Succén fortsatte med titlar som "Cruel and Unusual" och "From Potter´s Field". Cornwell blev stor stjärna och gav ut en egen kokbok. Sen hände det som ofta händer. Inspirationen sinade och plånbokens behov tog över. Andra författare, som
t. ex Kathy Reichs smög sig in på Cornwells inmutade område. Det kändes som att Cornwell fastnat i sin egen mall. Jag läste flera av de senare böckerna och glömde dem genast, tog upp dem ett halvår senare och kunde inte ens minnas att jag en gång läst dem. Ospännande deckare är outhärdliga. De brister deckare ofta har i rent litteräta kvaliteter ska uppvägas av spänning, av kalla kårar och en önskan att vända blad för att få veta vilka hemskheter som väntar härnäst. Tappar författaren den förmågan, då går det snabbt utför.

"Flyg fula fluga" är ospännande och tråkig. Riktigt tråkig och förutsägbar. De 448 sidorna segar sig fram. Det hade behövts en rejäl uppstramning av redaktören. Alla köper inte böcker efter hur många bokstäver man får för pengarna.

Mycket är ren utfyllnad. En två sidor lång redogörelse för det hemska i att Scarpetta tvingas dricka vin gjort av druvor som växt för långt ned på sluttningen och därför får huvudvärk hade kanske kunnat uteslutas. Eventuellt.

Detta är nog början till slutet för Scarpetta, Marino och de andra. Ett riktigt lågvattenmärke från en författare som borde kunna bättre.

Similar Posts:

• Kladdigt och kletigt och konstigt
• Djupare ner i träsket
• I skuggan av The Patriot Act
• Sommarspännande
• Dödsbra

Det började med lite ”lättare” grejer, Enid Blytons olika serier med glada barn på framsidan. Suggestivt och politiskt inkorrekt. Snart var det inte tillräckligt, och jag började röra mig mot de tyngre grejerna, via Carolyn Keenes böcker om Kitty till Agatha Christie, Dorothy L Sayers och Ed McBain. Stieg Trenter och Maria Lang. Vid tolv års ålder var jag en fullfjädrad missbrukare. jag var fast och gjorde allt för att kunna fortsätta mitt missbruk. Svårt att veta om det är socialt eller genetiskt säger de som vet. Båda mina föräldrar var djupt nere i träsket sedan många år tillbaka, det var pappas Blyton-böcker och mammas Christie. Det var några svåra år.

Lyckades hålla mig mer eller mindre ren under gymnasiet genom idog terapi med Sartre, Sagan, Márquez och annan tillåten litteratur. Så snart jag flyttat hemifrån, till Uppsala, började jag igen. Besökte biblioteket varje vecka, plöjde Elizabeth George samlade på ett par veckor, gick på Ruth Rendell, Lynda La Plante. I den större staden var det ju ingen som kände igen mig.

Under flera år har jag lyckats hålla det under kontroll, bara läst när jag varit hemma, jobbat mig igenom pappas Patricia Cornwell, James Patterson och inte minst Kinky Friedman och Elmore Leonard. Tunga grejer, visst, men jag tyckte jag hade det under kontroll. Under de två senare åren har det emellertid eskalerat, och jag kan sätta fingret exakt på vad som utlöst upptrappningen: Michael Connellys Black Echo. Efter att jag läst den har jag bara sjunkit djupare ner i träsket: Jag har skaffat ett eget konto på Amazon för att själv kunna komma över de begagnade pocketarna för 1 pence. Jag besöker regelbundet English Bookshop och Lundeq när jag hört talas om att det kommit något nytt, hett. Eftersom jag prövat i stort sett allt har jag måst gå på tyngre och tyngre grejer: Nu är John Connolly och Dan Brown vardagsmat…

Jag vet att det inte är socialt accepterat, och jag vet att det inte är bra för mig, mitt missbruk har nu utvidgats till att även inkludera TV-serier, vilket innebär att jag nu på sommaren ligger farligt nära överdos hela tiden, med CSI varje kväll och dubbelavsnitt på Viasat Action på torsdagarna + alla engelska deckarserier. Jag är knappt ren någon kväll i veckan. Men jag kan inte låta bli. Deckarna skänker mig en känsla av välbehag och spänning som är svår att överträffa. Jag har nu äntligen vågat berätta om mitt missbruk, och funnit att det finns flera i vin vänkrets med liknande problem. Vi stöttar varandra i våra försök att ta oss ur detta kiosklitteraturens träsk. Men det är svårt. Ett långt missbruk är svårt att bryta.

