dagensbok.com » Robert Jordan

Wheel of Fortune-sviten får ett slut

Magnus Rolöf — Tue, 15 Jan 2008 20:33:00 +0000

16 september dog Robert Jordan, skapare av fantasysviten Wheel of Time, innan han hunnit skriva ihop den tolfte och avslutande boken i denna nästintill evighetslånga saga. Nu har hans fru tillika redaktör Harriet Popham Rigney valt ut Brandon Sanderson att förfärdiga det hela istället. Tydligen visste Jordan hur allt skulle sluta, vilket han avslöjade för sina nära och kära en tid före hans bortgång.

Boken, A Memory of Light planeras att ges ut hösten 2009.

Jay Amory "The Fledging of Az Gabrielson"

Magnus Rolöf — Wed, 10 Oct 2007 23:00:00 +0000

Man är riktigt törstig. Man tar upp glaset med iskall öl, tar några andäktiga djupa klunkar och inser att det är ljummen mjölk man sveper. Chock. Besvikelse. Antiklimax. Precis så var det med denna bok. Det man antog var vanlig vuxen-SF visade sig vara riktad mot äldre barn/ungdom (the YA market som de kallar det). DET syntes inte på omslaget, kan jag säga!

Handlingen i korthet: I städer på enorma pelare lever "the Airborn", bevingade människor med änglanamn som Uriel och Kabniel. De är, sedan den Stora Kataklysmen för flera sekler sedan, avskurna från den evigt molnhöljda Marken och de "Groundlings" som en gång levde där, men som nog har dött ut idag. Naturresurser till städerna fraktas automatiskt från Marken genom stora hissystem. Den tonårige, utstötte och därtill vinglöse Azrael Gabrielson kastas in i historieskrivningens centrum, när hissarna börjar komma upp tomma och man skickar ned honom för att se efter vad som hänt.

(Konstpaus.)

Detta är del ett av Clouded World-sviten. Uppföljaren The Pirates of the Relentless Desert släpptes nyligen, trean Darkening For a Fall är på gång, en fjärde bok är påtänkt och Amory hyser en idé om ännu fler böcker. Produktion av Robert Jordanska mått, med andra ord; men sannolikt lär hela Amorys svit gå lika fort att läsa som en enda bok av Jordan. För det är lättläst på snudd till barnbok detta, med kapitel som sällan sträcker sig över 6 sidor. Dessutom har kapitlen extremt avslöjande rubriker, vilket gör att man redan innan man läst dem vet vad som kommer att hända. Jag försökte täcka för rubrikerna till slut, men historien var sådan att man nästan ÄNDÅ visste vad som skulle hända.

Förutsägbart alltså. Och precis som läsaren av denna recension redan förstått kryllar det av 'Groundlings' på Marken dit Az Gabrielson trillar ned. De lever i någon slags hillbilly-samhällen vars invånare håller på att hetsas av fackföreningsideologer mot det världsfrånvända prästerskap som sköter hissarna. Det blir äventyr, konflikt och lite romantik om vartannat för vår vinglöse vän.

Då så! Är detta bra eller inte? Hade jag tyckt om det som ung tonåring? Efter lite rannsakan tror jag att tonårsjag hade tyckt lite som vuxenjag; jag gillade ju lite mer genomarbetade och lite mer djupbottnade alster som Tolkien och Brooks. Amorys värld känns tunnare, utöver lite namedropping av platser och historia är det bara Az' saga som ska berättas. Jag retar mig på att historien går som på räls, och på fyrkantigheten i logiken bakom hur världen fungerar. Även stavfelen och rubrikerna är irriterande, men framförallt stör avsaknaden av något större djup med utrymme för karaktärerna att vara ambivalenta och tolkningsbara.

