Är Saudiarabien ett land som är lämpligt för barn att resa till? Nej, säger vissa. Ja, säger andra. Själv hade jag tyckt det var intressant att göra en studieresa dit. Men när jag gick på mellanstadiet? Ja, då var jag nog mer intresserad av att åka till Liseberg, tyvärr. Men om man hårdrar det hela: Säg att man skulle undvika att resa till länder där någon form av orättvisa råder så är det väl ärligt talat ganska få länder här i världen som man överhuvudtaget skulle kunna resa till. Eller?

Och ju mer jag funderar, desto mer slår det mig hur lite jag egentligen vet om det saudiska samhället. En vän till mig bodde i landet under en tid, hennes pappa var gästarbetare där. ”Jag och mamma fick alltid sitta längst bak i bussen, bland de andra kvinnorna”, minns jag att hon berättade. Men vad vet jag mer? Förutom olja, bin Laden, sharialagar, hajj: pilgrimsfärden till Mecka, kung Abdullah och ja … kanske inte så mycket mer. Det är (ju!) ganska sällan man hör något rapporteras från landet ifråga, eller ens ser något nyhetsinslag på tv. Och hur ser det dagliga livet i Saudiarabien egentligen ut? Hur är det att som kvinna leva där? 26-åriga Rajaa Alsaneas debutroman Flickorna från Riyadh handlar om just det.

Varje fredag under ett års tid berättar en anonym saudisk 20-årig kvinna om fyra av sina väninnors liv, via en e-postlista: seerehwenfadha7et@yahoogroups.com. Namnet betyder ungefär ”berättelsen öppnad” och syftar på ett populärt libanesiskt pratprogram på tv.

Mina damer och herrar! Välkomna till de värsta lokala skandalerna och de hetaste ungdomskanalerna! Er ciceron, c’est moi, ska ta er med till en värld som ligger närmare er än vad ni kan föreställa er ens i er vildaste fantasi. Det är en verklighet som finns utan att synas. Vi tror på vad vi vill av den och förnekar resten.

Så börjar romanen. Att jämföra bokens berätterska med Scheherazade vore inte inte så långsökt som klyschigt, även om flera recensenter påpekat likheterna. En annan jämförelse är den med tv-serien/boken Sex and the City (något som Rajaa Alsanea för övrigt motsätter sig, och det är väl bara bra: en gång försökte jag mig faktiskt på att läsa Candace Bushnells roman, den var fruktansvärt dålig, jag orkade bara med några sidor), men den jämförelsen är nog att ta i. Ganska mycket dessutom. Snarare handlar Flickorna från Riyadh om kärlek och förälskelse.

Provokationen/det skandalartade befinner sig nog mer i mellanrummet mellan stränga offentliga regler kontra vad människor faktiskt gör, eller i hur de vid Riyadhuniversitetet studerande unga kvinnorna Gamra, Sadim, Lamis och Michelle på olika sätt bryter mot eller försöker kringgå de restriktioner som saudiska kvinnor (och ja, till viss del även män) lever med. För kvinnor är det till exempel förbjudet att köra bil, de fyra väninnorna gör det ändå. Det är inte okej att sminka sig, de fyra väninnorna gör även det. Under Gamras möhippa glider de omkring i en jeep med sotade rutor och hög musik dunkande ut ur högtalarna, körd av en till man utklädd Michelle. De som ser dem gå ur bilen vid köpcentret på Olaya Street, inte minst stadens unga män, förstår så klart att det är kvinnor.

Visst, genremässigt liknar Flickorna från Riyadh chick lit: det är kvinnlig vänskap, mode, parfym, utbildning/karriär, män och relationer till dem. Skillnaden är att det här är betydligt mer intressantare. Inte minst med tanke på miljön och samhället där det utspelar sig, som många gånger strukturellt framstår som både inskränkt och skrämmande. (Frågan är om de amerikanska Sex and the City-kvinnorna hade klarat av att leva här.) Dessutom är bokens berättarröst både rapp och cool.

Kanske kanske kanske, om man anstränger sig till max, kan författaren till mejlen som skickas ut via e-postlistan upplevas som frispråkig ibland, inte om man jämför med Sex and the City förstås, men tydligen tillräckligt mycket för att det till en början skulle vara otänkbart att ge ut romanen i Saudiarabien. Alsanea lät i stället sin bror ta med manuset till Beirut, där boken blev tryckt. Efter att Flickorna från Riyadh blivit vida läst och uppskattad i Libanon, spritts till andra länder och jodå skapat en hätsk debatt, blev den, efter ett besök på det saudiska informationsministeriet, även utgiven i Saudiarabien. Och nu är den en saudisk/arabisk bestseller. Så kan det gå.

