Sandberg närmar sig Bretagne med respekt och eftertänksamhet. Han höjer sin kamera mot folk på gatan eller vid köksbordet eller på åkrarna. Det har han gjort nästan varje sommar i mer än trettio års tid. Ur detta material har han har han sammanställt en personlig hyllning till den franska halvön Bretagne. Det är ingen turisthandbok även om man efter genomläsningen drabbas av en nära nog obetvinglig lust att besöka den keltiska regionen. Det är en slags kulturhistorisk betraktelse över en lite undanskymd del av Frankrike. Det här är den allra mest västligaste delen av landet, ett slags fransk Lands end. I Bretagne har man också mycket starka band med både Irland och England. Språket, breton, lever kvar både i skolundervisningen och på vägskyltar och den keltiska kulturen är högst välmående. Alain Stivell är världsberömd för sin omdaning och modernisering av den keltiska folkmusiken.

Sandberg har kommit landskapet och människorna nära, man känner värmen och man märker det sociala samspelet i de avporträtterades ögon. Bokens texter är korta men innehåller en fin blandning av fakta och personliga noteringar. De valörrika svartvita bilderna där folk oftast står stilla och låter sig avporträtteras får mig att tänka på storheter som Bill Brandt och Sune Jonsson. Men det är naturligtvis vilseledande, boken är fylld av en alldeles egen Sandbergs humanistiska fotografi. En typ av fotografi utan stora åthävor men som ändå lever och som och blir alldeles sprittande i det sista kapitlet. Där vi får uppleva dansglädje i form av ringdanser med namn som la gavotte, dans laridé, cost ar c’hoat. Det dansas på gator och torg. Själv trevar jag i bokhyllan efter kartboken, kanske nästa sommar…

Similar Posts:

• Dokumentärfotografisk mästare i sammanfattning
• Ömsint skildrad lettisk vardag.
• Med Canon Dial på gatan
• Äntligen!
• Melankoli från världens alla hörn

Jag brukar se honom när jag går längs Rörstrandsgatan. Han är svår att missa. Står nästan alltid och pratar med någon. Oftast klädd i svart, ibland med sin purpurfärgade rock flackande i snålblåsten från St. Eriksplan.

Jag har varit i Jurells verkstad på Rörstrandsgatan ett par gånger. En kompis till mig bor i samma hus. Historisk mark. Ett stenkast från Rörstrands gamla porslinsfabrik, som bara finns kvar som en stor hög skärvor och slagg nere under bron. Palme har bott i huset. Lenin, Sture Dahlström och Nils Ferlin tvärs över gatan. Går man förbi här kan man höra klubbslagens knackningar från källaren. Tonk, tonk, tonk… Jurell brottas med stockar och plank av trä som är nästan lika hårt som verktygen. Pendeltåget rasslar förbi utanför fönstret.

Han berättar och gestikulerar. Presenterar sina verk som om de vore gamla vänner han vill att man ska lära känna.

Det finns sidor av att jobba i trä som överväger nackdelarna. Det håller, de flesta av de här verken kommer att finnas här länge efter att det du och jag är borta. Reliker för framtiden. Trä åldras med stil. Det blir bara vackrare med åren. Träet har en fysisk tyngd som är svår att efterlikna med färg och pannå. Ytorna fulla av liv, konkava och konvexa, en del blankpolerade med träets ådring blottad, andra rått huggna och målade i klara färger. verktygsspår, penslarna av stål som plöjt fåror och linjer, stickor och kvistar skymtar under färgen. Sprickor som leder in i konstverkens inre. Något för ljuset att leka med.

Trä är levande, det har personlighet och karaktär. Det andas och rör på sig. Vrider sig fram och tillbaka med årstider och luftfuktighet. Spricker och svettas kåda.

Jurell hugger och hugger som en besatt. Han slår in sitt eget liv i träet, materialiserar sina inre bilder och drömmar i den här världen. Träflisorna regnar runt hela verkstaden och lägger sig som ett lager nyfallen snö över golvet och de gamla alstren som står tysta och ser på begravs under spill och måste skyfflas fram igen.

