Det finns få böcker från 1900-talet som används som referenspunkt för hur samhället fungerar lika ofta som George Orwells 1984. Samtidigt är det också den bok som flest ljuger om att ha läst, så låt oss slå fast: 1984 är inte (bara) en bok om övervakning, och nyckelfrasen är inte ”Storebror ser dig”. Nyckelfrasen är: ”Vi har alltid varit i krig med Eurasien”. Den som kontrollerar historien kontrollerar framtiden, och människans hela språk, hela tankevärld, och därmed både hennes historia och hennes nutid kan skrivas om. Och vi låter detta ske. Att vi gladeligen går med på två minuters hat om dagen och en okänd fiende, söker trygghet i paranoian utan att märka att hela världen ändrats på ett sätt som gör att vi inte ens har språk att uttrycka hur den en gång var.

Alltså är det knappast en slump att 1Q84 börjar med en passning till en annan engelsk klassiker; en dag på våren 1984 är Aomame sen till ett viktigt möte, så hon rusar ner i ett metaforiskt kaninhål för att hinna – och hamnar i en annan värld där historien gått lite annorlunda. Hon är ju fortfarande sig själv, fortfarande i Tokyo, fortfarande en lönnmördare som skickar män som misshandlar kvinnor till ”den andra sidan”, men plötsligt har poliserna alltid varit bättre beväpnade, USA och Sovjet är vänner, en mystisk religiös rörelse har alltid gömt sig i bergen, och på himlen svävar två månar bredvid varandra… Samtidigt händer något liknande med Tengo, en matematiklärare som extraknäcker som författare; han får i uppdrag att skriva om en roman av en ung gymnasietjej, ändra historien så att den blir mer acceptabel, och utan att veta hur det gick till är han plötsligt inne i något som liknar den romanen med två månar. Och medan alla håller ett öga öppet efter Big Brother och är lättade över att han aldrig kom har något kanske ännu hemskare alltid hänt i det lilla; någon, eller rättare sagt några, styr och våldtar och dödar utan att någon kan märka det.

Gillar man Murakami lär man gilla detta. Vi har två enormt vältecknade huvudpersoner, en starkare handling än han ofta haft förut som lyckas presentera alla sina dubbeltydigheter på ett naturligt sätt, med fullt med små kaninhål som leder fram och tillbaka mellan de två huvudhistorierna. Aomame och Tengo får vartannat kapitel (intresseklubben antecknar: Murakami har baserat alltihop på Bachs Das Wohltemperierte Klavier – 24 kapitel i varje bok, ett för varje tonart, omväxlande i moll och dur) och närmar sig långsamt varandra genom alla frågetecken; vem som skapar vem, vem som lever i vems fiktion, vad som flyttat dem från det ”verkliga” 1984 som nu aldrig hänt till denna udda värld som kanske skrivs allteftersom och kanske är skriven sedan länge. Det är svårt att lägga ifrån sig, och när jag kommer fram till slutet av volym 2 är det med ett ”VA? NÄ! GE MIG MER NU!”

Men samtidigt finns det saker som rentav får mig att undra om Murakami verkligen är så bra som jag en gång tyckte. Dels känns alltihop någonstans fortfarande konstruerat, som om 1Q84 är menad att läsas som en roman inom 1Q84; han är lite för förtjust i metafiktionsgrepp som att låta karaktärerna kommentera diverse dramatiska grepp när de hände. Kanske är det att jag aldrig varit någon stor fan av den matematiskt precise Bach; jag sitter hela tiden och önskar att jazzfanet Murakami vågat improvisera lite mer, stoppa in lite dissonanser, utmana sin egen historia… Han lägger fram frågor om identitet, paranoia, verklighetskonstruktion och makt (utan att avslöja allt för mycket kan vi ju påpeka att Lewis Carrolls fascination för småflickor ju inte bara gällde deras drömmar) som skulle få en Thomas Pynchon, en Philip K Dick, en David Cronenberg eller varför inte en Ryu Murakami att gnugga händerna med ett vansinnesflin och ställa in alla möten för ett år framöver, men öppnar man ett getingbo har man ansvar för getingarna och Murakami verkar nästan fega ur och tveka att gå på djupet. Säger ”verkar”, eftersom detta som sagt inte är den kompletta romanen, och det finns mängder av krokar att hänga upp vändningar på, gott om teman att spela motmelodier på. Om Murakami vill kan volym 3 vända ut och in på de två första och göra detta till något riktigt stort. Huruvida det är hans plan, eller om detta i slutändan blir ytterligare en rutinmässig Orwellreferens, är liksom Storebror och little people själva än så länge höljt i dunkel.

