dagensbok.com » Robert Kirkman

Robert Kirkman "The walking dead volym 10"

Jonatan Rosenberg — Tue, 26 May 2015 22:00:12 +0000

För några år sen var jag inne i en affär som sålde serieböcker i New York. Jag hade tidigare hört talas om The Walking Dead och när jag fick syn på ett tjockt kompendium som samlade de första åtta volymerna av den uppmärksammade serietidningen så inhandlade jag det. The Waking Dead handlar om en sheriff som heter Rick Grimes som vaknar upp ur en lång koma för att upptäcka att hela världen förändrats och nu består av köttätande zombies. Jag började läsa kompendiet med höga förväntningar och blev knappast besviken, The Walking Dead är bland det bästa jag läst i serieväg.

Det svartvita formatet är stilrent och oerhört snyggt och författarna har en egenskap att låta historiens spänning ständigt vara intakt. Jag har sedan dess fortsatt att läsa The Walking Dead och hade även en period då jag försökte följa den värdelösa tv-serien som är baserad på serieböckerna. Sedan något år tillbaka har Apart Förlag gett ut The Walking Dead i svensk översättning och det är en utmärkt idé då det förhoppningsvis leder till att fler upptäcker denna fantastiska serie. Till en början kändes det ovant att läsa historien på svenska, översättningen är det inget fel på men det känns alltid som någonting fattas när jag läser serier som översatts från sitt originalspråk.

Detta är en känsla som försvinner under läsningens gång och volym 10 av The Walking Dead kantas av uppgivenhet. Jag vill inte gå in på detaljer och avslöja vad som inträffar och på sådant sätt förstöra läsningen för någon, men kan avslöja att Rick Grimes psyke har fått sig en törn vilket han inte är ensam om. Volym 10 går dock att betrakta som ett mellannummer, det inträffar ingenting banbrytande men samtidigt är det underhållande rakt igenom.

Jag gillar verkligen förordet skrivet av Jenny Jägerfeld som sätter The Walking Dead i ett större perspektiv. Jägerfeld slår fast att ”om man gång på gång utsätts för nya trauman har man inte råd – rent psykologiskt – att bearbeta sina tidigare förluster”. Hon nämner emotionell distansering vilket hon applicerar på The Walking Deads karaktärer, ett tillstånd som är en copingstrategi som användes i koncentrationslägren under andra världskriget. Strategin innefattar att ”om man kände efter mådde man sämre och därför lät man bli”, någonting som jag är övertygad om att många människor använder sig av även i vardagen av idag. Jägerfeld beskriver träffsäkert The Walking Deads storhet som serie, dess gestaltning över hur människor bemöter traumatiska situationer.

Max Brooks "The Zombie survival guide"

Oscar Rooth — Sun, 11 Aug 2013 22:00:21 +0000

21 stycken arbetsveckor, mer behöver du inte lägga ner för att förbereda dig så pass bra att dina chanser att överleva zombieapokalypsen går från obefintliga till en bra chans. Men någon garanti är det ju inte och om du istället väljer att lägga ner den tiden på nyttigheter så kan du ju med en lön på 150 kronor per timme tjäna 225 000 kronor eller plugga en termin på högskolan. Väljer du något mer fritidsinriktat substitut så kan du ju se 1000 långfilmsklassiker, lära dig grunderna i esperanto eller lägga ett 5000 bitars pussel.

En god medelväg är dock att lägga ner några få timmar på att läsa själva guiden, Max Brooks The Zombie survival guide: complete protection from the living dead, för det ger ju ändå en viss inblick i hur du skall tackla världen om de odöda skulle ta över, men utan att ge dåligt samvete för den tidsmässiga alternativkostnaden. För läsningen av denna överlevnadsguide är en ren njutning såtillvida att du befinner dig i harmoni med den nördiga delen av dig själv.

Efter att World War Z, filmatiseringen av Brooks bok med samma namn, nyligen gick upp på bio som ännu en i den långa raden av världens dyraste filmer får väl författaren sägas ha nått upp till den allra högsta nivån av zombiekännare tillsammans med genrens storheter som George A Romero och Robert Kirkman. Denna guidebok har dock några år på nacken och kom ut redan 2003 även om den i år, 2013, också översatts till svenska.