Vad ska man ta sig till? Mitt hopp står till mitt förestående halvår i Frankrike. Kanske kan en tid i detta högkulturens förlovade land fungera som den terapi jag så väl behöver…

Similar Posts:

• Att läsa
• I skuggan av The Patriot Act
• Toppklass, Connelly!
• Säg mig vad du läser och jag ska säga vem du är
• Fotnötter till Platon

När Paretsky som trettioårig doktor i historia skrev den första boken i serien, Indemnity only 1982, tog det hennes agent ett år att hitta en förläggare. Ingen ville ge ut en bok om en kvinnlig deckarhjälte som var fysiskt aktiv och glödande feminist och allmänt liberal (VI är en humanist och alltid står på den svagares sida). Föregångarna fanns men var få. Men när boken väl kom ut blev hon snabbt populär.

Blacklist är rykande aktuell. Den börjar med att VI undersöker den övergivna egendomen Larchmont för att se vem som tänder ljus i natten i det en gång så blomstrande huset på Chicagos guldkust, ett område för de rikaste. I mörkret snubblar hon ner i en vanskött damm full av döda karpar och slingrande ogräs. I den ruttnande dammen ligger en död svart man. Polisen avfärdar honom och hävdar självmord, men i själva verket är han journalist på jakt efter fakta en om svart koreograf som miste sitt arbete på femtitalet på grund av anklagelser om kommunism.

Hon tar sig an fallet och när resan är slut och bit efter bit lagts till pusslet är hon djupt inne i både i ett mörkt förflutet och ett illavarslande nu i amerikansk politik, båda lika ruttna som den stinkande dammen. Det förflutna är de spektakulära kommunistförföljelserna i USA på femtitalet, med rätta kallade en häxjakt, eftersom folk fängslades och avskedades och sattes på svarta listan (Blacklist) utan tillstymmelse till bevis. Nuet är den ökända lagen The Patriot Act som regeringen Bush drev genom i hysterin efter terroristattacken mot World Trade Center och Pentagon.

Det är en lag som helt sätter människors demokratiska rättigheter ur spel. FBI och lokal polis kan när som helst anhålla vem som helst på obestämd tid – i åratal, om de vill – om de "tror" att vederbörande har något att göra med terrorister. Den anhållna får inte kontakta sin familj eller advokat. De kan söka genom folks hem utan domstolsorder, fråga anställda på bibliotek om vem som läser vad, och om bilbiotekarien ens talar om detta för någon kan hon dömas till fängelse. De kan avlyssna telefoner och läsa e-mail.

Paretsky visar skickligt hur kommunistjakten och the Patriot Act liknar varandra, hur de båda kommer ur den paranoida mörkblå högern som också är rasistisk och homofobisk och kvinnofientlig. Men hon har skrivit en kriminalroman, inte en stridsskrift, och som sådan är den spännande och läsvärd och tätt skriven. Man får möta riktiga människor, deras kamp och känslor och nederlag och hon har om inte alltid respekt så förståelse för dem alla, även för dem som inte alltid lyckats hålla etikens fana högt.

Både den nittoettåriga societetsdamen som sitter i sitt luxuösa ålderdomshem och tittar ut på egendomen där hon en gång bodde, den unga vegetariantjejen som är född med en silversked i munnen men vill kämpa för rättvisa i världen, den muslimska pojken som vill hjälpa sin familj men råkar gå till en moské som predikar extremism och därmed automatiskt anses som terrorist som kan kan skjuta så fort man ser honom.

Vics värld känns verklig. Hennes lägenhet, hennes hundar, hennes granne den gamle Contreras, hennes medelålders vänner Lotty och Max. Man tycker ofta hon är besvärlig med sitt brinnande engagemang och sin förmåga att alltid bli orättvist behandlad av snorkiga rikingar och stöddiga poliser (när man läser vissa av hennes böcker är man nästan konstant förbannad!)

I Blacklist har hon mjuknat en aning, och nu saknar man nästan lite av syran. Men det är ändå en mycket bra deckare.

