Grönland må vara en avkrok av Danmark, men den danske författaren Kim Leine bodde där i 15 år innan han återvände till Danmark. Han skriver om flykten från naturens krafter med actionfilm, alkohol och sex i sin short-cut roman Tunu. Fredag kl 12.00-12.45.

På fredagen kl 14.00-14.30 på scen Norden, C02:02 har vi chansen att träffa två av nordens deckardrottningar danska Sara Blædel och svenska Åsa Larsson. Mer än så avslöjas inte än, men ett spännande samtal blir det med all säkerhet.

Precis samtidigt går det att lyssna på seminariet ”Trovärdiga fantasier”, om hur viktigt trovärdighet är för fantasyförfattare. Medverkar gör danska Lene Kaaberbøl, finska Maria Turtschaninoff och svenska författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. De pratar om hur magiska världar går att kombinera med det vardagliga och realistiska tillsammans med författaren och journalisten Johanna Lindbäck. Fredag 14.00-14.45.

Om man springer från deckardrottningarna hinner man med att lyssna på när Hanne-Vibeke Holst pratar om sin senaste roman Förlåtelsen. I Albert Bonniers förlags monter kl 14.30-14.50.

Därefter går det bra att hämta andan i bokmässans bästa rum, nämligen Rum för poesi (R2). Mellan kl 16.00-17.00 läser den danska poeten Pia Juul sina dikter. Under passet får du också höra den isländske poeten Eirikur Örn Norddahl och de två svenska poeterna Jenny Tunedal och Nina Hemmingsson.

Suzanne Brögger finns det chans att lyssna på kl 12.20-12.30 i Norstedts monter. Då berättar hon om sin nya bok Breven till Prinsen av Mogadonien.

I seminariet ”Strindbergs skugga i Nordens Paris” samtals det om hur August Strindberg förnyade teaterkonsten i och med mötet med Köpenhamn, Nordens första moderna storstad. Under åren 1887-1889 var Strindberg verksam i Köpenhamn. Lördag kl 16.00-16.20.

Vi avslutar Danmarks-helgen där vi började, i avkrokarna Grönland och Färöarna. Men den här gången handlar det om barns läsande. Det samtalas utifrån frågeställningarna: Vad innebär det att skriva för en begränsad, ja isolerad, publik? Hur ser barnlitteraturen ut? Har den ett intressevärde internationellt? Författarna Marjun Kjelnæs från Färöarna, Gerður Kristný från Island, Julie Edel Hardenberg från Grönland och den färöiske förläggaren Niels Jákup Thomsen berättar om sina böcker och sitt lands förutsättningar. Söndag kl. 14.00-14.45.

Trevlig dansk bokmässa!

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Bokmässan 2008: Lördag
• Norskt på bokmässan
• Torsdag på bokmässan
• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!

Det är en rymlig men på samma gång snäv värld vi får kliva in i. En teatervärld som befolkas av röster vars ägare presenteras på framsidan likt karaktärerna i ett drama. Eliza C anser själv att hon är dramats huvudperson och är den som tar mest plats som Eliza i fyra olika åldrar. Runt Eliza pratar ett antal andra röster; hennes väninnor, en poet, en kypare och till och med en tysk stad (Koblenz). Platserna för skådespelet är olika såväl tidsmässigt som rumsligt.

Radioteatern är en tidsmaskin. Vi kan vara allt och innehålla alla, var som helst och när som helst. Vi har åska, regn, hagel, trummandet mot fönstret, bankandet på dörrar, fräsande olja, glas, som krossas, hundar som skäller långt borta och nära, steg som närmar sig, steg på en stentrappa, steg på en järntrappa, stönande, frustande, kusligt vinande, nynnande, tidsresor, rymdresor, resor in i kroppen och ut ur den, upp på vinden ner i källaren, upp på taket, ned i källargången, ett skratt, ett gapskratt, fnitter, dörrklocka, cykelklocka, kyrkklocka, bäckens kluck, havets brus, bombregn, jaktflyg, ångfartyg, hästvagnar, folkvagnar.

Precis som sig bör i en radioteater är det de olika ljuden som är centrala. Ur den knastrande sändningen strömmar en palett av läten som blir till poesi. Och här visar Pia Juul sin bredd, låter orden bli prosaiskt konkreta och hittar de nyanser som är nödvändiga för att en text ska bli lyrik, samtidigt som rösternas ekande blir dramatik i blankraderna.

