Den centrala tesen i Per Svenssons Vasakärven och järnröret är just detta: att när Sverigedemokraterna säger sig stå upp för svenska traditioner är det just detta de gör – specifikt då de traditioner som växte fram ur nationalistiska strömningar runt första världskriget och kulminerade i vår egen lilla naziströrelse under 30-talet, och som precis som Åkesson och kompani hade sin bas i Lund.

Det är inte ett parti som skapats som en reaktion mot de senaste decenniernas migration. Det är ett parti som förvaltar ett mer än sekelgammalt arv av misstro mot den allt förändrande modernitet som i dag kommer till uttryck i globaliseringen, och som i går manifesterade sig genom urbaniseringen. Det är ett parti sprunget ur samma fantasier och samma fruktan som gav näring åt det tidiga 1900-talets radikalkonservativa, fascistiska och nazistiska rörelser.

Och för den som eventuellt tror att han nöjer sig med att bara ropa ”De är precis som Hitler!” så nej, han underbygger sitt argument också. Han spårar personliga band från då till nu; likheter i den grundläggande bilden av ett idealiserat, homogent, harmoniskt Sverige som nu är under akut hot från både inre och yttre krafter som vill riva ner allt vi håller kärt; liknande argument nu som då, samma självpåtagna roll som ”vanligt folks” röst, samma förakt mot de ”radikalas” teorier och diskussioner i stället för handling och förändring, samma salongsfähiga, kultiverade Vänner Av Ordning… Ja, se textutdraget nedan.

Till stora delar blir det ändå en historielektion, en historia som (ett tag än) ligger inom levande minne men som är lite obekväm att komma ihåg (se bara de senaste dagarnas Guilllou-diskussion). Svensson går igenom de nazistiska och pronazistiska rörelserna under 30- och 40-talet, debattklimatet, idéerna och personerna, för att sedan följa vart dessa tog vägen fram till 90-talet då Sverigedemokraterna klev fram ur BSS och Nordiska Rikspartiet och så småningom fick en partiledare som minsann bara gick med på grund av sin EU-skepticism, sådetså. Till exempel lägger han ett långt stycke av boken på att behandla debatten i Lund våren 1939, där frågan om huruvida tio (10) judiska tyska läkare skulle få uppehållstillstånd i Sverige besvarades med högljudda diskussioner och studentprotester (jo, det var förstås de lärda studenterna som låg bakom protesterna). Det hette att ”judeimporten” skulle vara skadlig både för svensk arbetsmarknad (”De kommer hit och tar våra jobb!”) och för den svenska kulturen som inte kunde hantera sådana ”orientaliska” inslag – inte så att de var antisemiter, gubevars, men om vi började släppa in sådana där främmande kulturer skulle folk säkert bli det, för det vet man ju hur såna där är. För att bevara det öppna, toleranta svenska samhället måste vi alltså hålla de andra ute. Eller som det heter 2014:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