Så vad finns då innanför pärmarna till den bok vars instruktioner skall lära dig hur just du kan överleva den stora attacken där dina vänner, grannar och kollegor kommer att sluta upp som zombieföda (eller ännu värre som zombies själva)? En hel del faktiskt och på de 250 sidorna får du steg för steg lära dig om hur zombieviruset, solanum, fungerar. Vilka vapen som är att föredra, vart man bäst skall hålla sig gömd, hur man ska förflytta sig, hur man strider och hur man på lång sikt skall bete sig för att överleva i en ”undead world”. Därtill kommer en genomgång av historiska zombieattacker från förhistorisk tid till våra dagar. Stort och litet blandas där både lärdomar som att man måste ligga lågt under minst tjugo år om hela världen tas över som att det är bäst att ha en kortklippt frisyr som är max en inch lång.

Att det är frågan om något annat än postapokalyptisk pornografi för åtminstone relativt zombiefrälsta råder det väl knappast något tvivel om men man behöver knappast heller vara någon som platsar som medverkande i ett avsnitt av National Geographics Survivalists för att läsa den. Brooks tar hela tiden det han skriver på fullaste allvar och det är just där som behållningen finns, när allt är på allvar blir det samtidigt en humoristisk nivå över hela arbetet även om många delar i sig kan vara ganska torra (stundtals finns dock även mer direkt humoristiska inslag). Medan man läser den får man, om man tillåter sig det, flera aha upplevelser där det resoneras kring att en SUV inte alls behöver vara det bästa fordonet (stor risk att de är byggda för att se ”tuffa” ut och inte nödvändigtvis för att köra omkring utanför vägnätet) eller att någon avkrok i Sibirien inte behöver vara det säkraste området (mänsklighetens två största befolkningskoncentrationer befinner sig ju precis söder om den).

Ja, när man läser den detaljrika och konkreta guiden så är helt enkelt zombiefaran lika påtaglig som vilken fågelinfluensa som helst och att köpa en machete, börja träna skytte eller förvandla sommarhuset till en fästning kanske inte är en så dum idé ändå. Och vad är väl 225 000 kronor eller 20 högskolepoäng egentligen värda om man ändå kommer att sluta upp i magen på en zombie? Att man tänker så, om än för bara någon enstaka minut direkt efter att man läst boken får ju ändå ses som något av en kvalitetsstämpel.

Robert Kirkman "The walking dead volym 5: Anfall är bästa försvar"

Lina Arvidsson — Mon, 11 Mar 2013 23:00:36 +0000

Jag sträckläser femte volymen av The walking dead. Den inleds med ett utmärkt förord av Johanna Koljonen, och jag kan inte hjälpa att tänka att det är dessa förord som gör böckerna. Som ger serieböckerna sin kulturella status, som berättar mervärdet för oss slukare som annars lätt glömmer bort att detta bara är ren och skär underhållning; samma krassa sexism as usual. Samma blodbad, samma cliffhangers och vilja att tjäna pengar.

I förordet skriver Koljonen att det är fascinerande med den underliggande känslan att allt kommer att gå åt helvete. Att våra roller förändras när vi rycks ur våra traditionella sammanhang; här exemplifierat av Rick som plötsligt inte ser familjen som lika viktig som chansen att tjäna kollektivet, eventuellt ta makten i den nya världen som skapas. Medan Lori hänger fast vid det gamla, hon måste ju bry sig om familjen; hon är ju gravid med den kommande generationen. Avslutningsvis binder Koljonen ihop det hela snyggt genom att utan samhörigheten till kollektivet blir människan enbart en köttätande zombie, och tadaa om det inte kunde läsas in lite kritik mot det moderata satsa-på-dig-själv-styret här, med nerlagda Volvofabriker och meningslösa telefonförsäljare. Bättre sjukvård för den som har råd, etcetera etcetera.