Allt detta kanske gör boken till en lysande ungdomsroman, förstås. Bland de goda sidorna får nämnas att ingen i boken är direkt ond eller god (snarare dum eller smart); det finns ingen klassisk ärkefiende och de konflikter som uppstår beror inte på en Sauron eller Voldemort eller Vader, utan på samhällen och grupper med olika intressen. Schysst för en ungdomsroman. Bitvis blir stämningen också riktigt bra, i synnerhet de ödsligare partierna i de dystra ökenlandskapen som kallas "the Shadow Zone". Karaktärerna kan också beskrivas som starka (vilket i och för sig är en snäll omskrivning för arketypiska).

Min personliga favorit i boken är dock upp-och-ned-arkeologin; hur man samlar ihop nedfallet avfall från himlen precis som våra arkeologer gräver upp forntidens skräp för minutiös sortering, katalogisering och teoretisering. Elakt, skoj.

Att bejaka det inre barnet är en sak. Att ha kontakt med den inre tonåringen tycker jag låter livsfarligt. Därför vore det kul att veta vad en tvättäkta tonåring tyckte om boken.

Steph Swainston "Krigets år"

Nina Saric — Wed, 31 Jan 2007 23:00:00 +0000

Fyrländerna ligger i krig med enorma insekter, en kamp som har pågått sedan lång tid tillbaka och som nu håller på att förtära kejsardömet. I spetsen för kampen mot fienderna finns Kretsen. Femtio personer som av Kejsaren blivit utvalda för sina olika, men likväl exceptionella, talanger och gjorts odödliga för att deras kunskap aldrig ska gå förlorad. Vi får följa händelserna via Jant, eller Komet som han också kallas. Hans förmåga att flyga gjorde honom till medlem i Kretsen och budbärare vid fronten.

Till en början är det lätt att vaggas in i föreställningen att det här är en vanlig fantasybok. Grundhistorien utstrålar inte direkt unicitet, och som om det inte vore nog är bland det första man möts av när man slår upp Krigets år en karta över ett fiktivt landområde. Men där någonstans på vägen tar likheterna med många av de strikt genrebundna fantasyverken slut, och man inser att detta inte är det slöseri med papper som Robert Jordan sysslat med i 17 år.

Steph Swainston anses, tillsammans med en skara andra unga författare, tillhöra "the New Weird". En genre som blandar sci-fi, fantasy och skräck, och som hos sina läsare lämnar en "konstig" underton. Vare sig Swainston erkänner sig tillhöra "the New Weird" eller inte, finns det är en hel del som är konstigt i Krigets år. Tideräkningen verkar ligga nära vår egen, men vi, människosläktet, syns inte till trots att berättelsen verkar utspela sig på Jorden. Lönnmördare använder armborst för att göra slut på sina offer och tar sedan spårvagnen hem. Bokens huvudkaraktär är missbrukare av drogen "katt" som får honom att hallucinera sig bort till Skiftet, platsen dit man kommer efter döden, i flera dagar i sträck.

Det finns också en hel del som inte är speciellt konstigt alls. Boken är en krigsskildring och de många slag som beskrivs görs så på ett precist, detaljrikt, trovärdigt och väldigt visuellt sätt. Dessa skildringar är precis så storslagna och pompösa som de ska vara, i bästa Sagan om ringen-anda.

Den här blandningen av traditionell fantasy och lite mer underliga, på snudd till absurda, inslag sammanfogas till perfektion i bokens huvudsakliga styrka – porträttet av huvudkaraktären Jant. Här samsas de traditionella inslagen i fantasygenren – Jant är en form av hybridmänniska med enorma vingar och förmågan att flyga – med ett underligt, men väldigt komplext och väl sammansatt personporträtt. Hans bakgrundshistoria är inte så överdrivet klichéartad som den i värsta fall skulle kunna vara, han är ingen hjälte, utan tvärtom, en missbrukare som ofta missköter sitt jobb. Swainston anger William S Burroughs som en av sina främsta inspiratörer och vi som läsare har förmodligen honom att tacka för den väldigt realistiska, om än något skruvade, bilden av Jants missbruk.

