Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

Dikterna är konkreta och direkta som ju scenpoesi ofta är. Hela samlingen är upplagd som ett uppträdande med små mellansnack och en sida med bara orden ”Tid att tänka”. Varje dikt är som en liten berättelse och många är som ögonblicksbilder av en vardag.

Här kommer en bit från en av mina favoriter som heter ”Vissa människor är inte skapta för fikarum”:

Hur är det, allt bra?
Tid för frågor, ingen tid för svar

Att smeta på sig min neutral
vara sval, aldrig lukta svett
eller stekt omelett

Helgen ska avhandlas
vid kaffeautomaten
en skyldighet att rapportera,
rapportera rätt

Hur många generationer
har pratat bullbak och gardiner
istället för bråk, kval och kris?

Mycket igenkänning eller hur? Har Louise skrivit i boken att hon vill att varje dikt ska vara som en kram eller har jag läst det någon annanstans som någon annan skrivit om boken? Jag vet inte, det spelar ingen roll men dikterna är verkligen så. Tröstkramande. Som jag hör och ser dig, jag har det också så.

I boken finns också några foton på poeten från olika scenframträdanden. Det är bra, de ger en känsla av att hon är närvarande, håller mig i handen, visar här såhär brukar det vara.

Jag tycker om råheten i många dikter. Lyssna på de här raderna till exempel:

Vi är älskande skelett
klädda i kött, blod och hud

Och den här:

Jag kan fortfarande känna smaken
av jordgubb-vanilj-päron
och spya efter gympan

Eller vänta faktiskt några rader till:

Jag vet inte om den här turen
från livmoder till likkista
kan kallas kul

Dikten ”Operation olivkvist” bränns på sidorna den är skriven på med sitt:

vännen har blanka ögon
som himlar innan regn

vi har öron
men önskar oss vaxproppar
när hon berättar

Det är inte bara ett krig långt bort, det är också människor. Den här dikten är skriven för att kännas och det gör den.

I ett mellansnack skriver poeten ”att mormor smugit sig in i flera av dikterna” och att det finns en hel diktsamling om henne som ska bli nästa utgivning. Det här pratiga är fint och gör att poetens närvaro känns extra starkt. Mormodern får också några dikter i denna samling. Här får vi kika lite på relationen mellan de två och sorgen efter mormodern. Och självklart blir jag då också nyfiken på att läsa poetens nästa diktsamling.

I det sista ”mellansnacket” får vi veta att de dikterna är skrivna under våren och sommaren 2020 och då förstår vi ju alla vad det innebär. Här finns titeldikten ”Kramabstinens”. Jag hittar inte c-ordet men hittar ord som nödvändig resa och munskydd och känner en sorgslig gemenskap med det som påverkar oss alla, förstås på olika sätt, men ändå.

Eftersom min egen recension blir försenad (först av min egen irriterande fallenhet för prokrastinering….. ehhhm…) och sen att jag blir sjuk i den förbenade c-sjukdomen och är ganska eländig och sen mest ordentligt trött och håglös så har lång tid gått och strax innan jag sätter mig ner och skriver upptäcker jag att några dikter från samlingen lagts in på den fantastiska internetsidan podpoesi.nu. På den här sidan publiceras etablerade poeters egna inläsningar av sina dikter. Så bra, för nu kan jag även höra scenpoetens egen röst. Som det kan låta från ett scenframträdande. Och det är först nu jag upptäcker c-ordet. Jag funderar varför jag missat det i texten tidigare. Kanske för att jag ville att det skulle vara så, bara antydningar.

Jo, sidan podpoesi.nu är helt underbar! Ni måste gå in och lyssna där. Jag minns även att jag lyssnade på dikter från Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit där och att det gav mer att läsa resten av dikterna i den samlingen med hennes röst i huvudet. Och med hennes häftiga sätt att läsa monotont som mässande. Och vad som på något sätt är gömt på sidan är den mexikanska poeten Gloria Gervitz inläsning av hennes dikt ”Septiembre” (från hennes diktsamling Migraciones), du måste skriva hennes namn i sidans sökfunktion för att hitta den. Hon läser på spanska förstås och det är alldeles underbart! Om du inte förstår spanska, lyssna ändå. Det är så mycket känsla i Glorias poesi. Efter hennes spanska inläsning finns den även på svenska, inläst av författaren och översättaren Magnus William-Olsson (som är översättare till Gervitz Migraciones, Migrationer 2009).