Similar Posts:

• Kärlek har ändrat karaktär?
• Initierat om USA:s utrikespolitik
• ”hela den arsenal av lögner som av världen kallas kvinnlighet”
• Insekter och könsfrågor
• Ett rosa paket med luft

Kontroverserna kring denna kvinna, och hennes, enligt många, extrema åsikter, har som sagt varit många. Hirsi Ali är en hård kritiker av den världsbild som enligt henne formas av ett totalt anammande av islam. Hon framhåller att det är en anti-demokratisk, kvinnofientlig och våldsbenägen religion, som formar människor till personer som omöjligen kan anpassa sig till västerländska ideal och ett västerländskt sätt att leva. Hon uttalar sig hårt och hon uttalar sig ofta, och hon har nu uttalat sig ännu en gång, i sin självbiografi En fri röst.

Originaltiteln, Infidel, kan översättas som otrogen eller icke-troende. Hirsi Ali har bekänt sig till ateismen, vilket har gjort det ännu svårare för många att acceptera hennes kritik mot islam som legitim. I sin självbiografi försöker hon nu råda bot på detta. Boken ger en fulltäckande bild av hennes liv, från de första åren i den semi-kommunistiska polisstaten Somalia, via flytten till Saudiarabien och livet i en stat där hela tillvaron, bland annat genom sharia, kretsar kring islam. Vidare skriver hon om de många flyttarna mellan Etiopien, Kenya och återigen, Somalia, för att därefter ge en mer detaljerad bild av sitt liv efter det att hon kommit till Nederländerna.

Det är en skakande berättelse, fylld med våld, såväl fysiskt som psykiskt, diskriminering, nedtryckande, ojämlikhet, tvångsgifte, könsstympning. Det är vidrigheter på vidrigheter som staplas på varandra, alltid sedda med Ayaan Hirsi Alis nyktra blick. Men det är inte helt nattsvart. Här finns mer vardagliga element i t.ex. beskrivningarna av en älskad syster, av det första kärleksförhållandet och av en kunskapstörst och nyfikenhet som gjort det möjligt för författaren att vara den hon är idag. Det är också en beskrivning av personen, snarare än debattören och provokatören, Ayaan Hirsi Ali, där delarna där hon beskriver sina känslor efter mordet på Theo van Gogh, lyser klarast med sin uppriktighet och förtvivlan.

Det är en väldigt välskriven bok, med ett lätt, men aldrig banalt, om än ibland något distanserat, språk. Ibland kunde jag tycka att boken var onödigt lång, att författaren skrev onödigt detaljerat och onödigt mycket. Men när jag väl lagt ifrån mig boken och hunnit tänka över vad jag precis läst, insåg jag att inte alls var onödigt, utan snarare tvärtom. Alla dessa flyttar, alla noggranna beskrivningar av olika politiska system, alla människor som påverkat författaren, hennes jobb som tolk när hon först kom till Nederländerna, allt detta får betydelse för hur och varför den numera världskända Ayaan Hirsi Ali tycker, tänker och gör som hon gör. Naturligtvis är detta det självklara syftet med en självbiografi, men det är inte ofta som det blir så påtagligt, och så nödvändigt, som i just det här fallet.

De sista orden i den här recensionen överlämnar jag till Patrik Svensson, som recenserat samma bok i Sydsvenskan och sammanfattat essensen av både sin, och min, läsupplevelse i följande ord:

Man kan läsa den och bli förbannad, man kan läsa den och dra helt andra slutsatser än författaren själv har gjort. Man bör hur som helst läsa den.

Similar Posts:

• För en gladare vänster
• Tankar om islam och terrorism
• Allahu akbar – Gud är större
• Tolkningar vs. tolkningar
• Islam i ett nötskal

Rapporteringen ledde till en omfattande storm i det amerikanska samhället, och bidrog nog till att vända opinionen mot kriget. Det operativa befälet – som agerade på given order – blev straffad, men släpptes redan efter kort tid. Högre befäl blev aldrig straffade.

Idag är Seymour Hersh en etablerad journalist, som regelbundet bidrar bland annat till tidningen The New Yorker. Med nu mer än 30 år på nacken som grävande journalist med fokus på militära frågor väger hans rapporter och artiklar på det temat ofta tungt. När han därför samlar en rad artiklar som han har skrivit om den amerikanska militära politiken allt från (förspelet inför) den 11:e september, fram till den nuvarande ockupationen av Irak i en och samma bok, så har man bara att förvänta sig en viktigt inlägg.

