Laserstrålar är personlig på ett sätt som gör att jag förstår dikterna som skrivna direkt utifrån Lunds eget liv och tankar. Samlingen handlar om kärlek och ensamhet, om att slåss mot andras bilder av en själv och om att hitta en plats där man kan få finnas på sina egna villkor.

Platsen

Alla vill sätta mig på plats
Det vore så spännande
att få se var den ligger
Den där platsen
Där alla tycker att jag
borde sitta

Denna personliga uppgörelse med jante och förväntningar går dock stick i stäv med andra delar av samlingen. Det centrala temat kan därmed sägas krocka brutalt med dikter som istället har som ambition att lära oss läsare om livet. Och då tänker jag inte bara på de sju dikter med titlarna Lösning #1-7, även om också dessa stundtals presenterar en form av universallösning. Utan främst tänker jag på de dikter som vänder sig till läsaren (mig) med ett riktat ni (du) och som pekar ut min ensamhet, min loja tevekonsumtion och min bristande medmänsklighet. Nej. Jag vill inte bli uppfostrad. Lika lite som författarrösten i flertalet dikter i samlingen vill bli det. Så var är reflexiviteten?

Poesin i Laserstrålar är, i brist på bättre ord, enkel. Den är utan bottnar. Det du ser (läser) är vad du får. Tolkat och klart. Det är poesi som är så mån om att budskapet ska gå fram att den försäkrar sig om detta på bekostnad av språklig konstnärlighet. En av dikterna är betitlad Uppfarenhet och i den presenteras detta Lundska substantiv. Ja. Just så. Det presenteras. Dikten förklarar vad författaren menar med uppfarenhet. Varken mer eller mindre. Det känns ängsligt, som om rädslan för att bli missförstådd tagit över. I marginalen har jag skrivit ”om man behöver förklara ett skämt, är det då ett särskilt bra skämt?”, och jag menar att det kan överföras även på poetiska uttryck. Om man ägnar en hel dikt åt att förklara sin språkanvändning, är det då särskilt bra poesi? Jag tycker inte det.

Såväl till stil som innehåll är det spretigt. På första uppslaget under rubriken 100% alkoholfria dikter utgör ett cirkeldiagram diktsamlingens innehållsförteckning. De olika tårtbitarna i diagrammet representerar dess olika teman – kyssar, tröst, lösningar, Adonis, hemlöshet, humor och koalabjörnar. Dikterna i sig varierar mellan att vara långa och fragmentariska, enbart repeterande av ett enda ord eller en fras, korta ‘visdomsord’ som markerar övergångar mellan samlingens olika delar och fyndigheter klädda i poetisk skrud. Det är så omväxlande att jag efter läsningen inte alls kan sätta fingret på Regina Lunds egen specifika röst.

Delad Glädje

Delad glädje är inte alls dubbel glädje
När man delar den med fel person

Då är den inte delad
Bara halv

Så vad har jag kommit fram till är anledningen till att jag läser poesi? Jo, jag vill bli formuleringsdrabbad. Jag vill sugas in i poetens parallella språkvärld där jag ställer upp på dess logik utan att behöva få den förklarad. Jag vill dessutom bli lite provocerad i betydelsen tvingad att tänka i obekväma eller ovana banor. Men uppfostrad vill jag inte bli. Definitivt inte.

Laserstrålar utger sig för att vara naken, blottande och provocerande. Men i slutändan är det här tyvärr bara safe.

Similar Posts:

• Vecka 20 på dagensbok.com
• En berättelse i fel forum
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Febriga drömmar om död
• Kommunalt Äventyrsbad och andra titlar

Imorgon tisdag recenserar Lina den grafiska romanen Elin under havet av Sofia Malmberg, som hon också har passat på att intervjua. Det är en stark, vacker, hemsk och trösterik bok om sexuella övergrepp mot barn, från 11 år. Lina är väldigt imponerad.

På onsdag skriver Marie om Regina Lunds diktsamling Laserstrålar, men tycker det är platt poesi som inte engagerar henne alls.

Och på fredag bjuder Ella på recensioner på temat kris, bland annat Susan Georges Deras kris. Våra lösningar. Ekonomisk kris, ekologisk kris – är de en och samma eller olika? Går de att undvika eller är de inbyggda i den typ av samhälle vi lever i? Hur skulle det kunna vara annorlunda? Skrämmande och inspirerande.

Trevlig vecka!

Foto: August Strindberg, 1879, C & I du Jardin. Ägare: Strindbergsmuseet

Similar Posts:

• Spretigt och ängsligt i Lunds senaste samling
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• August Strindberg 2012
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Utanför är det mörkt men mörkret försvinner för allt vatten, all oceanvilja, alla drakbarn, skrikfåglar. ”Igår hörde jag skrikfågelns röst igen. Helt kort på balkongen. Genomträngande glasklar, jag är säker på att det var den.” Känslan är omedelbar och klaustrofobisk, det är ett språk som lägger sig så nära. Så mycket jag har glömt och en känsla av att aldrig mer kunna uppleva det för första gången.

Dom går i varandra, kvinnorna, människorna, liven. Där är Sally och Ellen och dottern, men egentligen tror jag att det inte spelar någon roll. ”På fotografierna är du mörkare än jag minns dig, allvarligare. När jag tänker på dig nu är du så ljus och svävande. Ett skimmer bara, en dimma.”

Simbassängen är Engelska kanalen, Atlanten, en kamp, en fiende, något att besegra, friheten och längtan. Den är hela världen och lite till och det är nästan svårt att andas. Det är kloret och värmen och orden, vykorten som släpps ut i bassängen och svävar i vattnet (kan något sväva i vatten, flyter det inte då?), för att sedan sjunka och lägga sig på botten.

Det är genialiskt att spela Happy Sally vid vatten. Att höra rösterna, se bilderna från videoprojektionerna på en av väggarna. ”Jag tänker på H förstås. (…) Ibland drog han en drake efter sig. Brandgul och leende, en flaxande röd draksvans.” Det är nära, det lägger sig så nära, nästan för nära. Jag kan inte urskilja, tänker att det inte gör något.

Trots att det är klaustrofobiskt och svårt att andas och så nära att det är obehagligt vill jag vara kvar i det där för alltid, vara kvar, höra ljudet från vågorna, skrikfåglarna, drakbarnen.

Happy Sally spelades på Eriksdalsbadet den 30 oktober och den 1 november och bygger på Sara Stridsbergs roman med samma namn, regi Saga Gärde, rollen som Ellen spelades av Regina Lund.

Similar Posts:

• Happy Sally + Ribersborgs Kallbadhus = SANT!
• Händelser vid vatten
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• Hur pratar vi om döden?
• Moa Martinsons första roman