Ja, just! Jag vill ju visa er en liten bit från titeldikten ”Kramabstinens”:

Kudden: ett mjukt men dåligt substitut
örngott har ingen känsel
bara en vag doft av mjällschampo och svett

Jag provar med skrivbordsstolen,
bordsbenen och lyktstolpen
men inte ens björken bakom knuten
kramar tillbaks

En kram är mer än en hälsningsfras,
mer än en gest
en kram är ett lyckopiller laddat med oxytocin:
dämpar sänker minskar
ångest blodtryck stress
skapar ordning bland organ
eller kaos
beroende på vem som kramar

Samlingen avslutas med uppmaningen ”Tid att känna” och visst känner jag. Så tack Louise för kramsubstitutet i form av din fina poesi!

Similar Posts:

• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• En gör sin egen grej
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Döden och ljuset

Bland alla dessa medarbetare finns slagverkaren. Ni vet, den där musikern som står och väntar medan allt pågår. När klubban äntligen slås mot bastrumman är det för att skapa en illusion av en avfyrad kanonkula eller en blixt som slår ned. Andra gånger ska klangen av en triangel förstärka en upplevelse av is eller stjärnor.

I boken I fjärran hörs ett ljud – Slagverkaren i operans mörkaste hörn berättar musikern Roger Svedberg om den speciella nisch han jobbar med; slag, ljudeffekter och klanger inom operamusiken. Han inleder med att beskriva sin egen aningslöshet när han var nyanställd på operan. Då kunde det låta så här i hans hem:

– Vad har du spelat ikväll?
Jag berättade stolt om det äventyrliga livet som slagverkare på operan och hur jag just ikväll stod bakom scen och knackade med en trästav i golvet.
Min fru som då jobbade som regissör inom opera och teater frågade helt enkelt:
– Varför då?
Självgodheten rann för ett ögonblick av mig och jag kände att jag var ute på hal is, men svarade ändå:
– För att det stod så i noterna?

Svedberg är inte lika svävande i sina svar längre. Han har tagit reda på bakgrunden till att han knackar i golvet under framförandet av Giuseppe Verdis opera Macbeth. Det mörka dramat är fullt av maktlystnad och ångestladdad skuld. Scenen med knackningen på den stora porten är ögonblicket när två generaler ska väcka kungen Duncan (som Macbeth just har stuckit en dolk i).

Så mycket intressant historia det finns inom slagverksmusiken! Trummor, pukor och skramlande bjällror har sitt ursprung i militära fältslag på 1600-talet när det Ottomanska rikets armé avancerade in i Centraleuropa. I armén ingick en militärorkester med många män. Stora trummor, cymbaler och olika horn producerade skräckinjagande oljud. Makt och styrka hördes långt innan soldaterna syntes och många flydde sin väg. Instrumenten har därefter influerat musikkomponerandet i den tidiga scenmusiken de efterföljande århundradena.

Slagverkaren har de mest märkliga instrument att använda för att skapa ljudeffekter under en föreställning. En del har bevarats från 1700-talet och fungerar utmärkt i sin ursprungsmiljö; bland annat åsklådan och regnmaskinen på Drottningholmsteatern utanför Stockholm.

Problematiskt är det förvisso när ingen kompositör kan tillfrågas vid otydliga eller saknade anvisningar i de gamla operaverken. Musikerna tolkar och gissar efter bästa förmåga och i slutändan är dirigentens åsikt avgörande.

Svedberg ger även många exempel på de fysiska arbetsvillkoren från orkesterarbetet. Anekdoter uppstår mellan kollegor och ibland utsätter de varandra för spratt. Uppfinningsrikedom kommer till användning ofta. För att inte frackens knapp ska skramla på en cymbal vid fel tillfälle tejpas gaffa-tejp över den! Vidare behöver man vara en logistisk gud för att få ned alla slagverk i orkesterdiket. De olika klubborna för trummorna och klockorna måste vara inom räckhåll. Ena stunden är det svettigt och stressigt. Andra gånger uppstår lång väntan med hög koncentration. När den avgörande insatsen ska göras, ska den ske vid exakt rätt tillfälle, ha rätt volym och kraft.

Författaren nämner flera operapartier som vidgar mina lyssningserfarenheter. Han håller sig till sitt ämne i en lättsam och personlig stil men lite saknar jag exempel från kvinnliga kompositörers verk. Läsningen blev trots detta en trevlig utflykt detta år 2020 när så många konserter blivit inställda för att hindra spridningen av Covid-19.

Similar Posts:

• Operahistoria med förtjänster och brister
• Jenny Lind Superstar
• Från generation till generation
• På jakt efter hiphopens kärna
• Kvantitativt överväldigande introduktion