Similar Posts:

• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag
• Djupare ner i träsket
• Den förföriska, farliga staden
• I skuggan av … inga torn
• Mordbruk och bokstavsskötsel

Det är mycket spännande böcker som verkligen får det att krypa längs ryggraden med sina läskiga intriger och otäcka, mycket realistiska skildringar av obduktioner och människokroppens olika stadier av förruttnelse. Det är böcker som man kan se som lärorika samtidigt som de är spännande. Iallafall om man är lite grann åt det morbida hållet och tycker det är intressant att veta hur en tatuering ser ut när kroppen legat i några månader. Eller om man vill veta hur det egentligen ser ut när man skjuter av sig huvudet, utan att gå in på nån snaskig internetsite med närbilder av Kurt Cobain.

Jag har läst alla Scarpetta-böckerna och har väntat ganska länge på en ny (den kommer i oktober och heter "Blow Fly" – missa inte den!)

Det var inte förrän jag såg boken om Jack the Ripper i ett skyltfönster som jag förstod varför det tog sån tid. Ett litet sidoprojekt kom emellan. Inte något litet projekt heller: Cornwell hade varit upptagen med att försöka lösa ett av kriminalhistoriens största mysterium – det om Jack the Rippers identitet – med hjälp av moderna rättsmedicinska metoder.

Det verkade ju intressant, så jag gick in och köpte boken.

Storyn om Jack the Ripper i korta drag: Mellan augusti och november 1888 mördades fem prostituerade kvinnor i Whitechapel i Londons East End. De fick halsen avskurna, vissa stympades också på fruktansvärda sätt. Morden upphörde (enligt Scotland Yard) lika plötsligt som de började och ingen har någonsin dömts för brotten. Många har anklagats, bl.a the Duke of Clarence, en kunglighet som inte hade alla hästar hemma samt drottning Victorias läkare.

Flera har även pekat ut konstnären Walter Sickert, den person Patricia Cornwell satsat sina pengar på. Sickert målade ofta tavlor inspirerade av mord och han gillade att hänga i East End. Enligt Cornwell hade han även en fistel i sin penis, något som ska ha gjort honom impotent och mordisk.

Cornwell försöker bevisa hans skuld genom att jämföra handstilen i brev som Jack the Ripper ska ha skrivit till polisen och tidningar och Sickerts privata brev, genom att analysera hans målningar och genom att gissa ganska mycket runt hans snopp. Detta tillsammans med otäcka bilder och vidriga beskrivningar av brotten skapar en… konstig bok.

Den känns liksom blodkladdig och ganska löst sammanhållen. De "bevis" som läggs fram skulle aldrig hålla ens för ett åtal, än mindre för en fällande dom. Samtidigt är det klart att det inte är lätt att lösa så komplicerade mord så långt efteråt.

Vissa saker förklaras aldrig. Cornwell hävdar att Ripper-morden fortsatte i många år, både i London Frankrike och Italien, och drar upp några ouppklarade mord som hon anser hör dit. Men hon visar aldrig varför dessa andra mord skulle vara begågna av samme mördare, inte heller har hon något svar på när morden upphörde och varför.

Hon har även låtit DNA-testa brev samt föremål som tillhört Sickert, och visserligen hittat spår av matchande mitokondrie-DNA, men så vitt jag förstår är mitokondrie-DNA inte individuellt utan delas av flera hundra tusen människor.

Handstilarna matchar inte, men det vänds mot Sickert och anses bara visa på att han är den skyldige, eftersom han var så bra på att härma handstilar. Kort sagt, det hänger inte riktigt ihop.

Boken väcker dock en del frågor, som t.ex. en gästbok från ett hotell där det i en notering hänvisas till Jack the Ripper långt innan det namnet först blev offentligt. Likaså är Sickerts tavlor väldigt… störda. Inget man hänger i barnets sovrum direkt.

Det är mycket möjligt att Sicker var the Ripper. Tyvärr innehåller inte den här skildringen några avgörande bevis. Det är dock en möjlig lösning, och iallafall mer trovärdig än den andra sentida tolkningen, den som gestaltas av Johnny Depp och Heather Graham i pekoralen "From Hell".

Jag längtar efter att få läsa nästa Scarpetta-deckare. Var man på sin plats. Deckarförfattare gör nog bäst i att skriva om fiktiva mord.

Similar Posts:

• Cornwellrikets nedgång och fall
• I skuggan av The Patriot Act
• Djupare ner i träsket
• Berättelsen om en demonisk blodtörst
• Till de ensamma