Ja, vem vet? Under läsningen av Ovesens volym som metodiskt betar av Kubricks filmografi från de första kortfilmerna och den bortglömda drygt timslånga Fear and Desire till det drömska avskedet Eyes Wide Shut och eftermälet A.I. framgår det hur minutiöst noggrann regissören var. De multipla, ibland tresiffriga till antalet, omtagningarna är närmast legendariska men den myckna kontrollen sträckte sig även bortom inspelningsplatserna. Hans medarbetare hade till och med ordning på vilka småländska lokaltidningar som annonserade inför premiären av A Clockwork Orange.

Kubrick var en storläsare och efter de två första långfilmerna valde han att alltid basera sina filmer på litterära verk, noveller eller romaner av vitt skilda slag. Ett klokt val, då en titt på Killer’s Kiss från 1955 uppvisar en narrativ platthet i jämförelse med de senare filmerna. Undantaget är 2001: A Space Odyssey där manuset mejslades fram genom ett samarbete mellan regissören och sci fi-författaren Arthur C Clarke som samtidigt skrev på boken med samma namn. En vilja att aldrig berätta samma typ av historia är inte svår att skönja, Kubricks samlade verk har en ovanligt imponerande bredd i uttrycket. Satir varvas med skräck, kostymfilm med krigsskildring. Ovesen knyter undan för undan samman trådarna mellan de så till synes olika berättelserna, diskuterar tematik och återkommande filmiska grepp. Mellan pärmarna avhandlas allt från badrummets betydelse i filmerna över subtila referenser till schackspel till användningen av tongivande färgskalor.

Enligt förordet är syftet med publikationen att fylla en lucka i den svenska filmlitteraturen eftersom ingen skrivit om Stanley Kubricks verk på ett så övergripande sätt tidigare och för att filmerna aldrig tycks tappa sin position som kulturella referenspunkter. Frågan kring varför det måste finnas en bok på just svenska i ämnet väcks men när texten är såpass elegant som i Pojken med de stora ögonen behövs inga särskilda förklaringar. Klart är att trots en mångvinklad analys är filmer som A Clockwork Orange, Lolita eller 2001 fortfarande inte klart formulerade utan fortsatt öppna för en till synes tidlös diskussion. Frågorna är fortsatt befriande många. Vilken plats har provokationen i filmproduktionen? Ska slutet i 2001 ses som pessimistiskt eller ljust? Vad väntar det samhälle som Alex DeLarge verkar i när eftertexterna börjar rulla?

Stanley Kubrick har kallats för en kylig och cynisk filmare och även beskyllts för misogyni. Jörgen Ovesen argumenterar för att Kubrick är en skildrare av manligt våldsamt maktutövande men att det filmerna skildrar allt som oftast är en destruktiv maktstruktur i färd med att krackelera och falla samman. Min syn på de kultförklarade verken hamnar under läsningen i en dragkamp mellan fascination och ifrågasättande. Och det är någonstans där som Ovesens texter landar, i en uppmaning till mångbottnad reflektion, att låta blicken på Kubrick vara komplex. Det är en slutsats och ett omdöme som regissören säkerligen själv skulle vara nöjd med.

Similar Posts:

• Heeeeere’s Danny!
• Charmig men slarvig
• Filmlexikon med betyg?
• Okritiskt om nationalhelgon
• Fortsatt strul för Populärmusik från Vittula

Boken är skriven i kronologisk ordning, den börjar med tiden innan Bowie föddes och slutar med när släpper albumet The Next Day år 2013. Jag fastnar snabbt för bokens inledning som handlar om Bowies släkt och familj, fakta som jag sedan tidigare inte känt till och som känns relevant för att veta hur Bowies musikintresse och strävan efter att bli artist uppkom. Under den resterande boken avhandlas Bowies liv med fokus på hans skivors tillkomst. Jansson berättar om hur Bowie skrev låten ”Space Oddity” efter ha sett Stanley Kubricks film 2001: A Space Odyssey, hur han i perioder levde nästintill enbart på mjölk och cigaretter och hur befriande det var för Bowie att flytta till Berlin där ingen kände igen honom.

Mycket av det jag läser är jag sedan tidigare bekant med, men det är ändå underhållande då Jansson ofta skriver på ett intresseväckande sätt. Med jämna mellanrum skriver han även om sin egen relation till Bowie, om hur det kändes första gången han hörde skivan Hunky Dory och vilka skivor av Bowie han finner underskattade. Janssons egen relation till bokens huvudperson anser jag vara en av textens stora behållningar och dessa kapitel hade gärna fått vara något utförligare.