Utan det här förordet är femte volymen som sagt ren och skär underhållning så här på morgonkulan. Livet i fängelset går vidare, men nu börjar man också hitta andra överlevare. Men eftersom människan är inneboende ond i denna apokalypsvärld, för att det är roligare så, driver handlingen framåt liksom, gynnar syftet att det här aldrig ska nå sitt slut, så går det förstås åt helvete här också. Det är spännande, det är maffioser och slakt, det är män som strider i coola dräkter som får dem att se ut som små robocopar hela tiden. Och kvinnor som oroar sig för om de ska komma tillbaka levande eller inte. En liten lesbisk flirt också, för det stigande underhållningsvärdets skull.

Jag är kanske jättetråkig, men hade det inte varit spännande med en ny värld där också förutsättningarna blev nya? Är det helt omöjligt att tänka sig? Tagna ur sitt sammanhang blir också rollerna nya, hette det inte så? Varför känns allt då så jäkla traditionellt?

Om man har grundförutsättningen att världen råkat ut för en smitta, där alla måste kämpa för sina liv, där ingen vet om det någonsin kommer att komma en vacker morgondag igen; skulle det inte vara roligare om man gjorde något oväntat av det? Varför måste det vara samma gamla könsroller? Varför måste maktspelet vara så jävla förutsägbart?

Samtidigt, om vi återvänder till inledningen: jag sträckläser. Det är drabbande. Det är rafflande. Jag vill veta hur det går.

Vi kan sätta samma kritik på det mesta. Kanske måste unga kvinnor dö som flugor i de bästsäljande deckarna? Kanske måste män känna sig starka och slåss då och då? Kanske kan inte ens en ny värld bli en ny värld? Men detta är litteratur. Möjligheterna är för fanken oändliga! Överraska mig!

Om ni vill läsa en bok där det också går åt helvete i en sorts apokalypsvariant, men med mer överraskande vändningar, läs Mikael Niemis Fallvatten från förra året. Där finns det förvisso inga zombies, men helt ärligt – börjar vi inte bli lite smått mätta på dem vid det här laget?

Robert Kirkman "The walking dead volym 4: Köttets lustar"

Lina Arvidsson — Sun, 19 Aug 2012 22:00:50 +0000

De döda vandrar vidare på jorden och blir snarare fler än färre. Våra vänner har hittat ett fängelse som de försöker bygga upp sina nya liv i. Odla sina egna grödor, stifta sina egna lagar, komma sams med de få interner som fanns kvar. Köttets lustar börjar med en av de mest gripande bilder man kan tänka sig. Grått olycksväder, stormig himmel och en kvinna som kommer gående med två zombies i koppel efter sig och ett svärd i ena handen. Michonne kommer in som det befriande upproret mot den extremt könsrollsuppbundna gruppen. På gott och ont… Jag vet inte om jag vill kalla det för ett feministiskt inslag, men jo, så nära man kan komma.

Och Rick ifrågasätts! Äntligen! Kanske inte på det sätt jag förväntat mig att det skulle ske, men ändå. Mörkret sluter sig alltmer när någon i gänget oväntat blir biten, och en annan rycks med av köttsliga begär. Kanske har framtiden aldrig känts så osäker som i volym 4, där gänget luckras upp, roller omfördelas. Men samtidigt är det välkomna förändringar som sker. Det må ha varit självklart vem som skött vad, men nu ställs saker på sin ända, dels av nytillskottet i gruppen, dels av de dramatiska saker som sker.

Titeln Köttets lustar utlovar ju sex, men let’s face it, ni kommer inte att få så hemskt mycket av den varan. Trist. Fast det lilla som finns sätter stora spår, så att säga.

I förordet skriver Michel Wenzer, regissör, om de likheter man kan se mellan zombiernas framfart och hur de rika i USA stänger in sig i egna communities, för att slippa undan de fattiga. Det får mig att tänka på även skräcken för tiggare som drog över Sverige för ett tag sen, och som fortfarande får mig att tveka att skänka slantar, för vem vet; de kan ju vara med i en sån där liga man hört talas om! Alla dessa sätt vi har att skilja på de och oss. ”Fattar ni inte?” säger Rick. ”Varje minut vi lever är en minut vi stjäl från dem!” Lundin Oil och parmesanost tänker jag också på. En krönika jag läste om hur dubbelt allt är. Att utan de fattiga länderna skulle vi i västvärlden inte kunna ha det så bra som vi har det. Varje minut vi lever är en minut vi stjäl från dem.