…så låt oss då vara dem som splittrar det där konsensus. Etc. Det finns fler exempel, men syftet här är inte att lista allesammans (boken är bara 140 sidor, du blåser igenom den över en långfika). Men fungerar boken då? Mja. Jag tycker ju Svensson har bra poänger, och att han lyfter fram paralleller som är värda att hålla i minnet både nästa helg och under de kommande åren. Men samtidigt… det känns som en bok som hade behövt antingen vara mer översiktlig, eller längre och mer ingående. Han bygger väldigt stora slutsatser på ganska specifika fall, och någonstans känns det som om steget från A till B inte är helt självklart. Det finns en större fråga än det han berör här, att det finns andra strömningar än bara 30-talets nazister till 80-talets skinnskallar till 10-talets slipsprydda ”Sverigevänner”, och lite ironiskt känns det som om han är något för upptagen med att se likheter för att se skillnader. Som han påpekar fick varken nazisterna på 30-talet eller maoisterna på 60/70-talet någonsin ihop mer än några enstaka procent (där hade vi det vanliga folket) i något val, men kom ändå att prägla debatten tack vare att de var representerade i kultur- och akademikerkretsar. Så vari består steget till ~10% för Sverigedemokraterna, som ju knappast är överrepresenterade där, enstaka debattörers envisa försök att göra plats för dem till trots? Hur gick det till, vad är det SD säger som SNF missade, och vad innebär det i praktiken? Svensson ger exempel och lyfter t ex fram kulturpolitiken som en viktig del av en nationalistisk politik – det är ju trots allt den svenska kulturen som SD säger sig vilja försvara – så varför inget om den kulturpolitik som bedrivits i länder som Ungern, som SD beundrar så, för att ta bara ett exempel? På gott och ont skriver han som en journalist, i korta essäer på ett gemensamt tema snarare än en enda lång text, och varje text är i sig väldigt läsvärd. Men han vill också övertyga. Politik handlar ju om att omsätta idéer i praktiken, och då är det viktigt vilka idéer som ligger bakom en handlingsplan.

Det karakteristiska för den apokalyptiska nationalism som Sverigedemokraterna representerar är att den inte hämtar sin energi ur kärlek till det land dess företrädare lever i, utan i stället närs av hat mot detta land. Sverigedemokraterna avskyr Sverige. De drömmer om ett annat, helt annorlunda Sverige och uppfinner därför ett förlorat ur-Sverige som kan och måste återskapas: Folkhemmet.

I slutändan undrar jag lite grann vem den här boken är tänkt att övertyga. Enligt en färsk opinionsundersökning skulle halva svenska folket rösta mot Sverigedemokraterna om valsystemet tillät det – där har vi återigen ”vanligt folk”. Men när vi alla blivit så överens om att rasism och nazism är något förkastligt blir det lätt för dem som lutar sig mot dess idéer att utmåla sina motståndare som de farliga extremisterna – ”De jämför oss med Hitler! Där ser ni hur trångsynta de är!” medan de själva valt att glömma att det inte är 20 år sedan som deras partiledning uppträdde i armbindel och högerarmen i vädr… f’låt, jag menade ”var EU-kritiska”. Hur diskuterar man rationellt i det läget? Hur argumenterar man mot alarmism utan att själv bli alarmist?

Vasakärven och järnröret är en nyttig bok, både för frågorna den själv ställer och för frågorna man ställer sig när man läser den. Men som bäst är den kanske när den påpekar de enkla självklarheter som är lätta att missa när alla höjer rösten. Som att till och med Heidenstam, som nationalisterna gillar så mycket, ju talade om Sverige som ett fosterland. Tänk om det var lika lätt att definiera vad man är för som vad man är mot.

Similar Posts:

• Tystnad, tagning
• Vi och de – vår uppdelning och deras
• Schweden Schwedens olustgård
• Döden DÖ
• Kamphundarna som blev underdogs

Så hur fångar man ”det radikala sextiotalet”? Vad var det egentligen? Om det och dess ”politiska estetik” handlar antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet. Sju olika skribenter ger sju olika perspektiv på film och litteratur, konst och arkitektur.

Underrubrikens ”en orättvis betraktelse” härstammar förstås från Göran Palms debattbok med samma titel. Vi som inte var med vill, vad jag förstår, ifrågasätta den etablerade bilden av 60-talet, och vara ”orättvis” på samma sätt som Palm var ”orättvis” i sin betraktelse av västvärlden ur ett antikolonialt perspektiv. Att slå mot överheten och dess cementerade sanningar. Det är en storvulen jämförelse med inte så lite bismak av föräldrauppror.