Boken är dock fylld av ogrammatiska meningar, stavfel och ett överanvändande av utropstecken, och jag läste någonstans att denna bok är det första Jansson skriver sedan skoltiden. Det märks, för David Bowie på svenska hade tjänat på att ha en korrekturläsare som tagit bort dessa uppenbara skrivfel. Samtidigt kan man se det som charmigt. Boken må inte vara välskriven men den är en fin kärleksförklaring från ett fan till sin idol.

Similar Posts:

• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Musikvecka: Chic mystique
• 70-talets största sötsak
• En sångare talar ut
• Det började 1970 med en oönskad julklapp

Det är de tankarna som går genom huvudet när jag plockar upp Doktor Sömn, Kings uppföljare till The Shining, 36 år senare. Det, och att det här med författare som skriver uppföljare på sina genombrottsromaner många år senare (Bret Easton Ellis, jag tittar åt ditt håll) känns lika småpinsamt som medelålders rockband på återföreningsturné som lovar att spela sitt hitalbum från början till slut. Men jag har alltid älskat att King inte är rädd att låta sina karaktärer leva med konsekvenser, så vad hände med lille Danny Torrence egentligen?

Jo, han söp ner sig, tackarsomfrågar. Minnet av en mordisk far, ilskan han ärvt av honom, och de där värdelösa mentala förmågorna som bara gör det omöjligt för honom att inte se saker, allt det stoppade han ner i en flaska. Men förr eller senare gör han ett sista försök, han slår sig ner i en liten stad i Maine New Hampshire (och så säger folk att King är förutsägbar!) och försöker förbli nykter. År av hårt arbete, AA och något som börjar likna frid följer… tills han kontaktas av Abra, en flicka vars mentala krafter får hans att framstå som ett veckogammalt Expressenhoroskop. Det är monster efter henne, monster som lever på barn som henne, barn som Danny en gång var. Och eftersom det är USA 2013 så ser de ut som ett gäng vita medelklass, medelålders, lagom liberala och vänligt leende republikaner i husbilar. De blir ju helt osynliga i en post-9/11-värld.

Och jo, på många sätt är detta som att återupptäcka den gamle Stephen King. Dannys kamp mot alkoholen är något av det bästa han skrivit på mycket länge, Abra är en härlig karaktär (svårt att inte gilla en 12-årig flicka som lärt sig att man måste slåss fult av att ha läst George R R Martin), och även om han kunde gjort mer med monstren är det en uppdatering av vampyrmyten som fungerar mycket bättre än många andra. Monstren som en rik vit medelklass som gradvis inser att de inte äger världen längre och gör allt för att klamra sig fast, det är en snygg metafor. Fan, till och med den högst pliktskyldiga översättningen där varenda amerikanskt slanguttryck låter som styltad svensk filmkomedi (nej, ”fanskap” är inte ”F-ordet” på svenska) är som på den gamla goda tiden. Men till skillnad från lysande 22/11 1963 blir det ändå aldrig en historia som känns som om den legat och kokat i King i 30 år. Snarare känns det som om allt han egentligen ville var att skriva en epilog till The Shining som tacklade Jacks, Dans och Stephens alkoholism på ett bättre sätt, och sedan använde all sin erfarenhet för att bygga en handling runt den, som fungerar, men inte mycket mer. Det där jag sa om Kubrick och King i början: samma skräckhistoria kan ju betyda helt olika saker beroende på vilken vinkel man tar på den, bara det finns en idé om man vad man vill säga. Doktor Sömn är en roman med många bra uppslag, men King hittar sällan den där riktigt bärande idén som får mig att klamra mig fast i boken med nerbitna naglar.

Det sagt har han sannerligen skrivit sämre, och trots allt gillar jag detta, precis som jag gillar att King verkar vilja säga åt de klassiska skräckmonstren (och Twilight) att de får passa sig, det här är 2014 och vi har alla saker inom oss som skulle ge mardrömmarna mardrömmar. Yippie-ki-yay, fanskap, come here and take your medicine.

Similar Posts:

• Komplext om kultfilmer
• Kungen av kioskvältarna
• Come as the King, you best not miss
• Var får vi allt ifrån?
• En legends upprättelse