Tyvärr lyckas inte Swainston överföra den här blandningen av det förväntade och det lite mer oväntade och udda i romanens helhet, utan många gånger känns det som att hon lägger till det där konstiga just för att det ska vara konstigt, vilket ibland skapar en något krystad stämning.

Jag tyckte om den här boken, men jag är en väldigt kräsen person, och en sådan där jobbig människa för vilken minsta småsak kan förstöra en upplevelse. Det här är första delen i en trilogi. Med denna vetskap i bakhuvudet förväntar jag mig som en läsare ett slut som får mig att girigt hungra efter mer. Inte nödvändigtvis en hysterisk cliffhanger såsom manusförfattarna till 24 har utvecklat dem, men i alla fall ett sug efter vad som komma skall. Jag tyckte som sagt om den här boken, och när jag lagt den ifrån mig hade jag en "det ska väl bli spännande att se vad som kommer att hända och jag skulle väl läsa fortsättningen om den skulle dyka upp på mitt soffbord"-känsla. När jag egentligen vill ha en "h e r r e g u d vad spännande vad ska hända sen vad ska hända sen jag måste måste MÅSTE läsa fortsättningen nu nu NU"-känsla.

Robert Jordan "New Spring"

Björn Hagström — Thu, 01 Apr 2004 23:00:00 +0000

Robert Jordan står bakom jättesuccén Sagan om drakens återkomst, fantasyvärldens Dallas. Frågan är vad man gör med en så framgångsrik serie som börjar närma sig sitt slut? En serie som börjar gå i stå? Man går naturligtvis tillbaka till början och berättar mer om ursprunget. Kramar ur de sista dropparna.

De sista böckerna i har varit oinspirerande för att inte säga tråkiga. I New Spring möter vi två av huvudpersonerna från serien, Moiraine och Siuan, som noviser i Vita tornet där de lär sig kontrollera och använda sina magiska förmågor. De har alltså inte valt Ajah, skrå, ännu och råkar av en händelse bevittna spådomen om att världens räddare snart föds. Det är naturligtvis Rand Al'Thor, själva draken, det handlar om. Så snart de blivit fullvärdiga Aes Sedai kastar de sig in i jakten efter honom. Något de inte är ensamma om, medlemmar ur den hemliga och onda svarta ajan letar också.

Det är en helt annan fart i texten nu när han börjar om från början. Historia känns fri, luftig och enkel. Till och med de klassiska småtråkiga skildringarna av manligt och kvinnligt han så ofta använder sig av är borta. Lan Mandragoran som även finns med i serien är här en egen individ som är med på sina egna villkor. Han försöker in i det längsta undvika att träffa på Aes Sedai men du som läst serien tidigare vet hur det slutar.

Boken är rätt intetsägande och bjuder inte på några större överraskningar. Du behöver naturligtvis inte ha följt serien för att uppskatta New Spring. Det är faktiskt tvärt om. Gamla trogna fans blir lätt frustrerade över att det inte händer något nytt. Världen känns begränsad och instängd jämfört med vad man är van vid. Annars tuffar Jordan på i samma gamla tempo. Inget uppseendeväckande. Inget som ruskar om oss.

Detta är den första delen av tre och utgivningen av de återstående delarna kommer enligt Jordan själv att varvas med delar ur den stora serien. Det verkar som om han kommer ge sig in på något helt nytt efter det. Vi får väl se hur det blir med den saken. Jag tror han kommer ha svårt att lämna en så lönsam franchise.

Den stora serien har nu blivit så komplicerad att det är svårt att få in nya läsare. New Spring är väl det perfekta sättet att locka nya får till flocken. Det känns bara väldigt kommersiellt och planerande och styrs inte alls den längtan efter att förmedla en historia jag skulle önska. Är du nyfiken på serien men känner att den kanske är lite lång och att du inte vill binda upp dig vid ett så stort åtagande är New Spring den perfekta starten för dig. Har du börjat tröttna på hela serien kan du hoppa över den. Den tillför inget nytt.