Och så har även den här volymen sällat sig till underhållning som inte bara är underhållning. Fantasy som när man gräver i den känns högst verklig. ”Vi är du!” som Rick skriker. ”Vi är de levande döda!”

Robert Kirkman "The walking dead volym 3: I tryggt förvar"

Lina Arvidsson — Wed, 25 Apr 2012 22:00:19 +0000

Del 3 tar vid där del 2 slutade; vårt gäng som fick fly från bondgården har hittat det övergivna fängelset, som de nu ser som möjligheten till att starta om på nytt. Hoppet om en fungerande regering eller försvarsmakt, som mirakulöst ska dyka upp till räddning, har nu helt och hållet lämnat dem. Gruppens ledare har alltmer utkristalliserats till att bli Rick, vår småstadspolis. På första sidan i volymen finns en mycket uppskattad resumé, för den som tydligare vill fördjupa sig.

De filosofiska diskussioner som tog överhanden i ettan och tvåan; kan man kalla dessa varelser för zombies? Kan man föda ett barn till denna värld? Går det att omvända zombies så att de slutar äta en och blir ”normala” eller åtminstone hanterbara?; har ebbat ut för ren överlevnad och uppgivenhet. Frågeställningen som uppkommer blir främst om det finns någon poäng i att leva vidare, när allas dagar ändå lär vara räknade. Detta är trötta människor på desperat jakt efter bekvämlighet. Vilket de delvis finner på det övergivna fängelset.

Nu visar det sig ju att fängelset inte är helt och hållet övergivet, förstås. I kafeterian, trygga från zombies, sitter en liten grupp människor och äter köttfärslimpa. Jag gillar hur vardagen så drastiskt kastar sig in i den overkligt otrygga zombievärlden. Köttfärslimpa! Som mamma brukade laga i ugnen till oss när vi var små, med potatis och brunsås. Säkert är det inte bara jag som refererar så.

För att komplicera ytterligare är våra nya bekantskaper förstås interner. Hårt belastade kriminella. Hur hårt kanske ingen anar…

Och det är nu problematiken med Rick tar sin början. Rick, som ju är vår hjälte och därigenom ska funka som den klassiske amerikanske hunken; redo att slåss för att försvara sin kvinna, kan sätta ner foten när det behövs och vars sista ord alltid vedertaget kommer att gälla som lag. Han är blond och arisk, rakryggad och samtidigt bara the guy next door, visserligen utbildad polis, men med bakgrund i småstad och inte van vid fältet. Hör ni hur jag överdriver machoegenskaperna? De får mig nämligen att högljutt protestera när jag läser den sista halvan av denna den tredje delen.

För att återvända till min inledning: de filosofiska diskussionerna. Säkert skulle Hollywoodproducenterna, som gjort tv-serie av dessa böcker, genast säga något om mina egenskaper som kvinna, när jag hävdar att det är dessa diskussioner som gör The walking dead intressant. Men jag tror också att det handlar om kulturella skillnader. I ett land som USA där Vilda Västern fortfarande lever kvar i form av en före detta president, som inte för så många år sedan viftade med pistolen och sa ”vi ska röka dem ut ur deras hålor” om Usama bin Laden och hans män, där kan diskussionen om dödsstraff aldrig hamna på samma nivå som den gör för mig. Det vill säga för mig, en trygghetsknarkande svensk, uppfostrad på socialdemokrati och fredstider, med ämnet ”Etik och moral” i skolan. Självklart går jag i taket när Rick börjar tala om att ”de som dödar ska dö”… Och detta i en värld där döden alltså vandrar precis utanför stängslet, och det man borde fokusera på som överlevande är att rädda så många som möjligt. Men i tredje delen är det inte zombies vi behöver vara rädda för i första hand.

Varför är det okej med en man som slår och slår och aldrig vill sluta? ”Han blev ju arg.” Är det bara jag som går i taket? Att meja ner zombies vars enda instinkt är att äta en, det är en sak. Men att meja ner en människa, som i serien dessutom praktiskt nog porträtteras som alltigenom ond och obenägen till förändring (Vad är det för nytt grepp? Så här har det ju inte varit i tidigare delar!), det ger mig spatt. Hade jag varit Ricks gravida hustru är detta tillfället när jag hade velat fly. Alla som sett någon som helst produktion från Hollywood någonsin, vet att detta är en roll som problematiseras alltför lite. Jag hade väntat mig mer av ett seriealbum, som har platsen att ta ut svängarna. Men kanske kommer det i del 4, vem vet.