Similar Posts:

• 1¿Que?84
• Samma lika, igen
• Okej
• En revolution i hjärtat
• Ve den stackars pendlaren

Men tyvärr kan jag ändå inte såga Ormar och piercing. Det är en fin och genomskinlig skildring som, trots sina anspråkslösa åttio sidor, på något sätt har förändrat mig. Kanehara skildrar enkelt och nyktert Lui, en ung tidigare ”Barbie-tjej” som i ett rusande tempo förlorar sig i sprit, sex och, framför allt, fysisk smärta. Hon träffar punkaren Ama som trots sitt yttre visar sig vara en snäll och ömhetstörstande älskare. När Lui inser det börjar hon att förakta honom, och inleder en destruktiv otrohetsaffär med Shiba, en sadistisk tatuerare som öppet ventilerar sina fantasier om att döda henne. Mellan dessa tre uppstår ett spänningsfält som ofta är svårt att avkoda. Var befinner sig Lui, centrat, i detta spänningsfält? Var har man henne? Historien berättas ur Luis perspektiv, i första person, men någon introspektion bjuds det inte på. Den vanligaste reaktionen på det mesta är ”det är okej”. När Ama dödar en kille som antastar henne är det okej, och när Shiba utsätter henne för våldsamma övergrepp låter det så här:

Nästan instinktivt särade jag på benen och kände mig lite spänd. Jag har varit med sadister förut, och man vet aldrig vad de tänker göra. Lavemang är okej, liksom leksaker, spanking och analt. Blod däremot försöker jag undvika att se. För länge sedan stoppade en kille upp en glasflaska i mig och försökte slå sönder den med en hammare.

Ormar och piercing skänker ingen katharsis i gestaltningen av detta helvete. Försoningen lyser med sin frånvaro. Mot slutet av romanen hittas Ama död, våldtagen och torterad. När det kommer till Luis kännedom reagerar hon på ett överraskande starkt sätt. Hon blir fullkomligt förkrossad, och man hoppas naturligtvis, förstörd som man är av den hollywoodska dramaturgin, på en vändning. Den uteblir. Lui inser att det är Shiba som är mördaren, resignerar och på den näst sista sidan läser man:

”Ja, det gör de kanske”, skrattade jag och sneglade förstulet på på Shibas ansikte. Nu kan han nog inte fortsätta att våldta mig, och säkerligen kommer han att behandla mig väl. Det är okej. Även om det var Shiba som våldtog och dödade Ama, är det okej.

Man ställer sig, som Murakami i efterordet, frågan: ”Vad i hela friden är det som är ‘okej’?” Vad betyder ordet ”okej” i den här situationen? Jag kommer, kanske lite oväntat, att tänka på Hemingway. I hans romaner och noveller förekommer just det ordet ofta i protagonisternas inre monologer. De fyller där en besvärjande funktion: dessa maniskt upprepade ”okej” lägger sig som ett skydd mellan jaget, som ständigt lever på gränsen till sammanbrott, och en verklighet som är allt annat än okej. Ju värre helvetet är, ju tätare radas de upp. Men Kaneharas ”okej” fungerar inte på det viset. De döljer ingenting, besvärjer ingenting, betecknar ingenting. De representerar en iskall antimetafysik: det finns ingen ursprunglig närvaro i hjärtat av jaget som kan, eller behöver, skyddas. ”Okej” betyder helt enkelt, och i all sin gåtfullhet, bara ”okej”.

Det är sent för Lui. ”Jag undrade hur länge till jag kunde leva och hade en känsla av att det inte var särskilt länge”. Hålet i den infektionskänsliga tungan tänjs med piercingar fortare än vad läkeprocessen tillåter. Målet är en kluven tunga. Den blodiga processen symboliserar Luis större tänjande, av livet, ända in på dödens domän. Lustprincipen är i själva verket en dödsprincip. Detta blir inte minst tydligt i det sadomasochistiska sexet, där orgasmen står i direkt relation till det överhängande hotet. ”Han drog sina fingrar utefter mina vener och klämde sedan åt greppet tills hans tunna fingertoppar pressades in mot min hals.” Några rader längre ned, efter ytterligare våld och förnedring, konstaterar hon: ”Det var ju bekvämt att jag blev våt utan att han ens hade rört mig.” Vad Freud kallar realitetsprincipen, det intellekt som i vanliga fall lägger band på människan och hindrar henne ifrån att nå den slutliga tillfredsställelsen, i förlängningen döden, är svag i Lui. Ingenting håller henne borta ifrån kickarna; hon tar varje chans hon får till berusning och förnedring. Är det inte just denna avsaknad av realitetsprincipen, denna antimetafysiska transparens, som så träffande kommer till uttryck i alla ”okej”? Inte tröst – vakenhet.