Runtomkring byggs sen ett samtal om liv, död, krigstrauman och framför allt minnet. Vad bygger ett minne, rent sinnligt? Var går gränsen för det enskilda minnet och är det egentligen viktigt att särskilja ett minne från ett annat? Kanske är det viktigare att komma ihåg ljudet av det, doften, förnimmelsen av det i efterhand. Radioteatern blir på detta sätt, precis som i citatet ovan, något allomfattande. Men på samma gång är det det oändliga som gör den besvärlig eftersom stora anslag kräver både balans och språklig avvägningsförmåga. En mindre noggrann poet hade kunnat misslyckas i det och fått Radioteaterns röster att sväva rakt ut i rymden. Det gör inte Pia Juul. I stället lämnar hon löften om mer ljud och fortsatta samtal som jag hoppas få höra mer av. Gärna på bokmässan.

Similar Posts:

• Noveller som fastnar
• Ett mord, ett liv, ett utsnitt
• Danskt på bokmässan
• Det vi tänker tyst, det vi inte pratar om
• Fonetik som klassresa och kärleksintrig

Vi har Bess; författare, förvirrad och sörjande. Vi har också ett begånget mord – mordet på Halland, Bess man. Bess vaknar en morgon, kliver upp och tänker att Halland gått till jobbet som vanligt. Sen upptäcker hon att Halland ligger mördad, skjuten, på gatan. Där finns grunden till kriminalromanbygget murad och klar.

Från och med här skulle det också gå bra att börja plocka bitar att fortsätta bygget med. Pia Juul går vidare med att pytsa ut frågor och ledtrådar. Vem var det egentligen som mördade Halland? Vem är den mystiska Pernille som Halland har hyrt ett arbetsrum hos? Och var är egentligen Hallands dator? Hans mobil? Allt det här kan verka som fullständigt normala frågor att ställa sig under en pågående deckarhistoria. Om det nu inte vore för att Mordet på Halland inte är någon deckare.

Pia Juul närmar sig i stället mordsituationen från ett annat håll. Hon skriver om Bess, om hennes förvirring, om alla vardagliga ting som plötsligt blir tydliga i ett tomt hus när en älskad dör och inte längre är där och rör tingen. Om hur en sorg och ett mord kan få en människa att vilja stänga in sig med frågor. Hur det som utåt sett kan verka mest väsentligt plötsligt inte är det. Bess relation med Halland får stor plats. Hon påbörjar ett nystande som sträcker sig många år tillbaka i tiden, till när hon träffade Halland och lämnade sin dåvarande man och dotter för att leva med någon ny. Handlingen förflyttar sig till tidpunkter som varit avgörande för deras förhållande – sådant som gestaltar hur pusslet och tillfälligheterna i relationer ofta kan vara något större och mer komplicerat än alla detektivgåtor tillsammans.

Vi satte oss längst bak i den skumpande bussen tillbaka till hotellet, vi var så tysta, kunde inte prata, till slut la jag mitt huvud i hans knä och grät ljudlöst. Han strök mig över håret och sa, oväntat ömt: ”Jag vet varför du gråter.”
Denna ömma kommentar, som var så ovanlig för att komma från honom, blev en av anledningarna till att jag bestämde mig för att stanna hos honom. Men redan när jag låg där i baksätet tänkte jag det som jag sedan alltid tänkte när jag mindes den där resan: ”Nej Halland, du vet inte.”

Ibland har Mordet på Halland fina passager som lägger sig försiktigt på huden och stannar kvar där. Det är ögonblick som utskurna ur liv, invävda med trådar som för mig bort, till en annan handling utanför boken. Pia Juul brukar också skriva noveller och det märks. I flera stycken finns novellförfattarens intensitet och förmåga att plantera in mycket laddning på litet utrymme.

Mordet på Halland är inte en historia att förvänta sig en upplösning på. Mer korrekt sagt: det är ingen historia alls, utan ett utsnitt. Ett utsnitt jag ibland kan känna att jag skulle vilja ha mer av eller få följa med bort till alla de där liven som bor i det. Men i sitt format, som den intensiva roman den är, fungerar den ändå.

Similar Posts:

• Noveller som fastnar
• Löften om ljud
• Det vi tänker tyst, det vi inte pratar om
• Danskt på bokmässan
• Dansk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012

Det är många saker hon funderar på, som hon inte riktigt vågar fråga om. Som när hon sårat sin bästa kompis Ann, då undviker hon att prata med henne ett tag, för hur pratar man egentligen om sådana saker?

Ofta tänker hon på sin släkt, eller snarare sin brist på släktingar. Hon vet att det är lönlöst att ta upp det till diskussion med sin mamma, det slutar bara med att hon blir på dåligt humör och hon får inga nya svar på hur det kan komma sig att de inte har en endaste släkting i livet.

"Det är bara min mamma och jag ", sa jag och sprang in. Det där är också något jag skäms för. Jag vill inte berätta för folk att jag inte har någon pappa, och jag vill inte ljuga. Jag ljög när jag var liten. Då sa jag allt möjligt om att han var ute och reste och sånt där, men jag kom aldrig ihåg vad jag hade sagt och rörde ihop det. Om de bara hade varit skilda, eller om han var död, som andra föräldrar är. Min finns bara inte.