George R R Martin "A Storm of Swords 2: Blood and Gold"

Björn Hagström — Mon, 10 Nov 2003 23:00:00 +0000

Fantasygenren har länge varit i stort behov av förnyelse. Författarna har fastnat i gamla, lönsamma spår och varför ska man egentligen ändra på ett vinnande koncept? Det enkla svaret är att publiken till slut tröttnar och det är bättre att förekomma än att förekommas. Fantasy är populärare än någonsin i Sverige och det översätts bara fler och fler böcker och serier. Kanske var det bara jag som kände såhär? Varför gjorde ingen något nytt och vågat?

Jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta bra och intressant fantasy när jag var nere i Göteborg och för ovanlighetens skull styrde stegen mot Science Fiction-bokhandeln där istället för i Stockholm. En expedit tipsade om en spännande författare som skrev fantasy där dom mystiska inslagen var rätt nedtonade. Inga drakar och rätt lite magi. Den författaren var George R.R. Martin och serien heter A Song of Ice and Fire och både Martin och serien lever utan tvekan upp till vad som utlovades där mellan bokhyllorna i Göteborg. Martin är den som väljer att förekomma. Under några månader läste jag dom tre delar som hittills kommit ut i serien. Den fjärde skulle ha kommit i april men är försenad och ryktet säger att det nu är februari 2004 som gäller men det är nog mer förlaget förhoppningar än något annat. Martin skriver själv på sin webbplats att manuskriptet inte lämnats in till förlaget ännu och det är ändå det som räknas.

Denna recension handlar om del två av den tredje boken. Till pocketsläppet har den alltså delats upp i två delar, något som tyvärr inte är så lyckat. Boken står inte helt på egna ben och det gjorde att jag sänkte betyget något. Annars är Martins vision och ambition med serien är imponerande och citatet på omslaget sammanfattar det hela bra för en gångs skull:

"Colossal, staggering – all the intoxicating complexity of the Wars of the Roses or Imperial Rome" SFX.

Vi möter en komplicerad värld där ett antal släkter kämpar om kronan med hjälp av diplomati, spioneri, magi och förräderi. Släkterna Stark och Lannister är de två främsta som kämpar om makten i kungariket Westros efter att kung Robert Baratheon mördats. Parallellt med historien i Westros har vi den sista överlevande släktingen till den gamla härskarätten, Targaryens, som tidigare störtats av Robert. Daenerys Targaryens har nu samlat ihop en armé och drar ut på erövringståg genom The Lands of the Summer Sea med siktet inställt på Westros där hon tänker ta tillbaka makten. Hon kommer antagligen vara en av de riktigt stora huvudpersonerna i de tre sista böckerna och när hon anländer till Westros kommer det bli riktigt intressant. Men, och det finns alltid ett men när det gäller Martins böcker, det är mycket möjligt att hon dör i början på nästa bok och allt tar en helt ny vändning. Man vet aldrig. Det är det som är det fina med Martins stil. Man kan aldrig vara säker på vem som kommer att leva och vem som kommer att dö. En person man fått följa nära inpå livet och som då borde finnas med till slutet på historien kan helt plötsligt bara försvinna. I första boken i synnerhet är det en rejäl omsättning på huvudpersoner men trenden håller till viss del i sig genom alla tre böckerna.

Westros är uppdelat i tre delar, syd, nord och landet bortom muren som ligger ännu längre norrut. Muren är Westros egen version av den kinesiska muren och landet där bortom tillhör det gamla släktet där det fortfarande finns jättar och magiska varelser. Den vaktas av Night’s Watch men Kungen bortom muren har samlat sina styrkor och är nu på marsch mot söder där allt är kaos. Det finns egentligen ingen som kan stå emot dom när släkterna Stark och Lannister lägger all tid och energi på att bekämpa varandra. Det finns ett antal mindre spelare som också gör anspråk på kungariket eller delar av det men i kaoset är det ingen som verkar blicka norrut för att upptäcka det annalkande hotet.