Similar Posts:

• Konstant illamående
• Rum 101 1/2
• Kontroversiell var då?
• Livet en mardröm?
• Som en odöd chokladask

Det är i korthet vad som på svenska blivit boken Kök. Volymen innehåller två berättelser: ”Kitchen” – ja, det är de japanska originaltitlarna – och ”Moonlight Shadow”. Det är inte någon fördel. De båda berättelsernas karaktärer och teman är nämligen alltför lika varandra. Vad detta åstadkommer är i första hand att få författaren att framstå som enkelspårig.

I hemlandet Japan är Yoshimoto mäkta populär och känd för sina kontroversiella skildringar av människor och relationer. Och här finns visserligen både unga män och kvinnor som bor ihop utan en väl definierad relation, en transvestitmamma som en gång var sin sons far och en tonårspojke som handskas med sorgen efter sin flickvän genom att gå klädd i hennes skoluniform av modell sjömansklänning.

Men kontroversiellt? Jämfört med exempelvis Ryu Murakamis brutala Oändligt blå är Kök tam och söt som en väluppfostrad hundvalp. Inte för att jag vet om kontroversiell i sig är något att stå efter, men de här temana känns redan som stereotyper. Den hjärtegoda transvestiten kan väl närmast betraktas som en modern variant av den godhjärtade horan. Moderligt varm och tryggt asexuell. En tröstlös tillvaro kan trots allt piggas upp med en god vän eller en liten magisk vision.

Det här är helt enkelt två ganska gulliga historier om sorg och hopp. Men något större intryck än så ger de inte.

Similar Posts:

• Konstant illamående
• Okej
• Rum 101 1/2
• Ve den stackars pendlaren
• 1¿Que?84

Oändligt blå utspelar sig på 1970-talet och soundtracket är utan tvivel The Doors. Det är ungdomsupprorens tid, och även i Japan protesterade människor mot Vietnamkriget, som delvis sköttes från amerikanska baser i Japan. I Ryus och hans vänners tillvaro finns emellertid inget politiskt. Närvaron av de amerikanska soldaterna betyder helt enkelt större tillgång till droger. På basen utspelar sig också de allra vidrigaste scenerna i romanen, där Ryu och de andra japanska ungdomarna går på fester som är regelrätta orgier i sexuell förnedring och utnyttjande.

Drogromantik är det knappast. Ryu och hans kompisar stoppar i sig allt de kan komma över, och det har aldrig någonsin några åtråvärda resultat. Korta ögonblick av samförstånd och magi smulas sönder av en oändlig räcka nojor, bråk, olyckor, misshandel och, just det, spyor.

Den skitiga ytan är emellertid inte allt. Här finns en dold, eller förträngd, psykologi och något visst plågsamt poetiskt i vad dessa genomtrasiga människor upplever och hur de interagerar med varandra. Vad som håller gänget samman, uppe, eller kvar i sin livsstil är diffust. Själva ifrågasätter de det sällan. Som grymma barn skrattar de åt varandras förnedring, någon gång glimtar ömhet förbi. Ofta är de helt enkelt avskärmade från både sina egna och andras känslor.

Också romanen ger intryck av att vara just trasig. Inte i komposition, men i berättandet. Kapitlen slutar ofta mitt i händelser, och hur situationerna slutat får vi möjligen veta indirekt. Detta är naturligtvis helt i linje med karaktärernas egen förmåga att förtränga saker.

De enda karaktärer som stunder längre än ögonblick ger intryck av att få verkligt mänsklig kontakt är Ryu och Lilly, flickan har bor tillsammans med. Att huvudpersonen Ryu är namne med författaren och att boken avslutas med en efterlysning av Lilly, ”om du läser den här boken”, gör den knappast mindre påträngande och hemsk.

Oändligt blå är snyggt skriven. Det finns visserligen en del slang och talspråk – som ju alltid är problematiskt i litteratur och inte mindre så i översatt litteratur – som man kan haka upp sig på, men ofta är det helt enkelt grovheten, i språk men framför allt i handling, som är plågsam. ”Ett knytnävsslag i magen” är en sådan där kritikerklyscha som gör sig påmind. Om man nu kan tänka sig ett slag i magen som varar en hel roman. Vad som är svårare att förklara är den trasighetens skira skönhetskänsla som finns någonstans där under.

Similar Posts:

• Okej
• Kontroversiell var då?
• Rum 101 1/2
• Kyligt drabbande och förebådande
• Filmen är bättre