Ett av orden i boken är 'amatör' (hur k-märkt är det?), och man kan definitivt se att detta är en bok som hyllar amatören. De blandar fakta med skrönor, och en känsla som infinner sig ganska snart är att de inte har gjort tillräckligt med efterforskningar, på amatörers vis. Perkolatorbryggare finns alls inte enbart i Norrland, vad kalasbyxor är har de inte förstått ordentligt och diskotek kommer från grekiskan, hela ordet. Det känns därför trist att de inte låter någon faktagranska. Då förstör man väl förstås författarnas amatörism, vilket de inte vill (eftersom de inleder med att de hatar det de kallar språkpoliser), men en granskning hade höjt kvaliteten på boken.

Ändå finns det poänger med boken, om man är antingen nostalgiskt lagd eller intresserad av ords bakgrund. Vad är 'fika' för ett ord, egentligen? Varför har det hänt att folk har hoppat helt oprovocerat som studsbollar i folkparkerna? Vad har uttrycket 'jet set' ihop med reaplan? Sådana saker kan man få reda på när man läser, och ett (1) litet fniss undslapp mig under läsningen. Den kan eventuellt fungera som "dassbok", alltså en bok att ha på ett ställe där man någon gång ibland läser ett stycke och inte behöver minnas det efteråt. Urvalet är inte så dumt, även om det är fullständigt godtyckligt, men vad ord som 'rival och 'radio' har bland k-märkta ord att göra framgår inte, de används ju lika mycket idag (radio möjligen med förledet webb-).

Emellanåt känns luften lite unken när jag läser. Varför har man valt att ta en bild på Serge Gainsbourg fullt påklädd, tillsammans med Jane Birkin i en genomskinlig klänning som visar hennes bröst som exempel på vilka som var 'inne' på 1960-talet? Kanske är det för att illustrera hur 'ute' de skulle vara idag, men snarare är det en släng av gubbsjuka som tittar fram. Bokens illustrationer fortsätter med en extremkort kjol som illustration till ordet 'pepita'(-rutigt) och uttrycket 'slit och släng' får illustreras av ett par tjejer som har tagit av sig nakna för att prova engångstrosor. Det kompenseras faktiskt inte av en bild på Ingo och Floyd i bara shorts!
När författarna sedan klankar ner på en av sina kolleger med kommentarer om hur han "älskar sitt ord med lite väl osmidig förtjusning" så blir man riktigt trött på Bengtssons och Willis självgodhet.

Efter att ha läst boken från pärm till pärm får jag intrycket av att författarna helt enkelt skrivit den för att de tyckte det var roligt för sig själva. För den som vill insupa stämningar och minnas sin barndom rekommenderas denna bok starkt. står det på Språkrådets förstasida, där boken omnämns i ett boktips. Jag kan tänka mig att en del nostalgiska fyrtio- eller femtiotalister (helst manliga stockholmare) skulle kunna uppskatta den. Men efter att ha läst igenom hela boken, så kommer jag inte att slå in och ge bort den i julklapp, ens till någon som passar in på den beskrivningen.

Similar Posts:

• En sömn med förutbestämda drömmar
• Mest som en present
• Parental Advisory Explicit Content
• I do say…
• "Stick och brinn!" eller "Fall ner på gatan!"

Behållningen är inte texterna eller författarnas försök till analyser. De är i själva verket förvånansvärt oengagerade. Vad de kommer fram till är att den svenska folkparken inte har samma betydelse idag som förr. Verkligen? Med den här boken tycker de sig dock ha gjort sitt bidrag och nu är de upp till publiken att ge sitt stöd. Själv tror jag dock att en bok som den här snarare stjälper än hjälper. Det blir till slut bara en humorbefriad och odistanserad nostaligsmet kvar. Dessa k-märkningar bör följas med en varningslapp likt dem på cigarettpaketen: nostalgi kan allvarligt skada din hälsa och andras, nostalgi kan leda till ett segregerat samhälle, nostalgi kan få dig att tro att det var bättre förr, nostalgi kan motsätta sig kreativa krafter.

Jag tror mer på Bodil Malmsten som insiktsfullt har sagt att gullandet med det förflutna är obehagligt och filtrerar bort sältan där bara det trevliga ska få finnas kvar.

Det här skulle ha fungerat mycket bättre som en ren fotobok eller som ett mer djuplodande journaliskt reportage med ett tydligare syfte och en grundligare research, för det råder ingen tvekan om att den svenska folkparkskulturen bär på många intressanta historier som bör berättas.

Men själv har jag alltså svårt för den här typen av böcker: två kulturförståsigpåare som förhärligar sin egen idé att åka omkring och pekar på något i vår levande kultur och frysa det till is likt en av storskurkarna i Batman. Med lite självinsikt borde författarna istället k-märka sig själva, kan jag tycka. Folkparkerna kommer att överleva utan dem. Det är jag helt säker på, för tiden och samhällets utveckling går tack och lov inte att stoppa.

Länge leve alla dem som håller parkerna vid liv!

Similar Posts:

• Manlig, nostalgisk femtiotalist, samlare av värdelöst vetande, sökes!
• Nostalgikickar och gapskratt
• Kroglivets historia
• Patetisk tjuv och polis-lek
• En eld i mitt hjärta