Då är det intressantare med en ny risk som dyker upp, och som jag inte vill avslöja för mycket av. Vad vet vi egentligen om hur zombiessmittan uppstod? Och vad det är som för den vidare?

Spännande är förstås också relationen till de nykomna, internerna. Kan man lita på en människa som har mördat? Kan en människa som begått ett brott verkligen förändras, i grunden? När vi blir rädda blir vi höger och vill ha högre straff, mer poliser, tänker jag. Rick och gänget har zombies runt husknuten och en utbrunnen värld att skylla på. Vad har Folkpartiet för anledning? (Haha, förlåt jag kunde inte låta bli.)

Betyget jämfört med tidigare böcker dras ner lite, för att jag påminns om varför jag hatar denna vurm för tv-serier som finns idag. Tv-serier är bra, visst, för att man här har chans att verkligen lära känna karaktärerna, få fler sidor av dem, utvecklas tillsammans med dem, nästan så att de blir ens kompisar. Men tv-serier är också dåliga för att det vid en punkt alltid kommer att handla om kvantitet istället för kvalitet. The walking dead volym 3: I tryggt förvar har scenhopp som skulle kvalificera för Sunset Beach i sin berättarstruktur, man pausar helt enkelt klockan och återvänder till precis samma tillfälle fem sidor senare. I mångt och mycket är denna serie nästan för lik en tv-produktion, med sina abrupta scenslut och bristen på bilder som får breda ut sig över hela uppslag. Var är den konstnärliga touchen jag upplevde så tydligt i del 1?

Eller också är jag helt enkelt bara lite trött. Återigen: en tv-serie är dålig för att den inte slutar, bara fortsätter. Tuggar i sig min tid och tillför inte nödvändigtvis något jag inte kunde leva utan. The walking dead är fortfarande en bra serie att sugas in i. Den första tanken när man hör talas om en serie om undergången som aldrig tar slut är wiiiiii! Men nyhetens behag är över, och jag är inte lika rädd för zombies längre. Självklart längtar jag som en junkie efter del 4. Men kanske ännu mer längtar jag efter slutet.

Robert Kirkman "The walking dead volym 2: På drift"

Lina Arvidsson — Tue, 22 Nov 2011 23:00:43 +0000

Zombieberättelser som är bra handlar egentligen inte om monster som äter upp människor, sprider smitta och hysteri. Bara indirekt, som en utlösande faktor. Egentligen handlar berättelserna om hur människan tacklar jordens undergång, hur kompisar vänds mot varandra, svårigheten i att värna om sin nästa, misstänksamheten och brutaliteten som det innebär att vara en människa på vettets gräns. Serien The walking dead är ett ambitiöst försök att skapa denna nattsvarta undergångsvärld, utan ett givet slut. Historien, sägs det redan i första bokens förord, ska bara pågå. Det är en spännande och helt outhärdlig tanke, eftersom detta onekligen är en mörk och tung historia. Nu finns den inte enbart som seriealbum utan även som teveserie, och Apart förlag har tagit sig an att ge ut den svenska översättningen.

Vi får följa Rick, polisen som i första albumet vaknade upp ur en koma, till en öde stad. Helt öde var dock inte staden, utan full av zombies, det vill säga halvdöda skelettliknande människor som stapplar fram och endast består av instinkten att äta allt levande som kommer i deras väg. Rick flydde mot närmsta stora stad, men insåg snabbt att det inte var någon idé. Tillsammans med en ung kille, Glenn, tar han sig till ett läger strax utanför staden, som människor har byggt upp i väntan på att myndigheterna ska komma och rädda dem.

Fast ganska snart inser gruppen att de enda som hittar dem är de zombies som kommit på avvägar från staden. Trots ständig bevakning och skydd i form av vapen, som alla tränat sig att skjuta med (även kvinnorna, även om de vid attack gärna glömmer bort hur man gör och blir räddade av männen, eventuellt barnen), blir man snart tvungna att bryta upp och ta sig vidare. Del två tar sin början här.