Det är välskrivet, noga genomtänkt, ambitiöst, storlaget, fantasifullt och spännande. Martin har verkligen löpt linan ut för att ge läsaren något utöver det vanliga till skillnad från till exempel Robert Jordan som verkligen kan konsten att mjölka dom sista dropparna utan att riskera något. Modet han visar när han för historien framåt utan att tänka på de enskilda personerna utan bara på historien är imponerande. Hela serien är helt enkelt så oerhört bra att det nästan är brottsligt att missa den om man gillar fantasy över huvud taget.

Robert Jordan "Crossroads of Twilight"

Björn Hagström — Mon, 31 Mar 2003 23:00:00 +0000

Robert Jordan är nu inne på den tionde delen i serien The Wheel of Time eller Sagan om drakens återkomst som den heter på svenska. Jordan kan verkligen konsten att suga på karamellen in i det längsta. När andra författare hade bitit till för att få till ett avslut så fortsätter han bara suga och suga. Det senaste jag hörde var att han kommer fortsätta suga på den i ytterliggare tre böcker och om det ska fortsätta i den här stilen bävar jag inför det. Nu när man har kämpat sig igenom tio böcker kan man ju inte ge upp. Då skulle ju allt vara förgäves …

Är det då verkligen så segt? Ja, faktiskt. Vi får följa Egwene, Mat, Perrin och de andra i varsin episod. Hela boken utspelar sig under en eller två veckor och det är inga stora revolutionerande händelser vi talar om utan det är det vanliga tjafset mellan karaktärerna. Kvinnorna tycker männen är enfaldiga och helst bara ska göra som dom blir tillsagda och männen tycker kvinnorna är bångstyriga men det är väl inget att göra åt det förutom att lära sig stå ut. Efter tio böcker av detta börjar det som sagt var kännas lite gammalt. Man får hoppas på lite nya fräscha idéer till nästa bok.

Jag kanske är lite tråkig men när huvudpersonen (Rand Al’Thor) i serien inte är med direkt förren det är 150 sidor kvar i en bok på 700 sidor så tycker jag det känns lite sådär. Att Rand inte kan vara med för mycket är i och för sig förståeligt. Han är för kraftfull och snedvrider hela balansen. Lösningen är självklart att hålla honom utanför historien ett tag. I slutet på Winter’s Heart, förra delen i serien, försöker han sig på att rena den manliga delen av kraften och detta försök lyser upp hela landet genom den råa energi som släpps lös. Denna fyrbåk påverkar de olika grupperna spridda över kontinenten på olika sätt och genom detta gör sig Rand påmind genom hela boken. Det är ett intressant grepp även om också detta blir lite tjatigt i längden.

Efter tio volymer har jag trots allt fortfarande svårt att hålla isär vissa karaktärer. Det kommer en ny del vart annat år och det är väldigt många individer inblandade så det är inte konstigt att det bli rörigt. Det är imponerande att författaren själv kan hålla isär dom. Glappet på två år och antalet karaktärer som är inblandade gör att det faktiskt känns som en bra idé att dela upp böckerna i två på svenska och ge ut en del varje år.

Robert Jordan är en av de största Fantasy-författarna alla kategorier. Ser man till antalet sålda böcker och storheten i projektet så är det onekligen så. Han tävlar med J.K.Rowling som riktar sig till en lite yngre publik och David och Leigh Eddings som också håller sig ett eller två snäpp under Jordan när det gäller komplexitet. Det är modigt att ta sig an ett så stort projekt och imponerande att ha arbetat så plikttroget med det genom åren. Han vinner inte många poäng på originalitet men det är en välskriven serie även om man skulle kunna skala bort hälften av orden i varje bok och på så sätt få ett bättre flöde. I denna serie har du en vän som aldrig sviker, både på gott och ont. Det är som en dokusåpa där du bara kan följa med utan att behöva anstränga dig och allt flyter på utan allt för mycket trassel. Frågan är bara om det är allt du vill ha. Själv förväntar jag mig bra mycket mer än så av en bok nu för tiden. Tråkigt nog händer det inte så mycket på fantasyområdet nu för tiden. Tacka vet jag Science Fiction, där finns det ett antal unga, heta författare som hela tiden tvingar dom gamla vargarna att hålla sig alerta.

