Fadern tog så ofta henne och Fanny med sig till graven att hon senare förklarade att det var genom att stava sig fram på gravstenen som hon lärde sig läsa.

Mary Shelley, författaren av Frankenstein, föddes av filosofen och författaren Mary Wollstonecraft den trettionde augusti 1797. Tio dagar senare dog Wollstonecraft i sviterna av barnsängsfeber. Några år senare skulle Mary lära sig läsa med hjälp av bokstäverna på sin mors gravsten. När hon var sexton år gammal började hon träffa poeten Percy Bysshe Shelley vid samma gravsten. Merete Mazzarella beskriver Percy utifrån det rykte som naglat fast följande på hans CV:

• försökt spränga elitskolan Eton
• försökt bränna ner familjehemmet
• försökt sig på att ”frambesvärja helvetets andar”

Tim Burton och Helena Bonham Carter framstår som en gullig Pixarfilm i jämförelse. Marilyn Manson och Dita Von Teese korta äktenskap framstår som ett Disneylyckligt slut. Percy och Mary är för all framtid cementerad som alla gothares ideala power couple.

Boken går igenom det totala mörker som Mary Shelley tar sig igenom och som i folkmun kallas livet. Där får vi möta män som framställer sig som radikala och jämlikstörstande men som i praktiken är samma gamla patriarkala skrot. Vi får möta läkare som försöker väcka lik till liv med elektricitet. Läsa om studier som visar att apor kan njuta av skräckfilm. Och så kan vi notera kokbokstipset med sjuttiofem vegetariska recept som 1691 såldes in med frasen att rätterna kunde tillredas och ätas:

[...] utan orättvisa, risk eller grymhet och utan att ackompanjeras dödsskriken från våra medvarelser

Elegant glider boken över från att vara en effektivt berättad biografisk berättelse om Mary Shelley, och människorna i och kring hennes liv, till att gå in mer på Frankensteins tillkomst och betydelse. Inspirationskällor, filosofiska resonemang, tidsanda, etiska problem, missförstånd i tolkningar, biografiska detaljer som smugit sig in osv.

Frågor om huruvida artificiell intelligens är möjlig såväl som frågan om omvärldens fördomar kan göra en ond samsas med mer vardagsnära undringar om datoranimerad skräckfilm verkligen kan vara lika skrämmande som spelfilm.

Det här är en sån bok som kommer göra dina anhöriga och/eller kollegor tokiga. Var och varannan sida vill jag säga till någon: ”Hör på det här då!”

Ja det är ett totalt jävla mörker som skildras. Men framför allt är den smart, snyggt komprimerad till de ofattbart 251 sidorna och bitvis även skriven med en underbar humor.

Similar Posts:

• Vecka 7: Kärlek och död
• Första svenska översättningen av Shelleys skönlitterära prosa
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• Allt det som en bok kan vara
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?

Romanen utkom anonymt. På titelbladet stod att den var skriven ”By a Gentleman of the University of Oxford”. Före S:t Irvyne hade han 1809 skrivit, och 1810 utgivit, den gotiska romanen Zastrozzi, också den anonymt, på dess titelblad använde han sig bara av sina initialer: P.B.S. 1810 utgav han även två diktsamlingar anonymt: Original Poetry by Victor And Cazire (publicerad i september 1810) och Posthumous Fragments of Margret Nicholson (publicerad i november 1810). Till Shelleys allra första verk hör också pamfletten The Necessity of Atheism, utgiven 1811. Pamfletten mottogs av universitetsledningen i Oxford med stor upprördhet och den 25 mars 1811 blev Shelley relegerad från universitetet.

Långt senare skulle Percy Bysshe Shelley som bekant skriva in sig i litteraturhistorien, som tillhörande de största i den andra generationen av brittiska romantiska poeter och som en av de mest framstående lyrikerna någonsin på det engelska språket.

Det är första gången S:t Irvyne eller Rosenkorsaren: romans översätts till svenska. Just Shelleys skönlitterära prosa har aldrig tidigare översatts till svenska. Ibland måste det gå mer än 200 år innan något händer!