För den som följt någon mer rapportering än kvällstidningarna kanske Hersh inte verkar avslöja så mycket nytt i den här boken. Mycket av det som ingår i boken har ändå cirkulerat i en hel del media de senaste åren – i hög grad förstås beroende på att Hersh bland andra har rotat fram uppgifterna. Här finns artiklar om det misslyckade amerikanska underrättelse-arbetet innan den 11:e september. Grenar av den landets underrättelsetjänst varnade för att en terrorist-attack skulle kunna hända – men varningarna ignorerades. Här finns artiklar om de påhittade uppgifterna om massförstörelsevapen i Irak, om tortyrskandalen i Abu Ghraib, om hur den amerikanska regeringen beställt underrättelsematerial för att bekräfta den politik de vill föra och så vidare.

Här finns förstås också många uppgifter som är nya, även om man har följt en mer kritisk rapportering av utvecklingen. Själv blir jag exempelvis överraskad över uppgifterna om att FN:s vapeninspektörer redan innan ockupationen av Irak hade varnat för att regimen i landet hade förberett sig på en invasion genom att sprida stora mängder lätta vapen över landet, och uppmana elitstyrkor att inte kämpa i öppna strider. Det gerillakrig vi ser idag framstår genast som mer organiserat än media ofta gör gällande – och den självförhärligande ”seger” som USA ståtade med när de kunde störta statyn av Saddam som än mer oviktig.

Det är över lag mycket bra skrivna artiklar, intet tal om den saken. Hersh har dock ett problem – trovärdigheten bygger nästan alltid på att man litar på hans professionalism som grävande journalist. De allra flesta källor som Hersh använder sig av vill eller vågar inte uppge namn, eftersom de då kan utsätta sig för stora risker. Källorna refereras därför bara som ”ledande Pentagonrådgivare”, ”tjänsteman vid CIA”, ”högt uppsatt källa vid …” och så vidare. Som läsare tvingas man alltså inte bara lita till att Hersh faktiskt har pratat med de här personerna, utan också på hans omdöme om att de är pålitliga och initierade vittnen.

Undantag finns förstås även här – som exempelvis när Hersh kan berätta om den avhoppade Mohammad al-Khilewi. Han var tidigare förstasekreterare i Saudiarabiens FN-delegation, men hoppade av till USA 1994. Med sig tog han tusentals dokument om den saudiska regimens brott mot mänskliga rättigheter, och stöd till olika terroristgrupper. Men, berättar hans advokat för Hersh, de amerikanska underrättelseorganisationerna var inte intresserade av att lyssna på al-Khilewi, eller ta del av hans dokument…

Saudiarabien var väl en för viktig allierad för att USA skulle vilja veta av något sådant. Man kan därför bara spekulera kring vad som hade hänt om de hade lyssnat redan då.

Similar Posts:

• Sanningen, krigets första offer
• En rak vänster mot Bush
• En krigskorrespondent med hjärta
• Terrordåden i USA – vems är felet?
• Imperialisten framför andra

Först och främst har han personlig medvind. Hans förra bok, Korkade vita män (hans egen benämning på den styrande klicken i politik- och företags-USA), blev en jättesuccé som toppade New York Times bestsellerlista och sedan klamrade sig fast på listan i 58 veckor. Även internationellt blev boken en stor framgång, och hittills har Korkade vita män sålts i fyra miljoner exemplar. Som om inte det vore nog blev hans dokumentär Bowling for Columbine, om amerikansk vapenkult och de tragiska dödsskjutningarna i Littleton i Colorado, inte bara en kritikersuccé som Oscarbelönades förra året, den lockade även miljontals amerikaner till biograferna, vilket knappast kan sägas om många nutida dokumentärfilmer. Dessutom har han gått ner över 20 kilo i vikt och mår enligt egen utsago bättre än någonsin. Hans förutsättningar är med andra ord ypperliga.

Samtidigt går det rätt knackigt för Moores utvalde nemesis, USA:s president George W Bush. Hur mycket hans spin doctors än jobbar på det, så lyckas de inte vända den negativa kritik som poppat upp även i amerikansk media sedan de irakiska massförstörelsevapen som utlovats vägrar sluta leka kurragömma med vapenletarna. Att det uppstått frågetecken kring Bushs deltagande i Texas nationalgarde under Vietnamkriget, gör inte heller saken bättre i ett land där en riktig karls duglighet alltjämt till stor del baseras på hans insatser i krigstid.