I Crossroads of Twilight är historien ovanligt urvattnad och svag. Till nästa bok hoppas jag Jordan har ett uppdämt behov av att föra historien framåt. Det börjar onekligen närma sig, om inte finalen, så i alla fall en rejäl semifinal.

Robert Jordan "Järnets tid"

Gäst — Fri, 30 Mar 2001 23:00:00 +0000

Att Robert Jordan tillhör den främsta skaran av fantasy-författare råder det ingen tvekan om. Att han vet hur man skall förtrolla sina läsare råder det heller ingen tvekan om. Dock är det inte lika lätt att avgöra huruvida Jordan går till historien som den absolut främsta av sina likar. Med detta vill jag inte påstå att J.R.R Tolkien (fadern av fantasy-genren) skulle vara det, även om Tolkiens verk är riktigt bra.

"Järnets tid" är fylld med spänning och ständiga intriger, och sakta får vi följa huvudrollsinnehavarna i deras kamp mot ondskan. Vägen till den sista striden mot ondskan kantras av faror och ständigt skiftande hotbilder. Rand, Mat och Perrins öden börjar klarna allt mer och Rand börjar förbereda sig inför sitt möte med den allt tydligare ondskan. Fienden (ondskan) börjar också dyka upp på de mest oväntade ställena, och förräderi tar sig i uttryck i olika skepnader.

Trots att "Järnets tid" är en väldigt läsvärd bok, den innehåller allt som en fantasy-bok bör innehålla, märker man tendenser till att Robert Jordans äventyrsserie urholkas. Han börjar helt enkelt trötta ut läsaren. Efter att ha läst hans tidigare böcker (15 st) börjar man som läsare undra när serien skall närma sig ett slut. De tre senaste böckerna har på intet sätt närmat sig ett slut och "Järnets tid" känns därför som en påminnelse till slutet som inte finns inom räckhåll. Tyvärr trampar Jordan vidare som om tiden står stilla och som om läsarens ork aldrig skulle tryta.

Som en gedigen fantasy-läsare, och med förhoppningsvis inom kort fantasy- författare, börjar man allt mer förlora respekt för Jordans författarskap. Förberedelsen inför den sista striden mellan det goda och ondskan tycks stanna på förberedelsestadiet. varför Jordan inte har ett avslut inom räckhåll är för mig en gåta.

Andra fantasy författare jämnvärdiga Jordan, så som E. Feist, David Eddings och Elisabeth Moon framstår allt mer som bättre skickade författare, de vet trots allt hur man skall knyta ihop säcken. Förmodligen blir det de två kommande böckerna som avgör huruvida Jordan säkerställer sin position som den främsta fantasy-författaren eller ej. Antingen tröttar han ut läsaren eller så lämnar han ett starkt intryck och arv hos läsaren. Skärpning Jordan.

dagensbok.com » Robert Jordan

Wheel of Fortune-sviten får ett slut

Similar Posts:

Jay Amory "The Fledging of Az Gabrielson"

Similar Posts:

Steph Swainston "Krigets år"

Similar Posts:

Robert Jordan "New Spring"

Similar Posts:

George R R Martin "A Storm of Swords 2: Blood and Gold"

Similar Posts:

Robert Jordan "Crossroads of Twilight"

Similar Posts:

Robert Jordan "Järnets tid"

Similar Posts: