Sammanbrottet kommer halvägs in i romanen när Jimmy, i de psykosomatiska symptomens inledningsskede, upplever en hotande blindhet och i desperation bryter sig in hos en optiker för att stjäla ett par starka glasögon. I ett plötsligt vredesutbrott går han lös på interiören, varefter polisen kommer och han spärras in på ett mentalsjukhus.

Vid det laget har vi fått följa Jimmy genom en rad svek och misslyckanden: militärtjänstgöringens märkliga värld där grupptryck och stolthet får Jimmy hemskickad; uppsägningen från jobbet som lärare; ytliga vänskapsförhållanden; en kärlekslös förlovning och en följande otrohetsaffär som slutar i en misshandel – det uteblivna samtalets och det bristande självförtroendets yttersta konsekvens. Men det viktigaste misslyckandet, förutsättningen för alla de andra, är Jimmys relation till sin mamma. Hon visar inget förtroende för honom, aldrig någon verklig respekt, endast skuld. Pappans död (han dog när Jimmy var sexton) exploateras och utnyttjas av mamman som ett sätt att kontrollera Jimmy.

Romanens perspektiv är för det mesta Jimmys. Från början är vår blick analog med hans, vi skrattar tillsammans med honom, och vi grämer oss tillsammans. Men den spricka som psykosen framkallar i Jimmy är en spricka också mellan hans perspektiv och vårt. Vi fortsätter att dela hans synvinkel, ändå ser vi vad han inte ser. Greppet blottlägger arten av hans psykos. Han blir tvungen att koppla bort, han ser men ser inte. Det skapar också en berättartekniskt och konstärligt fin effekt, genom den smärtsamma undertext som fyller ut Jimmys allt tätare tystnad, hans allt mer maniska putsande av glasögonen.

Jimmy dukar under av skuld, och av ett stelt samhälle byggt på falska och kärlekslösa relationer. Paradoxalt nog är det hans enda räddning – sammanbrottet är nödvändigt, om han inte själv ska dras in i spiralen. Sammanbrottet, sprickan, tystnaden, är den enda möjligheten att rädda sig, att behålla en kärna av liv intakt inom sig. Och det finns en väg ut, den är inte viss, långt därifrån, men möjlig. Vi anar i slutet av romanen att psykosen är på väg att släppa.

Om man har läst och tyckt om Per Gunnar Evanders tidigaste romaner kan Det sista äventyret bli en överraskning. Borta är den experimentella formen, leken med det där torrt objektiva, ibland pseudodokumentaristiska berättande som från början var så patenterat evanderskt. 60-talsverken är barn av sin tid. De är underbara, ytterst konstfullt komponerade verk, djupt rotade i decenniets formmedvetna avantgarde. Det sista äventyret, utgiven 1973, är något helt annat. Evander har här anslutit sig till, eller kanske banat väg för, 70-talets psykologiskt-realistiska romankonst. Stilen är osynlig och språket enkelt och förrädiskt flytande. Det låter kanske trist. Överhuvudtaget framstår romanen som mördande tråkig när man återger den. Det är den inte. Tvärtom – den är rakt igenom fascinerande, engagerande och, faktiskt, spännande.

En modern klassiker ja, det har Modernista rätt i.

Similar Posts:

• Inga fel i Finspång
• Denna gigant…
• Kastrull funkar bra med visp och slev
• En tunnel utan ljus
• Kollektiv skuld

Att public service-jätten SVT fyllde 50 år hösten 2006 har väl knappast någon missat. För den anekdotiskt intresserade kan emellertid nämnas att institutionen firat sina tidigare jubileum med 1954 som utgångspunkt. Det var nämligen då som de första försöken med svenska tevesändningar inleddes. 1956 blev i alla fall experimentet permanent genom beslut i riksdagen, och det firar man nu.

Dramat i tv-soffan. Från Hamlet till Svensson, Svensson heter Bengt Forslunds bok om tevedramatiken från TV-teatern till SVT Drama. Det är i mycket en minnes- och hyllningsskrift, men också ett anslag till diskussion om mediets villkor och framtid. Forslund tecknar utvecklingen från de första direktsända studiouppsättningarna till dagens multimedieföretag med gott om utrymme för diverse nyckelpersonligheter.

Som bäst fungerar de genreindelade bitarna. Där sätts produktionerna in i begripliga sammanhang av fredagsdeckare, situationskomedier eller såpor – de sistnämnda som vanligt ganska styvmoderligt behandlade. Tyvärr, för SVT:s förhållande till såpor, numera inte minst dokusåpor, fångar ju in ett centralt problem för public service: när blir man så populistisk att man inte länge utgör ett meningsfullt alternativ respektive så smal att det inte längre är försvarbart att lägga statliga pengar på verksamheten?

Att tevehistorien är relevant även för den litterärt intresserade är uppenbart. De litterära förlagorna är många, från klassiska romanfilmatiseringar som Hemsöborna och Raskens till dramatik av Shakespeare, Strindberg, Ibsen, Beckett och Norén. Vi får också en påminnelse om de författare och filmare som gjort viktiga, men ibland bortglömda, insatser inom tv-dramatiken. Ingmar Bergman hör kanske till de mest namnkunniga som jobbat direkt med tv, men också författare som Werner Aspenström, Per Gunnar Evander och Klas Östergren.

Fokus i Dramat i tv-soffan ligger onekligen främst på chefer och regissörer och det blir kanske väl mycket företagshistoria av alltsammans. Och det finns förstås oändligt mycket mer att göra. Inte minst ett publikperspektiv vore relevant och spännande.

Men Forslund ger en bred skildring av svensk tevedramatik. Det är kanske för mycket begärt att den ska kunna gå också på djupet. Varje produktion för sig får förstås väldigt litet utrymme och det blir mycket rena utrop av typen ”Oh, den, ja!” och ”Vad unga de var där!”. Men det är klart, en produktion på över två tusen uppsättningar förtjänar en hel del rent imponerade utrop. Bara att beklaga att snåriga avtal och upphovsrättsliga förhållanden gör reprismöjligheterna begränsade.

Med massor av roliga arkivbilder är Dramat i tv-soffan också ytterst användbar som ren coffee table-bok. Se bara till att ha ett stadigt soffbord, för det är en rejäl pjäs i kiloklassen.

Similar Posts:

• Går du på teater?
• En gigant bland giganter
• Dramat om framtidskvinnan från 1879
• Denne gigant
• Hur gör man?

De här tre raderna bildar ingen sammanhållen dialog i En jävla vinter, utan är tagna från skilda ställen. Men de skulle gott och väl kunna hänga ihop, och de sammanfattar både bokens form och innehåll: Det är mycket dialog och Finspång är jordens ändalykt.

Vi skriver 1986. Gunnar är tjugoett och knegar på U-livs i Finspång. Helgerna vigs med tvångsmässig rutin åt fyllor på hotellet, övrig tid dröms bort om ett bättre liv någon annanstans. Varsomhelst. Men det är svårt. Man är fast och det skulle krävas en talang av houdiniska mått för ett lyckat utbrytningsförsök.

En jävla vinter är ett ypperligt exempel på vilka predikament en författare kan hamna i, om avsikten är att beskriva långtråkighet. Det finns ett parti i fängelsromanen Papillon där Henri Charriere ska sitta av två år i total isolering. Men hur fömedlar man känslan av sitta instängd i en cell och inte höra ett ord på två år? Och hur skriver man en roman om ett händelselöst liv i Finspång (såtillvida inre monologer inte ingår i författarens berättartekniska verktyg)?

Ja, Hans Gunnarsson löser sitt dilemma med att låta både ett och annat ske, men förlorar då också något av den eftersökta effekten. Finspång är kanske inte så illa ändå, tänker man och avverkar sidorna i rask takt. Kvinnorna är rätt åtkomliga, kompisarna sjyssta, grannen visar sig vara ett original och i tvättstugan möter Gunnar en kväll Elisabeth, lika vacker som gåtfull.

Språket är rätt på, inga krusiduller eller utläggningar, men heller inga finesser. Mycket dialog som sagt, oftast funkar den hyfsat men ibland blir det lite mycket ”Släng på Dylan istället” eller ”Jag läste förresten klart Evander igår”, som om Gunnarsson bara måste visa hur den latenta skrivarådran ligger och väntar.

Och som vi vet blodfylldes den.

Similar Posts:

• I människornas små boxar
• Pretto goes blasé
• En novellfläta av elva strängar
• Förlust och möjlig seger
• En berättelse i fel forum