Romanen är en så kallad gotisk skräckroman. Översättaren KG Johansson har skrivit ett efterord till romanen, där han bland annat berättar om Shelley och om bokens samtida mottagande. Han påpekar att romanen ser ut att ha tolv kapitel, markerade med romerska bokstäver, men två av kapitlen saknas helt i boken: kapitel V och VI, och de skrevs förmodligen aldrig. Det är en märklig och ovanlig roman på fler sätt än så. Här och var i den dyker det upp längre dikter och sånger, som berättelsens huvudpersoner skriver eller sjunger, och det finns, som Johansson skriver, ”enorma hål i handlingen”. Läsaren får inte svar på alla sina frågor om huvudpersonernas bakgrund och vidare öden. Slutet är obegripligt. Ja, det stämmer verkligen. Dessutom har författaren på några ställen utelämnat ord i repliker och ersatt med streck; det är väl meningen att läsaren ska gissa sig till vad som sägs.

Det som är bäst med boken är de våldsamt starka känslor som den uttrycker, som i en saga eller i en operaföreställning, helt enligt den gotiska fiktionens koncept. Här finns kärlek bortom förnuftet, ohyggliga kval, onda och fula förbrytare – rövare, unga undersköna vackra kvinnor, unga lidande män med dunkelt förflutet, gamla slott, mord, död och övernaturligheter och ett pendlande mellan känslornas ytterligheter i svartsjuka, hämnd, sorg, lycka, leda, passion, kärlek och hat. Människorna är fyllda av tunga, bittra minnen och samvetskval. Men mitt i läsandet om alla dessa sönderslitande, vansinniga passioner som utspelas mellan människor, kommer jag på mig själv med att tycka allra bäst om att läsa om det som utspelas i naturen. Det som händer i naturen kommer till uttryck på ett kraftfullt, dramatiskt och stämningsfullt sätt och månen, en av romantikens klassiska ingredienser, får ofta vara med och lysa. Dessutom utspelar sig bokens handling oftast under kväll och natt, vilket underlättar för författaren att ingjuta skräck i läsaren. I romanens början är det midnatt och åskoväder och Shelley inleder boken så här:

Röda åskmoln, burna på midnattsvindens virvlande vingar, drev i ojämna kast över månens blodröda rundel; åskans tilltagande raseri suckade genom förkrympta buskage, som böjde sig inför det våldsamma anfallet och kröp ihop mot klipporna där de växte; över himlens svarta valv draperade sig ljuset från blå blixtar; ljungeldarna spelade mot granitsluttningarna och visade i bländande ögonblick Alpernas skrämmande sceneri, där gigantiska och förvridna krön, röda under månens beständiga ljus, korsades av stormmolnens svarta och böljande fragment. Regnet började falla i stora droppar medan åskskrällarna dundrade starkare och mer öronbedövande och fick bergens toppar att skälva tills den utdragna striden, ekande från grotta till grotta, dog ut i otydligt mumlande längs den långa bergskedjan

Romanens huvudperson, en ung man vid namn Wolfstein, står utomhus mitt i åskovädret och plågas av förtvivlan, och slutligen sjunker han ner på bergets klippor. Beskrivningen av vad som händer i naturen fortsätter senare:

Men stormen vrålade vidare, ännu mer upprört, utan att bry sig om den desperate Wolfstein. De kämpande elementen tycktes i sitt vilda kaos vara på väg att lösa upp själva naturen; rasande blixtar dansade med skrämmande våld över bergen, samlade ännu mer ohygglig styrka och skilde gigantiska klippblock från deras annars eviga fundament; bergmassorna vräkte sig, med larm som överträffade de kreverande åskskrällarna, mot dalen nedanför.

Att läsa gamla texter, skrivna under en helt annan tidsepok än vår, är alltid fascinerande. Tankarna flyter ofta iväg från själva handlingen till funderingar över det skrivnas uppkomst. Var skrev författaren? Hur såg det ut runt omkring? I vilken sorts ljus? Vad hände runt omkring? Med vilken typ av penna skrev (i detta fall) han, på vad för sorts papper? Och som i detta fall: hur kändes det att leva i det engelska samhället under det tidiga 1800-talet? Vad pratade man om? Vad engagerade mest politiskt? Många frågor att förlora sig i, oräkneliga tidsresor att göra, väldigt mycket att lära sig, under läsningen av äldre litteratur.

Similar Posts:

• Vecka 7: Kärlek och död
• En tidlös tragedi
• … att ställa sig som galen
• Totalt jävla mörker
• Sagor för barn, och för dem som inte är det

På fredag är det Alla hjärtans dag. Vare sig du har någon att älska eller inte, kan du då försjunka i kärlek här på dagensbok. Ett mycket brett tema. Det kommer bland annat att handla om hur idén om att kärlek och äktenskap hör ihop tog form, om konsten att skiljas på 1700-talet och om tre tusen år av kärlek i litteraturen. Och så blir det Alla hjärtans dagsnoveller av David Levithan och förstås en stor dos kärlek ur dagensbok.com:s stora arkiv.