Redaktören Per Wirtén beskriver i förordet bokens författare som de som ”fötts med ödet att växa upp i skuggan av dessa självutnämnda giganter”, 68-generationen. Också Ulrika Kärnborg talar om sin generation som den som ”blivit dömd att leva i skuggan av det underbara decennium när våra föräldrar var unga, världen var ett oskrivet blad och alla möjligheter låg öppna” och David Karlsson konstaterar att ”Vad man än gör, vad man än vill och vad man än åstadkommer så blir det som bäst nästan lika bra som det var en gång. Då. Nästan.”

Sådär håller de på. Och fastän här finns en längtan efter 60-talets framtidstro och energi som jag brukar kunna identifiera mig med, trots att här finns en del intressanta perspektiv på 60-talets konstliv, så blir grundintrycket ändå ganska gnälligt och tröttsamt.

Det är säkert i stor utsträckning en generations- (och klass-) fråga. Mina föräldrar stod inte på några barrikader 1968. Jag försöker inte ta mig fram i några snäva kulturkretsar i deras skugga, och jag har inget behov av några pubertalt symboliska fader- och modermord. Tvärtom hittar jag gärna förebilder där de går att få tag på. Så vad är det som är så förbaskat problematiskt?

Det är egentligen svårt att sätta fingret på det. Bilderna av 60-talet i Vi som inte var med föreställer inte ett 60-tal, utan flera. Här finns det dogmatiska 60-talet, som när litteraturvetaren Annika Olsson kritiserar tidens reportageböcker under rubriken ”Vad såg Jan Myrdal?”. Här finns konstens och litteraturens lite otippade kombination av demokratisträvan och avantgardism som Ola Larsmo visar på i framför allt P-O Enquists romaner Magnetisörens femte vinter, Hess och Legionärerna. Här finns det 60-tal som inte ockuperade några kårhus, charterresornas och gillestugornas 60-tal, som Per Svensson skriver lätt raljerande om i ”Till kritiken av mexiteglet”. Ulrika Kärnborg jämför 1960-talets konstscen med 1990-talets, och Anneli Jordahl efterlyster svensk film som kan få omvärlden att greppa efter censursaxen igen.

Något att tillföra har antologin onekligen, här och var. Det eviga tjatet om 60-talets långa skugga kan jag dock klara mig utan. Väx upp, skribenter. Passa på och njut av problemformuleringsprivilegiet en stund nu, innan era eventuella barn vuxit upp och fått blodvittring. Helt enkelt – get over it.

Similar Posts:

• Jag tror inte det är över
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern

På bokens Ja-framsida tronar Carl XVI Gustaf på någon slags jubileumtallrik mot en skär tapet. På Nej-framsidan gapar en tom spik och samma solblekta tapet med ett mörkare tomrum efter kungens bild. Hur ska man tolka det? Är det, som Linder påstår, så att republikanerna vill riva ner och inget har att erbjuda istället? Eller bara en snygg formgivningsidé med lite olyckliga konnotationer?

Nja. Det stämmer att Svensson ägnar mycket litet utrymme åt ifall vi faktiskt skulle införa republik. Hur skulle det gå till? Måste vi då ha en president och i så fall vem? Vad gör vi i så fall av nuvarande kungahus? Svensson fokuserar på att kritisera rådande statsskick, men hans argumentation framstår ändå som mer täckande än Linders.

Stort utrymme ägnar Svensson de kungligas historia, och däri ligger en intressant skillnad. För Linder är monarkins historiska förankring ett argument i sig; vi behöver våra traditioner, ceremonier och nationella symboler. Hos Svensson är historien betydligt mer närvarande och problematisk.

Det handlar inte minst om kungafamiljens nazistiska rötter. Exempelvis vigdes den nuvarande kungens föräldrar av en ledande nazist i NSDAP-fästet Coburg 1932. Kungens morfar, hertigen av Sachsen-Coburg und Gotha, blev medlem i partiet 1933 och ställdes efter krigsslutet inför rätta och dömdes som nazistisk medlöpare. Kungens far, arvprinsen Gustaf Adolf lånade sig återkommande vid besök till nazistpropaganda, även om ”inga brev eller andra dokument har hittats som skulle kunna tyda på att han hade några politiska intressen alls”. Drottningens pappa å sin sida var organiserad nazist sedan 1934 och tillverkade som fabrikör krigsmateriel.

