Det är inte heller alldeles enkelt att ta in på något bestämt sätt vad texten säger:

Branter

faller från rymden som nackhår som inte kan sättas upp i vilken världsfrisyr som helst; som resten av rymden annars kan; jag går en promenad bland branterna,

vattenståndet har fallit; snart är branterna världen.

solen sträcker sina strålar fördröjt, som om det är något de inte minns, till sist mynnar de ut i synligt ljus, som ett
»aha«,

 

»O ja«, »Aha«, »Aha, förstås«, »Aha«: stjärnrymden

Observera att webbgränssnittet här inte gör texten full rättvisa på grund av sidformat med mera. Men jag tror ni förstår idén. Det är som om boken uppfinner sitt eget språk och sina egna regler för vad en punkt, vad en stor eller liten bokstav, eller vad ett mellanrum betyder. Och vad en promenad, ett vattenstånd eller vad en världsfrisyr betyder.

Att läsa Gjessing påminner om att läsa Gertrude Stein. Inte för att deras texter egentligen är särskilt lika varandra, men det där att kliva in i en syntax som håller men samtidigt sätter betydelsen av allting i gungning.

Det som bjuder in är dock upptäckarlusten och humorn. Hos Gjessing är det på en och samma gång existentiellt allvar och ofta på gränsen till komiskt:

lägenhetsvärldar »med anledning av ett leende«

 

.

 

leenden beger sig i förväg av till stjärnornas sommarhus för att värma upp det tills stjärnorna kommer

 

.

 

belägenheter uppstår i universum, när det inrättas expertkommittéer som är experter på rosor

 

 

och ska försöka rida på hästar

Similar Posts:

• Poesin i poesin vänd ut och in
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Om rösten
• Filosofisk läsfest
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning

I Signe Gjessings debutdiktsamling, översatt till svenska av Ann Jäderlund, verkar fraserna och orden först svamligt ditslängda på måfå, som vore de resultatet av en fnissigt övertrött workshop på skrivarläger. Kanske är det jag som är trött i min läsning, men till en början blir jag mest irriterad av raderna: ”en fallskärm när du slår ihop ögonen/ men den ska vikas ihop igen/ världen är skallig/ mellan dina ögonfransar/ det vet du.”

Men, det är inte första gången jag känner såhär inför en diktsamling. Jag läser lite till, stänger boken och tar upp den igen vid ett senare tillfälle. Vid andra läsningen är jag mer välvilligt inställd till Gjessings dikter. Det går att känna sig hemma i dem. Kanske är det den Jäderlundska översättningen, något i den som gör dem bekanta, något i den varsamma lättheten, som gör att poesin trots allt känns fullkomligt självklar i sitt sammanhang.

Gjessing skriver en sorts dikt där världen på många sätt tycks ha övergett all form av logik och rationalitet. Här är galaxer, kosmos, universum, solen och stjärnorna, men också mosaik och skärvor – ett krackelerande. Det är bekanta komponenter, som klädesplagg som har gått sönder och sedan satts ihop igen med avigsidan ut. När plagget vänds rätt igen visar det sig vara samma gamla värld som vi är vana vid, bara ihopsatt lite annorlunda. Poeten har skapat en egen logik i ickelogiken:

Sol är ljus hopknycklat (för att det inte duger) och kastat in i dagen.

Våra kroppar är händer, som sträcker sig in i dagen för att rädda undan den.

[…]

Vågor: all vätska fälls ihop som en kniv. Veckla ut vätskan, när jag

säger till

I Gjessings logiskt ologiska universumvfinns också poesin som bärande element. Där har den en lika självklar plats som någonsin solen och stjärnorna, ja den flyter rentav samman både med människan och världen. Det är vackert på ett sätt som både oroar och piggar upp i sina krumbukter: ”Jag springer upp på gatans tak./ Nummer från Sidogatan ligger och flyter,/ poesins husnummer./ Jag snöar ner skyltarna. Otaliga ser jag dem glittra bort. Vem bor inte på landet?”

Att jämföra Signe Gjessing med Inger Christensen känns trist och gjort. Jag har dock svårt att inte tänka på Christensens förmåga att vara närvarade i allt från minsta organism till världsalltet, när jag läser Gjessing. Men där Christensen oftare tycks rakt igenom allvarlig, vänder Gjessing på textens mening och speglar snarare ett allvar i lekfullheten. Hos Gjessing skymtar hela tiden poesin i poesin. Det är värt att återkomma till.

Similar Posts:

• Lekfullt utforskande begivenheter
• ”Jag tänker ett ljus”
• Tänk på döden
• Tack för det Modernista!
• September finns; dikten finns