Jobbet inom äldrevården är utmanande: fysiskt och psykiskt. Ibland blir det dubbla skift och ofta ska Moa ensam klara en hel avdelning på en och samma gång. Moa ser mycket bakom fasaden och flosklerna och chefernas ”pepptalk”. Det finns ett glapp mellan verklighet och skönmålning. De som lider av det hela är vårdbiträdena och vårdtagarna.

När hennes roman om jobbet på vårdhemmet och äldrevården blir publicerad hamnar hon rakt in i en spiral av tv-soffor, bokmässor, reportage, intervjuer och skolbesök. Hon blir också uppraggad av en tjugo år äldre manlig författare på bokmässan i Göteborg. Det är att passa sig och parera och skaffa sig skinn på näsan bland självgoda kulturmän (och -kvinnor) också. Bete sig och bete sig rätt. Plötsligt blir hon efterfrågad som expert på både åldringsvård och skrivande. Hon får byta telefonnummer – vanligt folk vill berätta sina sorgliga historier om brister i vården och gamla föräldrar. Nu är hon en modern ”arbetarförfattare”. Något som hon kanske inte hade tänkt sig. På jobbet blir hon i stället persona non grata; chefen vill ge henne sparken men kan inte på grund av (eller trots) personalbrist och när hon till sist själv säger upp sig och slutar är det lagstridigt eftersom hon har tre månaders uppsägningstid. De tidigare arbetskamraterna ser henne mer eller mindre som en förrädare …

Boken skildrar mitt i prick det besvärliga och ohanterliga inom (åldrings)vården. Arbetet är psykiskt och fysiskt utmattande. Vårdbolag tjänar storkovan på gamla dementa medan vårdbiträdena är underbetalda.

Sara Beischer skriver på ett alldeles eget sätt och får till en halsbrytande galghumor mitt bland blöjor, vikarier, höftskydd, handsprit, rullstolar och likrum. Boken är en sorts fortsättning på Jag ska egentligen inte jobba här (2012) där Moa är några år yngre och har just börjat inom långvården.

Tänkvärd historia med flera bottnar. Och en alldeles aktuell skildring om vård i livets slutskede. Det skrivs för få böcker om arbetslivet av idag – Sara Beischer bidrar med en lättläst och intressant bok om en viktig del av vårt samhälle. Och liv.

Similar Posts:

• Efterlängtat om äldrevården
• Stark berättelse som rymmer för många berättelser
• Det motsägelsefulla livet
• Att mista sin bästa vän
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael

Den unga Moas blick på äldrevården och de äldre är till en början så fylld av äckel och avståndstagande att hon tar varje tillfälle i akt att fly. Den speciella miljö som utgör ett äldreboende; människorna som befolkar det, språket som används, blir välanvänd rekvisita i ett mycket precist och osentimentalt arbetsplatsreportage. Moa distanserar sig, både för att överleva och för att behålla hoppet om ett annat liv. De äldre benämns lika ofta med kodsiffror som vid sina riktiga namn. Moa konfronteras med åldrade kroppar, blodådror, bajs och död i en ständig rundgång av stress och mekanisering av det levande. På sin lediga tid försöker hon hålla jobbet på anstånd. Hon går på provspelningar, tar sig in gratis på Stadsteaterns genrep. Men jobbet på Liljebacken tränger sig på. De äldres röster och närvaro tar sig allt längre in. Ju längre romanen kommer desto mer smälter Moas skådespelarutveckling samman med hennes andra liv.:

Jag hämtar min jacka och går ut från Teaterhögskolan i Luleå. Det heter ju inte ens scenskolan längre. Jag går. Och nu kommer gråten och nummerkänslan. C2, B7, A5 och alla ni andra, jag vet hur det är att vara ett nummer. Utanför minusgrader och en massa vandrande skelett. En massa aortor. En massa framtida dödsorsaker.

Med bokens senare delar förtydligas de äldre på Liljebacken med väl valda repliker och personlighetsdrag. Samtidigt väver Sara Beischer fram något mer av relationer och viljor utöver de förväntade, det vill säga de som kretsar kring måltider, kiss, och vändscheman. Nu börjar boken närma sig temat demens med större kraft. Texten blir mer poetisk och fragmentarisk, flyter samman kring känslor och minnen. Det är Astrid och Urban, som hånglar i gemensamhetsrummet och glömmer bort att Astrid är gift. Det är Elna som tror att hon är en fågel. Och Gullan, fina Gullan, som en enda sista gång vill uppleva hur det känns att äta bakelse på konditori.

Och ja, det blir vackert och en aning gulligt i något som ibland gränsar till en sorts pensionärsromantik. Sara Beischer tar det dock aldrig så långt, mycket på grund av att hon sätter Moas utveckling främst. De gamla på boendet liksom flera de arbetande är farligt nära att bli karikatyrer, men räddas av författarens förmåga att förlägga textens perspektiv någon annanstans. Äldreboendemiljön är dessutom så pass sällan använd i litteraturen att den ännu inte hunnit etablera tillräckligt mycket kitsch och förväntade karaktärer att den blir tråkig och stereotyp. Tvärtom är det en värld jag längtar efter att få läsa (och skriva) mer om. En värld som kräver sin plats bortom nyhetsrapporteringens distanserade skandalperspektiv. Jag ska egentligen inte jobba här, är en förhoppningsvis bara en del i något som kan sprida sig och bli större.

Similar Posts:

• Att skriva det som många tänker
• Om livet på ett HVB-hem
• Studier av en försvunnen mor
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Utvecklingsroman med perspektivförskjutning