Nå, än sen? Inte kan väl Svensson hålla kungaparet skyldiga för vad deras föräldrar och morföräldrar har gjort och tyckt? Nej. Däremot håller han dem skyldiga för sin vägran att diskutera, redogöra för eller göra upp med detta historiska arv. Det är inte rimligt, menar han, att statschefen för ett land som gjort sig internationellt känt för Förintelsekonferenser och att göra upp med andra världskrigets smutsiga byk ska kunna gömma undan historia – bland annat i slutna kungliga arkiv – med hänvisning till att den är ”privat”. Detsamma gäller för övrigt den unika ogenomskinligheten i att hovet inte redovisar hur det använder skattebetalarnas pengar.

Däri ligger också ett av monarkins diemman. Som moderna människor vill vi åtminstone gärna tro oss om att respektera privatlivets helgd, men i monarkin är det just privatsfären som blivit allmän egendom. Det är just det faktum att vi lägger oss i kungligheternas kärlekshistorier, åsikter och engagemang, giftermål, barnfödande och död – allt detta som normalt anses privat – som utgör monarkin.

Varför då ”aldrig farligare än nu”? Jo. Dels menar Svensson att kungahuset trots sin förmodade maktlöshet besitter väldigt mycket makt i kraft av sitt enorma mediala genomslag. Dels innebär det faktum att fler och fler ickekungliga gifts in i kungahusen – något som i sig förstås blivit nödvändigt på grund av de europeiska kungahusens inavel – att fler och fler särintressen knyts till denna stora makt. Vad händer när dessa intressen går utanför allmänt omfattade välgörenhetstankar? Om Daniel Westling istället för gymbranschen varit i till exempel oljebranschen? Om han varit politiskt aktiv? Eller för den delen om han hade varit muslim, katolik eller uttalat ateist? De kungligas rättigheter är ju begränsade på en rad punkter. De får inte rösta. De måste, enligt lag, tro på den Augsburgska bekännelsen, eller, med Svenssons ord, ”vara lutheranska fundamentalister”.

Precis som Vilhelm Moberg i klassiska Därför är jag republikan värnar Svensson vad man skulle kunna kalla kungligheternas mänskliga rättigheter. Det är någonting inte riktigt människovärdigt med monarkins krav. Men som Moberg är han också bekymrad över kunglighetens inflytande på det kringvarande samhället, inte minst på det kritiska tänkandet hos media och politiker.

Även litterärt vittnar Svenssons text om vissa Moberg-ambitioner. Han vill gärna vara underhållande och politisk på ett bräde och i goda stunder lyckas han ganska bra med det. Andra gånger blir jag faktiskt osäker på om han är ironisk eller bara marknadsliberal, som när han avslutar med att utropa:

Det är hög tid att modernisera kungahuset på allvar. Marknadsutsättning. Fullskaleprivatisering.
Låt kungen bli vad han alltid varit, en halvtafflig chef för ett familjeföretag i pr-branschen.
Staten ska varken driva bilfabriker eller kungahus.

Similar Posts:

• Republikanismen är en betongkloss från Domus?
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Världens svåraste PR-uppdrag?
• När kungen måste gå på toaletten
• Republikanismen är död – länge leve knugen?

Kanske känner du dig som jag inte fullkomligt intagen, något mindre enad, eller kanske till och med enad kring helt andra saker? Men också om du är mindre bedårad av vit spets och bröllopsvalser just denna dag, så har ståhejet fört upp en hel del intressanta frågor på dagordningen. Många av dem ställs – och besvaras helt olika – i dubbelboken Ja. Monarkins bästa tid är nu/ Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu.

