Jag har även försökt mig på att läsa triologin som fullbordades för några år sen, med boken Övervakningen: minnet av dig. En agent på uppdrag i världen, hans kropp är söndrig, istället för könsorgan har han en stump. Om jag minns rätt. Det var en berättelse som aldrig riktigt föll mig i smaken.

Du äter mitt ansikte är i sina sämsta stunder en radda skrivövningar med mer eller mindre lyckat resultat. Olika stilgrepp, bara för sakens skull, personporträtt som faller sönder i girigheten att ge läsaren chockreaktion på chockreaktion. Ett språk som ständigt pendlar mellan fantastiskt och alldeles för överlastat. Effektsökeriet: jag har problem med det. Att vara så gränsöverskridande och normbrytande att berättelserna riskerar slå knut på sig själva.

Men det är också gränsöverskridandet som är det fantastiska. När det funkar briljerar det. Som i berättelsen om kvinnan som stiger på tåget för att knulla sin väg genom Europa. Med den lilla udden att hon efter samlaget öppnar upp hålet i sin rygg och äter upp sina älskare. Ja, så pass bra beskrivet är det, att jag inte en sekund tvekar på tänderna som tuggar, skräcken i den klyschige lille italienaren som tror sig ha funnit en söt blond svenska, och nu förtärs i rasande fart.

Eller mannen med det underliga jobbet, som vandrar längs den dimbeslöjade hamnen, jag är där, jag känner sorgen han har över att inte leva sitt liv fullt ut, ensamheten som sipprar i hans bröst. Han är avskärmad av verkligheten men önskar bli en del av den. Och så kommer ett barn fram. Men när hon öppnar sin mun ser han att det inte är vilket barn som helst…

I sina bästa stunder är Gunnar Blås historier som något du aldrig läst tidigare, en rakkniv som böjer upp ögonlocken och får dig att bli upphetsad över detaljer i vardagen som du aldrig tänkt sexuellt kring tidigare. I de sämsta stunderna gäspar jag och förlorar mig i irritation över att inte bli kåt! Alls! Kom igen nu då!

För Du äter mitt ansikte är både ock. Både motbjudande, upphetsande, provokativ, stryker medhårs samtidigt som den gnider sig mothårs. De flesta historierna kretsar kring ätande eller erotik, utlovas i baksidestexten. Eller våld, skulle jag vilja lägga till. ”Balettskolan” kommer först som en serie ritad av Sara Eriksson, sedan som en novell av Blå. Det är ett roligt grepp som bryter upp bra, men jag undrar om det egentligen inte hade räckt med serien.

Bäst är det när Blå briljerar i det enkla. Som i berättelsen där ansiktet beskrivs som det skulle göras av en utomjording som för första gången såg en jordbo:

Ögonens spröda klot hålls fuktiga med hjälp av ytterst tunna flikar, som hastigt smeker dem bara för att sekunden åter dra sig tillbaka. Kring näsan vänds huden inåt i två öppningar som avslöjar fragment av ett hårtäcke som förlorar sig i huvudets mörker. Öronen är hud som antagit havsdjurens form, den förbroskas och hårdnar till en okänslig skulpturalitet.
Det är i synnerhet kring den stora öppningen i ansiktets nedre del som huden förvandlas till ett mysterium. I en mer eller mindre plötslig övergång blir den röd och tunn, blodfylld och känslig. Den sväller upp, putar ut, välver sig inåt och övergår i blöta hinnor. När den dras ihop rynkar sig läpparna till en ringmuskel. När den vidgas spänns de ut och blir tunnare och hårdare.

I all sin ojämnhet är Gunnar Blå ett gott tillskott till den erotiska litteraturen i Sverige. Hans ständiga lek med könsrollerna och förväntningarna, hans oförskräckthet inför det obehagliga, äckliga, får hjärnan att gå i spinn. Behöver du utmanas eller bara bli översköljd av bilder som stannar kvar en evighet? Behöver du nya sexfantasier? Välkommen in att se dig omkring i världen av skelögda dvärgar, kåta bagare, fotfetishisters bryderier kring hur det perfekta samlaget ska gå till, sylvassa slidor och sensuella rovdjurständer. Du kommer inte hel ur det här.

Similar Posts:

• Gäsp, Gunnar ligger med en dvärg
• Orgasmjakten
• Försiktig erotik som inte rockar min värld
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Mer och mindre lyckad verklighetsflykt

Nu sitter jag med Jag smetade av mig på tapeten, den ljusa soffan och dig framför mig. Det är den från Umeås konsthögskola nyligen utexaminerade Sara Erikssons litterära debut. Där har hon visualiserat de tankar som hon tycker är värda att spara på. På baksidan av boken berättar hennes förlag Modernista att dessa tecknade bilder kombinerade med korta fragment bildar en berättelse om roller, maktstrukturer, Tv, nojjor med mera.

Vad jag registrerade var drygt hundra sidor av påfallande slarviga tuschritningar med texter som möjligen kunde uppfattas som provocerande om man var från en mer kysk tidsålder. Det är våldsfantasier och sex. Lite vardagsångest över att handla toalettpapper i storpack och crazy språklig frigörelse där ”jag kickar deras ass i min wrestlingfantasi”. Och visst, lite kan det väl handla om maktstrukturer, roller och allt det som Modernista så väldigt gärna ville försöka tolka in. Men det kräver verkligen en välvillig uttolkare. Och eftersom avsikten är att sprida den här boken utanför kretsen av konsthögskolestuderande i Umeå så känner jag att jag måste tvivla på denna berättelses verkhöjd. Jag har sett samma sorts teckningar i säkert ett dussin av mina forna studiekamraters anteckningsblock.

Som Modernista också nämner så handlar berättelsen också om vem Sara Eriksson är och vill vara. Kan säkert stämma. Men dessa teckningar hör hemma i akten Eriksson i ett kontor med en schäslong, inte på ett förlag. Det är fortfarande inget annat än terapeutiska streckgubbar, om än konstnärligt utbildade. Jag tror säkert Sara Eriksson har konstnärlig talang, men det här kan inte gärna vara hennes främsta arena.

Similar Posts:

• Välkommen in i en skruvad värld
• Nyklassiska troll
• Olika nyanser av melankoli
• Folkbildning, fotbad och felsorterade krokodiler
• Från träffande till effektsökande