Så börjar det hända lite ovanliga saker. Varför är hennes mamma så ledsen? Varför får hon inte veta vad det handlar om? Vem är den anonyma avsändaren till brevet som postats till henne?

Det är inte så ofta jag får brev. Jag fick ett idag. Kom upp i tornet klockan nio, stod det, inget mer. Vilket torn? tänkte jag. Det finns inget torn i vårt samhälle. Bortsett från kyrktornet, kan det vara det? Och klockan nio, är det idag? Och är det i så fall på kvällen?

Brevet är bara det första i en rad meddelanden och när ett foto på hennes mormor dyker upp i detta sammanhang sätter det verkligen myror i huvudet på henne. Vem kan hon anförtro sina grubblerier? – Det blir dagboken.

Är det något jag har att invända mot denna ungdomsbok, så är det just formen. I en dagbok skildras antingen inre tankar i nutid eller dialoger och möten nedtecknade i efterhand, återgivna i dåtid. Det blir mycket jag, jag, jag. Det upplever jag i längden som statiskt.

Ett plus däremot för att personerna i boken tillåts vara lite inkonsekventa. Det är långt ifrån allt som får sin förklaring. Det skapar igenkänning – ibland förstår man inte ens själv varför man handlar så som man gör…

Mycket pekar ganska tidigt i en riktning, när det gäller själva huvudtemat i boken. Det har jag gärna överseende med, eftersom intrigen skapar en hel del intressanta frågor. Föräldrar kan välja att undanhålla information från sina barn, det är ofta de som vaktar familjehemligheterna. I vilken grad har barn rätt att kräva svar?

Similar Posts:

• Löften om ljud
• Ett mord, ett liv, ett utsnitt
• Noveller som fastnar
• Spillror efter radikalisering
• Små stora betraktelser

Känslan infinner sig när man tror sig ha förstått vad det handlar om och i nästa sekund inser att man i själva verket inte har förstått. Inom konsten ligger, som bekant, ingen motsättning i det. Varför skulle den ena tolkningen utesluta den andra? Frågan om vem som är normal och vem som inte är det återkommer i varje berättelse. Hos Juul behöver det inte vara huvudpersonen som det handlar om. Det kan lika gärna vara någon annan. Vad novellernas subjekt har för roll är inte självklart.

Juul är intresserad av vad som händer när man inser att man har en stark koppling till en annan människa. Det att plötsligt komma någon nära, in under skinnet nära, fast man kanske inte vill, är förberedd eller har planerat det. Det är oundvikligt. Hallå, det är något som händer och allt står inte rätt till. Är jag delaktig? Har jag ansvar för situationen? Det är så vi lär känna varandra. Det kan vara med grannkärringen, en stöddig barndomskompis, medresenärer på ett tåg eller någon annan vardagsnära bekant, pojk- eller flickvän, en som säger sig vilja dö, en annan som tycker att man har ett förskräckligt ansikte eller när man själv fullständigt har tröttnat.

Ofta är novellerna berättade med ett slags inre monolog, men stilen varierar. Vad som är gemensamt är de överraskande sluten. En sista mening som kan ställa allt på ända. Det tycker jag hör till novellens urform. På senare år har det nästan blivit tabu. Kanske för att man är rädd för att verka banal och att ägna sig åt ett tomt effektsökeri. De avtonande sluten är vanligare. För mig ska en novell helst överraska, som en kallsup, en örfil på ett barnkalas. De som verkligen behärskar det är få. Juul gör det. Hon har både tajming, humor och mod.

I Danmark har Juul givit ut en rad diktsamlingar innan hon skrev det här. Men jag kan inte säga att det märks att Pia Juul är poet. Dock anar jag att hon känner sig mer fri inom poesin än inom den traditionstyngda novellgenren. Förväntningarna är helt annorlunda. Novellen ”Ett vackert barn” handlar om en journalist som på sitt första uppdrag ska skriva en hyllningsartikel kring ett jubileum. Hans redaktör har redan innan bestämt vad artikeln ska handla om och vilken vinkel den ska ha. Han får inte göra någon besviken eller göra anspråk på att beskriva sanningen.

Det blir förstås ett omöjligt uppdrag för honom. Journalisten kan inte med hedern i behåll skriva den artikel som alla förväntar sig. Är det en metanivå för Pia Juuls egna våndor inför att byta genre? En allegori? Som novellist måste hon hitta en egen stil och ett eget språk, annars faller hennes trovärdighet. Det klarar hon galant. Mitt förfärliga ansikte är en unikt gåtfull novellsamling.

Similar Posts:

• Ett mord, ett liv, ett utsnitt
• Löften om ljud
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Danskt på bokmässan
• Det vi tänker tyst, det vi inte pratar om