Ja-mannen Linder menar, som framgår av titeln, att monarkin aldrig varit bättre. Under det senaste århundradet har den vuxit sig samman med parlamentarismen och idag är vi en demokrati med en populär och duktig folkhemskung. Vi lever i den bästa av världar.

Linder beskriver sitt eget förhållningssätt som pragmatiskt; han vill inte skriva in sig själv i någon -ism, men tycker att den konstitutionella monarkin i vårt fall och med vår bakgrund är det som fungerar bäst och det vi bör hålla oss till. Varför laga något som inte är trasigt? Man vet vad man har, men inte vad man får.

Republikanismen däremot liknar han återkommande vid 1960-talets radikala ombyggnationer av stadskärnorna. Vackra gamla hus fick ge plats för betongmonster med Domus-, Epa- och Åhlénsvaruhus. Sådan är republikanismen.

De aktiva republikanerna drivs uppenbarligen inte av idén om något bättre. De är inte för, de är emot. Därmed blir det ännu mindre märkligt att det inte möter något folkligt gensvar. Det finns ingen vanskötsel, inget skräckvälde och inga astronomiska kostnader att göra uppror emot, bara en omtyckt monarki och en plikttrogen kungafamilj. Det väcker föga kampvilja. Att revoltera för revolterandets egen skull är inte så många vuxna människor pigga på att hålla på med.

Formuleringarna är slagfärdiga och känsloladdade. I sina bästa stunder stampar också Linder onekligen på en republikansk öm tå: om man nu är emot monarkin därför att den är odemokratisk, måste man då inte ändå böja sig för den ifall en folklig majoritet faktiskt vill ha kungahuset kvar? Visserligen ekar det en smula av Göran Hägglunds kulturelit och ”verklighetens folk” när Linder raljerar över ”det kulturradikala Åsiktssverige”, men ändå.

Borde man tycka som så många andra på landets ledar- och kultursidor och avfärda monarkin som ”förlegad” och ”odemokratisk”, eller har den goda skäl för sig även på 2000-talet? Är allmänheten något betydelsefullt på spåren när man avvisar idéerna om republik, eller är svenska folket så förfört av fest, flärd och Svensk Damtidning att människor inte kan tänka klart?

På denna retoriska fråga svarar Linder naturligtvis ett rungande ”nej”. Några sidor senare skjuter han dock sig själv en smula i foten och har mycket lite till övers för någon alternativ vald president. ”Republiken skulle inte med nödvändighet ge oss en högutbildad och kompetent person som president”, konstaterar han torrt; ”valbarhet och kompetens är olika saker”. Inget vidare starkt argument för den där demokratin, kan man tycka.

Om man jämför med bokens andra halva, Per Svenssons Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu, så går vissa argument igen. Ja, fast tvärtom, då. Medan Svensson till exempel menar att kungafamiljens starkt normerande funktion är ett problem, ser Linder dem just som utmärkta förebilder. En sådan trevlig, plikttrogen kärnfamilj! Annars finns ingen direkt polarisering skribenterna emellan, och det hade varit mycket roligt att faktiskt se dem debattera, bemöta och ifrågasätta varandra.

Ett grundläggande problem hos Linder är annars just att han är så ovillig att ta sina meningsmotståndare på allvar. De 30-50 procent (det har förekommit de mest skilda siffror de senaste månaderna och jag skulle bra gärna vilja veta hur frågan egentligen formuleras) som faktiskt inte vill ha kvar kungahuset reduceras konstant till kulturelit, ”den lilla griniga grupp i medier och politik, som gärna skär tänder över monarkin”. Kanske det beror på dålig självinsikt, men jag känner mig helt enkelt inte träffad.

Similar Posts:

• Prinsessa, president eller privatisering?
• Världens svåraste PR-uppdrag?
• När kungen måste gå på toaletten
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”