Utan att avslöja för mycket av handlingen är detta en seriebok som andas hopplöshet, mänsklig ondska och kyla. Liksom i vilken krigszon som helst vimlar det av uppoffrande hjältar, men kanske allra främst av själviska skrämda individer, som tar till drastiska åtgärder för att rädda sitt eget skinn. Vem kan man lita på? Vilka förpliktelser har man till sin nästa? Vilka hemligheter bör man dela med sig av? Och de vi förlorar på vägen: är de för evigt förlorade, eller finns möjligheten att komma tillbaka? Som Fredrik Strage påpekar i det tjusiga förordet, så är människorna vi följer så pass bra porträtterade att vi faktiskt bryr oss om vad som händer med dem. Till skillnad från många sämre zombiefilmer som gjorts, där de slafsiga morden och halvnakna brudarna blivit behållningen…

Att läsa The walking dead är ungefär likvärdigt med att se en film, så välgjord är serien. En sak jag tänker på när jag läser båda albumen i rad är förvisso att karaktärernas anletsdrag har förändrats lite i bok två. Det beror på att det inte är samme tecknare, vilket förvånar mig. Efter ett tag är det förstås irrelevant, och Charlie Adlard i samarbete med Cliff Rathburn är lika skickliga som Tony Moore, även om layouten skiljer sig något. Men till en början är det en detalj som stör mig.

Trots en del klyschor beträffande könsroller (för de finns) och viss förutsägbarhet i handlingen (vissa händelser är obligatoriska i alla zombiesagor. Det gör dem inte nödvändigtvis mindre gripande), blir jag totalt uppslukad av denna mörka döende värld. Jag läser varje ledig stund jag har, och märker hur lättskrämd jag plötsligt blir. För även om det som sagt inte är zombies i sig som är det skrämmande, så inser reptilhjärnan att det är bäst att vara på sin vakt. Helt enkelt den typen av inlevelse som följer på en väl berättad historia, och jag är glad att Apart förlag dragit denna story till Sverige. Det råder ingen tvekan om att jag kommer att kasta mig över del tre när det är dags.

Sommar och sol. Vinden och havet och doft av kaprifol.

Anna Liv Lidström — Mon, 13 Jun 2011 19:25:06 +0000

Sällan blir man så sugen på att läsa böcker som i dessa tider, och det finns en hel del att välja och vraka emellan gott folk.

I dag måndag recenserar Oscar en postapokalyptisk zombie serietidning: The Walking Dead av Robert Kirkman. Handlingen är kanske inte helt originell tycker Oscar. En småstadspolis vaknar upp i ett öde sjukhus och upptäcker att världen gått under medan han legat i koma. Men genom att lägga fokus på välbeskrivna karaktärer och undvika skräckfilmsklichéer så blir resultatet utmärkt.

På tisdag skriver Anna N om Sjöpojken av Kristina Sigunsdotter. En mörk, hemsk och vacker poetisk saga. Anna N fångades och fascinerades av boken.

På onsdag har Maria läst Charlotte Qvandts Du ser Draken genom fönstret. Om att förlora sin mamma och själv bli en. Det är en bok som handlar om hur det är när en mamma får cancer. Från början tror man att Charlottes mammas cancer går att bota, men man tvingas sedan inse att så inte är fallet. Maria tycker att det är en ömsint och naken berättelse. Jag har passat på att intervjua Charlotte Qvandt. Det blev ett samtal om både skrivande och sorg.

Går ni och funderar på vad ni ska läsa i sommar? I hammocken eller på klipporna, eller rent av i sängen en regnig dag. Hemma eller i ett fjärran land. På lördag delar redaktionen med sig av sina bästa boktips. Jag vågar lova att där finns något för alla.

Många sköna läsupplevelser önskar redaktionen på dagensbok.com

Robert Kirkman "The Walking Dead"

Oscar Rooth — Sun, 12 Jun 2011 22:00:53 +0000

”Jag gillar filmer som får dig att ifrågasätta allt det som vårt samhälle bygger på. Och bra zombiefilmer gör det, i mängder” läser jag i författarens förord som är lite som en bruksanvisning för den serietidning jag håller i handen. Förordet har tre huvudpoänger. Att skrämsel inte har ett egenvärde, att syftet med historien är att se hur huvudpersonerna överlever och utvecklas och att det ska finnas en underliggande reflektion över det samhälle vi lever i. Det är en lysande inställning för den som verkar inom zombiegenren och redan där, innan jag ens kommit till första sidan, är jag såld.