Vem har snott mitt land? är Michael Moores krigsförklaring mot George W Bush. Med varje tillåtet medel tänker han försöka få bort Bush junior från Vita huset i höstens presidentval. Kortfattat kan man säga att han gör det genom att utmåla Bush som en genomrutten kanalje, som använder USA som sin privata bank för att berika Bushklanen och deras polare. Han inleder med att ställa sju obekväma frågor som han vill att presidenten ska svara på. De cirklar alla på ett eller annat sätt kring 11 september, Saudiarabien, Usama bin Ladin och kopplingarna mellan dennes familj och familjen Bush, som är väl dokumenterade sedan 25 år tillbaka.

Sedan rullar det på. Kapitel efter kapitel med dräpande Bushkritik och lustmord på moderna amerikanska myter. Bland annat lyckas han med hjälp av olika enskilda opinionsundersökningar få fram en bild av USA som ett fredsälskande och liberalt land vars invånare helst av allt skulle vilja bygga ut det sociala välfärdssystemet, ha en mer restriktiv vapenpolitik, öppna för fler och starkare fackföreningar och tillåta homosexuella äktenskap. Till och med i frågan om dödsstraffet vacklar amerikanen, menar Moore, och målar upp en bild av medelamerikanen som ligger långt ifrån den gängse bilden. Enligt Moore är den största lögnen av alla den att den konservativa och kristna högern i USA lyckats lura det amerikanska folket till att tro att de är mer högerställda än de egentligen är. Högerns seger är att de lyckats ge ordet ”liberal” formen av ett skällsord, en benämning på en vek och velande demokrat som inte vågar stå rakryggad och högt och tydligt säga vad han (för det ska så klart vara en man) tycker. Men medelamerikanen är inte konservativ, utan snarare tvärtom, menar Moore, och kommer därmed på svaret till en annan fråga han ställer sig: varför den amerikanska högern är så arg på och hatisk mot de vänsterorienterade i landet, trots att de sitter på makten i såväl Vita huset, senaten, representatshuset och Högsta domstolen. Om demokraterna hade den makten skulle de ”vara i sjunde – nej, åttonde – himlen och ni skulle höra glädjen i våra röster och se leendet på våra läppar”, skriver Moore. Alltså härleder han ilskan och hatet till en vetskap hos högerflygeln om att de är i minoritet:

De vet att amerikanerna innerst inne inte håller med och aldrig kommer att göra det. Amerikaner vill inte, lika lite som de flesta människor, vara i närheten av människor som är fulla av hat och elakhet. Det är därför högerledarna är så ilskna, för att de vet att de är en utdöende art. De vet att tjejerna, de spansktalande och bögarna håller på att ta över och nu försöker de göra så stor skada som möjligt innan deras politiska ras slocknar. De ylar som en döende hund och de tjuter som dinosaurierna måste ha gjort sina sista dagar. I stället för att bekämpa dem borde vi ha medlidande med dem.

Vem har snott mitt land? är genomgående strålande att läsa, även om man inte för fem öre står på samma vänsterkant som Michael Moore. Den främsta anledningen är att han är så väl påläst. Moore vet att det värsta som kan hända är att någon högerkritiker ska kunna slå ner på honom genom att påvisa ett faktafel, och därmed misstänkliggöra hela bokens sanningshalt. Notförteckningen i slutet av boken må brista i akademisk korrekthet eftersom Moore valt att skriva även den som en löpande text, men alla påståenden är väl dokumenterade och har täckning, hur flagranta de än må verka.

Hur viktig är då Vem har snott mitt land? som inlägg i den allt mer hätska amerikanska valdebatten? Tidigare har regimkritiska böcker från liberaler och vänsteranhängare i USA varit rätt så marginaliserade i den breda samhällsdebatten. Men det senaste året, i takt med att kritiken mot Irakkriget vuxit, har de kommit att spela en allt större roll. Framför allt har de sålt mycket mer än tidigare, och i och med att Michael Moore blivit en mediestjärna även utanför vänsterkretsar, får hans budskap allt större tyngd. Och när man läser Vem har snott mitt land? kan man inte låta bli att hoppas att han lyckas med sitt uppsåt i fråga om Bush. För om det Moore skriver är sant, pågår just nu den största blåsning som västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet råkat ut för.

Och det som gör mig rädd är att jag tror han har rätt.

Similar Posts:

• Only in America!
• En bok fylld med lögner
• Fakta istället för syndabockar
• The statue of bigotry
• Initierat om USA:s utrikespolitik