Nästan bara porträtt, mänskliga ansikten och kroppar. Mest kvinnor förstås. Klara färger, stora uttrycksfulla ögon och munnar som för mina tankar till Picasso eller Francesco Clemente, men samtidigt är någonting helt eget.

Det brinner är en liten bok i eldig orange, med färgbilder av skulpturer och reliefer. Några målningar. Texter av Jan Myrdal och Lars Andrée, som känner konstnären och har författat var sitt porträtt av honom och hans verk.

Den är mycket fin som utställningsguide. Man får ett hum om hur verken ser ut, men tyvärr blir det som det ofta blir med målningar och skulpturer på bild, det blir inte på riktigt. Djupet blir inte så djupt och färgerna blir inte lika klara. Ljuset är fixerat och rörelserna i ljus och skuggspelet när man rör sig försvinner.

Jag gillar verkligen Jurells reliefer, jag tycker att alla ska gå och titta på dem på riktigt och sedan köpa boken som man köper ett vykort där man varit på semester, för att minnas.

Similar Posts:

• Best of Banksy
• Att skapa ett verk ur perfektionens aska
• Kom igen, det svänger ju!
• Tatueringar förr och nu
• Dylan tecknar det han ser och inget mer

Skottland är det land som skotten James Macpherson på 1700-talet beskrev framförallt i sitt verk Ossians sånger. Det var sånger han sade sig ha översatt från verk som tillkommit på 200-talet. Senare visade det sig att Macpherson egen fantasi varit det största underlaget till Ossians sånger. Skottlands landskap målades som starkt känsloframkallande på grund av dess skönhet.

La Littérture behandlar samma tema det vill säga skönhet och känslor. Men i detta fall är det de känslor som litteraturen lockar upp till ytan.

Åter till Skottland. Regnet finns aldrig lång borta. Dag två får jag genomleva en mindre storm. Skarvar, grisslor och måsar tar sig knappt över de vita gässen på havet.

Jag drar igång med läsningen av La Littérature. Inom kort överväger jag dock att ändå ge mig ut i ovädret. Boken tar mer än två veckor att läsa, hela semestern. En anonym fransk litteraturvetare vill skriva en biografi om den svenska författaren Jesper Thorn från Uppsala. Fransmannen blir tvungen att påbörja ett sherlockholmesliknande liv på sin jakt efter upplysningar kring den hemlighetsfulle Thorn för att sammanställa biografin.

Mathieu Lindon försöker i jakten på upplysningar om Thorn ge uttryck för sina egna känslor inför litteraturen. Detta gör han i dialogen mellan en handfull karaktärer i boken. Konsten eller litteraturen frammanar en viss känsla i det ögonblick den upplevs för första gången. Att återskapa denna känsla är som att försöka göra en trist kopia av något, att försöka återuppleva samma händelse exakt likadan dag efter dag.

Tyvärr skulle denna bok, La Littérature, kunnat klottras ner på fyra eller fem sidor istället för 150 stycken sidor som mestadels består av hjärtlös fransk filosofi. Viljan att analysera samt uppvisa en sorts upplysthet vad gäller litteratur är något som snabbt stjäl mark från viljan att berätta en intresseväckande historia. Litteraturvetenskapliga likriktande tankegångar, med djupanalyser, och långa "vetenskapliga" utlägg har påverkat Lindon alltför starkt för att berättelsen någonsin ska kunna få ett läsvänligt flyt.

Lyckligtvis kommer denna bok aldrig att översättas till svenska. Skottland vann återigen mitt hjärta med sina ojämförbara berg, sjöar och omväxlande väderlek. Konstigt nog framkallar landet alltid samma känsla inom mig, en sorts nyförälskelse.

Similar Posts:

• Om rädslan att mötas
• Jag längtar till Bretagne…
• God träsmak
• Tvångsmässigt utdragen långnovell
• Sommar av konsekvenser