För er som missat det har vi även ett helt gäng nya skribenter som börjat skriva för oss! De introducerades redan i förra veckan, och här kan du läsa mer om dem.

I övrigt börjar vecka 7 med Saras recension av Pär Thörns Ordningen upprätthålls alltid: 23 grafiska novelletter. Novelletterna är skrivna av Thörn och illustrerade av tjugotre illustratörer. En svart bok om hur olika personer – fiktiva eller verkliga – har dött.

På tisdag skriver Eva om romanen S:t Irvyne eller Rosenkorsaren:romans (i genren gotisk skräckklassiker) av Percy Bysshe Shelley. Det är den första skönlitterära prosatext av Shelley som översatts till svenska. Den har sina kvalitéer, men är allra mest intressant att läsa, tycker Eva, för att det är just Shelley som skrivit den. Och att han bara var arton år gammal då den gavs ut.

På onsdag skriver Marcus om en biografi om Alexandra Charles som är sprängfylld av spännande anekdoter. Den vittnar också om hur svårt det varit för män att acceptera att en kvinna vill driva företag och inte leva i skuggan av dem. Tyvärr är boken inte så bra skriven, Marcus är kluven.

Veckan avslutas med Björns recension av Stephen Kings Doktor Sömn. Det är en uppföljare till The Shining som tog nästan 40 år på sig, och ändå på något vis känns halvfärdig, tycker Björn.

Similar Posts:

• Totalt jävla mörker
• Första svenska översättningen av Shelleys skönlitterära prosa
• Allt det som en bok kan vara
• Där och då hände det
• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka

Gunnar Hardings ambition, enligt förordet, är att skapa ett tidsavtryck och det lyckas i den mån tid finns och om den överhuvudtaget kan fångas. Jag genomgår i alla fall en romantisk reflexionsperiod tack vare boken. Men det händer något mer; man får distans till dagens kultursidor, tack vare läsandet av dessa kritiker som skapar text, som är ett eget universum vid sidan av verket kritikern talar om. Inget finlitterärt tassande utan ganska brutala, ärliga uttalanden. Men visst, just kritikerdelarna av boken sticker ut ibland och gör textantologin lite spretig. Och jag är stundtals uttråkad fast kritikertexterna definitivt överlevt århundraden. Men de bor bra i antologin om den skall ge det den ger, d.v.s. en bred bild och en lite motstridig känsla.

Gunnar Hardings presentation av poeterna och deras omgivning är alldeles utmärkt. Lågmält och med tydlig ovilja att göra någon stor affär av biografiska spekulationer som skakar den litteraturvetenskapliga världen. Det kan till och med vara lite irriterande att han så kategoriskt tar en sväng tillbaka till det lågmälda så fort han nämner något lite spektakulärt. Men jag skulle vilja ha mer av hans kommentarer och vägledning som återkommer genom boken lite oftare, som en tråd genom boken.

Boken är en av tre och han lovar att föra trådarna samman i och med tredje boken om den engelska romantiken. Den första, En katedral av glas, handlar om John Keats, lord Byron och Percy Bysshe Shelley. Det känns på boken att den är en byggkloss i ett något större sammanhang och det är nästan lite orättvist att skriva om bara en av tre byggklossar.

Men det är enkelt att framhäva att texterna smälter samman bra, inte ens dikterna sticker ut nämnvärt, kritiken bara ibland, som nämnts. Ändå är jag på helspänn när jag kommer till en dikt i antologin och de är helt klart resor i sig själva och jag tänker; måste läsa om dikten, men jag gör just inte det, men lusten att läsa mera dikter av Wordsworth och Coleridge vaknar. Får väl göra det i alla fall. Men de mest levande texterna i boken är de personliga breven och i särställning Dorothy Wordsworths dagboksanteckningar, vilka är en njutning att läsa. De tar en med till platserna och målar upp detta fotvandringsliv och det landsbygds-England som det hela tiden är tal om.

Man undrar ju hur mycket text som Gunnar Harding har plöjt för att sätta ihop denna antologi. Jag är övertygad om att det nog är en bragd i sig som gör det svårt att motivera ickeläsningen av denna engelska fruktkorg.

Similar Posts:

• Maskrosor växer inte på träd
• Vardagsfår
• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Ack den… ja, ni vet
• SR:s Lyrikpris går till…