men ja, svartsjuka män kan som bekant vara livsfarliga.

Jag kan inte särskilt mycket om särskilt mycket, men genetik, fysik, geopolitik, kirurgi, mänsklig fysiologi, lingvistik, matematik eller händer av okänt ursprung är inte några av de områden jag behärskar. Kanske stämmer det fackmannamässiga och tekniska språket som används i boken, kanske inte. Det är hur som helst Sci-Fi och så länge det låter häftigt och avancerat kvittar det om saker och ting är korrekta eller inte.

Berättelsen är underhållande, men är knappast enbart en hjärndöd bladvändare. Särskilt om man inte vill. Det viner en liten kvist över kinden min när det visar sig att en måttligt foglig och charmigt egensinnig militärhelikopterpilot är kvinna. Allt sedan Airwolf har en stridshelikopterpilot för mig varit en man, men nu vet jag bättre. Vidare får läsaren ta del av en stilstudie i vad makt kan göra med människor. Vår moral är plastisk och särskilt formbar är den när omfattande makt är vad står på spel. Ibland skyr målen inga medel.

Boken är del ett av tre och jag utgår ifrån att också de övriga översätts till svenska. Den är inte genomgående fantastisk och förlorar sida för sida mystiken som jag älskar. För min smak är tempot lite för högt och berättelsen saknar en detaljrikedom som skulle göra den gott. Emellertid kan jag inte göra annat än med en varm hand lämna över den till er.

Må kraften vara med dig.

Similar Posts:

• Aktiv läsning ger större behållning
• Charmig historia i gräslig förpackning
• Utan dig – ingenting. Bokstavligen
• Hundra sidor poesi
• Spänningsroman i makligt tempo

Det är en slingrande kulturhistoria om ett ämne som otaliga människor kommit i kontakt med genom litteratur, tv-serier och film men som få studerat. Det är förstås också väldigt olika i hur hög grad de fiktionella språken har utvecklats. Medan det går fint att ta kurser i det utomjordiska klingonska språket från Star Trek-universet och lära sig alvisk grammatik är exempelvis lilliputianska (från Gullivers resor) eller wookiernas tungomål shyriiwook (från Star Wars) i princip omöjliga att behärska.

Yens Wahlgren skiljer på så kallade conlangs, constructed languages, som en bredare benämning där allt från esperanto till borduriska (som talas i ett par av Tintinalbumen) innefattas och artlangs, artistic languages, vilket är språk som skapats enbart för konstnärliga skäl och som vi möter i populärkulturen. Och även om en som läsare får ta del av de försök att skapa nya världsspråk, som exempelvis solresol, som utvecklades på 1800-talet av Jean Francois Sudre och bygger på olika kombinationer av notskalan (do, re, mi, fa, so, la osv) eller ovan nämnda esperanto, så fokuserar Liftarens parlör till galaxen på artlangs. Mellan pärmarna möts man av alla från Pingu, Tarzan och Anthony Burgess stökiga och säreget slangtalande ungdomsgäng från A Clockwork Orange. Alla har de sina egna uttryckssätt.

Låter det nördigt? Det är det också. Men till lika stor del ger boken en fascinerande inblick i hur författare och filmare genom en stor del av den mänskliga historien kryddat sina verk med innovativa språkkonstruktioner. Ibland plockar de inspiration från redan existerande tungomål, som när ljudkreatören Ben Burtt skulle förse de teddybjörnsliknande ewokerna från Return of the Jedi med ett eget språk. Burtt spelade in en kvinna som pratade kalmuckiska, en mongoliskt språk och tillsammans med tibetanska blev det grunden för klangen i ewokernas uttryck. Några meningar på förgrundsspråken följde med i ljudstudion varför de utomjordiska nallarna kan höras säga saker som ”Här finns det gott om pengar!” och ”Jag är en tyst person. Bäst du lämnar mig ifred” på tibetanska. I andra fall, som när George R. R. Martins A Song Of Fire And Ice-böcker skulle överföras till tv-serieformatet och nyckelpersoner i historien skulle höras prata dothrakiska anlitades lingvisten David J. Peterson för att bygga ut ett språk från de få ord och egennamn som förekommer i böckerna.

Yens Wahlgrens vittspännande och välresearchade genomgång är underhållande, lättläst och intressant, och landar i insikten om att mänskligheten antagligen alltid kommer att ha behovet att skapa nya kommunikationssätt inom ramen för popkultur och litteratur. Och hur vissa av de nya språken sträcker sig bortanför boksidorna och filmernas ljudbilder och tar nya vägar i händerna på både fans och språkexperter.

Similar Posts:

• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?
• Ojämnt men sött
• Monstruöst medeltida djurlexikon
• Ett kryddmått för hastig bladvändare
• Äntligen …