The Walking Dead är en postapokalyptisk mastodontserietidning där världen gått under genom ett zombievirus. Den släpps sedan 2003 månadsvis och finns nu även i svensk översättning. Detta första nummer motsvarar de första sex tidningarna och kommer att följas upp under hösten med flera delar. Känner du till The Walking Dead utan att betrakta dig som en serienörd beror det nog på att serien även finns som Golden Globe-belönad tv-serie som visats på bland annat en av TV4s kanaler. Handlingen i tv-serien följer den tecknade serien ganska rakt av och detta nummer motsvarar väl ungefär den första halvan av tv-serien.

I centrum för historien finns småstadpolisen Rick Grimes som efter att ha sårats i en skottlossning (vilket i sig är en ganska unik händelse i Ricks liv då hans arbete i vanliga fall är väldigt lugnt) vaknar upp på ett öde sjukhus. Helt öde är dock inte sjukhuset utan i kulvertarna finns de odöda, zombierna. De har med sedvanlig beslutsamhet bara en prioritering: att döda och äta de som inte smittats. Rick är givetvis ordentligt förvirrad av att vakna upp och inse att civilisationen som den var är raserad, men beslutar sig direkt för att göra allt han kan för att söka efter sin fru och sin sjuårige son. I sökandet kommer han i kontakt med andra som försöker överleva och sakta inser att det inte finns någon myndighet som kommer att rädda dem, utan att de enbart har att lita på sig själva.

Grundhistorien är således inte särskilt unik utan ligger väl i tradition med de bättre delarna av zombiefilmsgenren. Det går att se direkta paralleller till George Romeros filmer och uppvaknandet på sjukhus har vi sett tidigare i filmen 28 dagar senare. Men någon mer avancerad grundhistoria är heller inte nödvändig för storheten här ligger i det omfattande materialet, att man under så lång tid för följa Rick och se hans utveckling (skaffar du tidningarna på engelska så finns det nu mer än 80 nummer). Hur en vanlig person som utan vidare kan vara din granne, din kompis eller helt enkelt du själv tacklar något så stort som världens undergång. För det är en postapokalyptisk serie och inte någon skräckserie. Zombierna är bara orsaken till undergången och det är samhällets kollaps och kampen för överlevnad som är det centrala. Det är också en historia som innehåller långt mer än bara våld och spänning utan även relationer, vardagliga spänningar hos personer som samsas i en extrem situation och reflektioner över ett samhälle som kollapsat.

Jag blir överväldigad att finna allt detta i en tecknad serie med ett zombietema. Ligger det något nedvärderande gentemot det tecknade seriemediet bakom den reaktionen? Troligen är det så, för förutom att då och då läsa något album ur min Tintinsamling har jag inte läst tecknade serier sedan Fantomen gick över från svartvitt till färg och är därför kanske lite väl okritisk och lätt imponerad. Men en bra läsupplevelse skall heller inte nedvärderas så därför bör man, om man uppskattar bra postapokalyptiska historier, läsa The Walking Dead. Oavsett om man brukar läsa tecknade serier eller ej. Ett absolut minimikrav är att man i alla fall ser tv-serien.

dagensbok.com » Robert Kirkman

Robert Kirkman "The walking dead volym 10"

Similar Posts:

Max Brooks "The Zombie survival guide"

Similar Posts:

Robert Kirkman "The walking dead volym 5: Anfall är bästa försvar"

Similar Posts:

Robert Kirkman "The walking dead volym 4: Köttets lustar"

Similar Posts:

Robert Kirkman "The walking dead volym 3: I tryggt förvar"

Similar Posts:

Robert Kirkman "The walking dead volym 2: På drift"

Similar Posts:

Sommar och sol. Vinden och havet och doft av kaprifol.

Similar Posts:

Robert Kirkman "The Walking Dead"

Similar Posts: