Nederländska – det är vad jag är. Men jag är också september. Så mycket frukt madame har. Hunden som jagar sin egen svans. Hjälp! det brinner! Och jag är kammarmusik.

Kanske finns där åtminstone en poetisk dimension? Som läsare har jag rätt att göra den läsning jag vill. I alla fall så länge det finns någon rimlighet i den. Jag kopplar av förnuftsapparaten. Tillåter mig att läsa meningarna långsamt. Lockar de fram bilder? Dofter, känslor eller minnen?

Nej, jag är ledsen. Inte mycket händer.

Förutsättningarna är ändå i någon mening goda. Eller åtminstone suggestiva. Ett uppburet men i förtid avbrutet författarskap. Vid tiden för bokens tillblivelse är Lispector döende. Hon skriver boken genom att ge sin väninna kuvert med textfragment. Väninnan sammanställer boken tillsammans med författarens son.

Så handlar det om vad det egentligen innebär att vara dödsdömd? Kommunicerar texten sin tillkomsthistoria? Skulle jag läsa den annorlunda om jag inte kände till tillkomsthistorien? Och känner jag mig dessutom inte lite kladdig när jag ska tycka något om det som en döende människa har skrivit – även om det är nästan fyrtio år sedan?

Jag kände pulsslagen i min halsåder, jag kände pulsen och hjärtats slag och med ens blev jag medveten om att jag har en kropp. För första gången i materien framträdde själen. Det var första gången som jag var en. En och tacksam. Jag ägde mig. Själen ägde kroppen, kroppen pulserade med själen. Som om jag stod utanför mig tittade jag på mig och såg mig. Jag var en lycklig kvinna. Så rik att jag inte ens behövde leva mer. Jag levde gratis.

Författaren skapar Angela genom att blåsa liv i sin gestalt, liksom Gud i skapelseberättelsen. Författaren Lispector skapade både författaren och Angela som därmed är fiktioner framsprungna ur hennes fantasi.
I förordet, av Örjan Sjögren, står det ”… Blåsa liv skulle bli en inre resa, bakom fiktionens och skapandets hemliga kulisser.” Jo, det kan låta sig sägas. En inre dialog mellan olika delar av psyket, mellan skaparen och den skapade.

Däremot finns det ingen narrativ båge att tala om i Blåsa liv. Bara konstruktionen med dessa gestalter som lever som i en låda i en låda. Det är väldigt tydligt att detta är text som tilldrar sig uppmärksamhet som just detta: text, språk, litteratur. Något som är inneslutet i sig själv. Det finns inget att förstå eller tolka. Ingen handling att hänga med i.

Förlagets reklamtext säger att ”Det är ett fragmentariskt verk, möjligen ofullständigt, men med form och innehåll i perfekt samspel”.

Jag försöker igen. Vad är det jag inte ser? Det måste komma ett genombrott i läsningen. Något som griper tag, som öppnar upp texten.

Länge är det som ett slags skrivövningar. Som att Lispector värmer upp inför dagens skrivande genom att ge ord åt sina tvivel.

Jag vill glömma att det finns läsare och bland dem även krävande läsare som väntar sig jag vet inte vad av mig. Nu tänker jag i alla fall ta min frihet i egna händer och skriva jag-skiter-i-vad-det-blir, riktigt dåligt, men jag.

Ändå finns det något i själva enträgenheten i denna text som till sist bryter igenom. Kanske är det så här är det är att leva – och att dö. Man försöker få något gjort och något sagt men det mesta blir bara ansatser och fraser. Och allt som oftast har man ganska tråkigt.

Då drömde jag en sådan bra dröm, så här drömde jag: i livet är vi skådespelare i en absurd teaterpjäs skriven av en absurd Gud. Vi deltar alla i denna pjäs, men när döden kommer dör vi inte. Vi dör bara i våra roller. Skulle det vara evigheten?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker om briljanter och jade.

Similar Posts:

• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Brasilien är nästan en halv världsdel
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• Poetisk äktenskapskritik
• Håll! Du är så skön!

När han plötsligt slutar har han hunnit berätta om en dröm han haft, ett landskap. Nu vill författaren veta mer, men Lourenço är som uppslukad av jorden och hon reser till Rio för att få klarhet. Hon har nämligen känt igen landskapet i Lourenços dröm som det hon precis beskrivit i sin oavslutade, opublicerade, helt olästa novell.

Jag började gå igenom den ena möjligheten efter den andra. Kunde det inte tänkas att jag hade sett det här landskapet någonstans? En plansch … en målning … En målning som Lourenço också hade sett? Kanske hade jag aldrig mer tänkt på den här målningen, men trots det hade minnet stannat kvar på min ”vind” och nu blandade det sig i det jag skrev …? Eller också, ska du se, finns landskapet med i en bok som jag har läst? (eller i en film som jag sett?) En bok från min barndom? Från tonåren? En bok som Lourenço också har läst … och i vilket landskapet gjorde ett starkt intryck på honom … och nu drömde han om det … kunde det vara så? Skulle i så fall det som jag trodde var min uppfinning inte vara något annat än ett minne som hade legat och sovit och nu vaknade till liv?

Den lilla romanen igenom föreslås en rad olika, mer eller mindre realistiska eller fantastiska förklaringar till sammanträffandet, som i sig tar sig nya vindlande vägar. Grundfrågan är egentligen intressant: Kan en läsare vara så djupt inne i sin favoritförfattares sätt att tänka att deras fantasi flyter ihop? Vem är det i slutänden som skapar litteratur, författaren eller läsaren? Eller båda, i någon sorts samspel? Eller kamp?

Ändå är jag inte särskilt charmad av den här berättelsen. Jag tycker att författaren och hennes novell är i grunden ointressanta, och den pladdrige Lourenço får kortromanen att kännas ganska omständig. Det finns en tredje karaktär, en liten flicka med en katt, som jag tycker bättre om, men till syvende och sist uppfattar jag det metalitterära mest som ett sätt att göra något av en ofärdig novell som kanske helt enkelt inte förtjänade att skrivas färdigt.

Det ska erkännas att jag har svårt i allmänhet för metalitterärt stajlande – när jag inte kan se någon poäng med det. Om jag inte engagerar mig i karaktärerna eller handlingen eller någonting i sig, förstår jag inte riktigt varför jag ska bry om hur det förpackas. Men jag är kanske ovanligt svårtflirtad på den punkten; jag är inte ens särskilt förtjust i kultförklarade Italo Calvinos Om en vinternatt en resande. Så det är ju långt ifrån omöjligt att du, om du är mer lagd åt det hållet, också skulle uppskatta Landskap. Jag vet inte.

För tio år sedan tilldelades Lygia Bojunga Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, som ju faktiskt är världens största barnbokspris. Vuxenromanen Landskap är det första jag läser av henne, men det kan ju hända att det är fel ände att börja i. Kanske är det helt enkelt hennes barnböcker man borde leta upp.

Similar Posts:

• Dialog i dödens skugga
• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Brasilien är nästan en halv världsdel
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• Mystik på den brasilianska landsbygden

”Sällan hör talas om” är förstås en sanning med modifikation just nu, när det gäller brasiliansk litteratur. Brasilien är temat för årets bokmässa. Sådan hjälper förstås både bokutgivning och medieutrymme på traven. Som ett av BRIC-länderna (stora och snabbväxande tillväxtmarknader), liksom värdland för sommarens VM i fotboll har Brasilien varit minst sagt i ropet de senaste åren, men vill man komma nära ett land ska man kanske ändå leva där en längre period – eller läsa skönlitteratur därifrån?

Novellantologin Brasilien berättar: Ljud av steg, sammanställd och översatt av Örjan Sjögren, bjuder på 37 olika texter – noveller och mikronoveller – av tjugo olika författare. Äldst i skaran är kultförklarade Clarice Lispector, född 1920. Yngst är Tatiana Salem Levy, född 1979. Av åtminstone en handfull representerade författare finns sedan tidigare romaner översatta till svenska, så chansen är skaplig att man hittar någon i antologin som man vill läsa mer av och faktiskt kan göra det också med begränsade språkkunskaper.

Det är alltid svårt att skriva sammanfattningar och omdömen av antologier. Självklart finns här texter jag uppskattar mer eller mindre, men Brasilien är ett stort land med en stor litteratur och det jag vågar påstå, utan att som sagt veta särskilt mycket den där litteraturen som helhet, är att Sjögren fångat en imponerande bredd. Det är många olika typer av människor, många olika typer av liv som skildras – och på många olika sätt.

Ljud av steg innehåller en hel del intressanta formexperiment. Fernando Bonassis och Adriana Lisboas mikronoveller (korta prosatexter på omkring en sida) fångar inte alltid, men när de gör det, griper tag så snabbt och kompakt, ställer de också frågor om vad en novell kan vara och göra. André Sant’Anna beskriver en arbetsdag i en torftig, monoton stil som alldeles matchar dagens innehåll, Veronica Stiggers bidrag är en fullkomligt bisarr skröna och João Anzanello Carrascoza skildrar bandet mellan mor och son genom att skifta jag-perspektiv dem emellan i en enda, åtta sidor lång mening.

”Den samtida brasilianska novellkonsten är koncentrerad till den urbana världen”, inleder Sjögren sitt förord. Det stämmer åtminstone väl med hans urval. Här finns knappast någon landsbygd, inte minsta lilla gnutta regnskog eller något sådant. Här finns däremot människor i vitt skilda åldrar och från vitt skilda samhällsklasser, från direktörer till bohemtyper till miserabelt fattiga.

Man kan man sammanfatta ett helt lands litteratur? Jag funderar rätt mycket på det där. Finns det motsvarande antologier med svensk litteratur i andra länder? I Brasilien? Vad finns i så fall med där? Jag har ingen aning. Och Sverige borde ändå vara lättare att sammanfatta. Brasilianarna är 20 gånger fler och Brasilien till ytan nästan en halv världsdel.

Fast någonstans ska man ju börja, så varför inte här?

Similar Posts:

• Dialog i dödens skugga
• Håll! Du är så skön!
• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Inför bokmässan: Brasilien
• Utvandrarna – fast till Brasilien

Stjärnans ögonblick av den brasilianska författarinnan Clarice Lispector har onekligen några år på nacken, men känns brännande aktuell. En subtil ironi och en märkvärdigt svart humor har malts samman till en sorgsen och mild uppbruten sonat om en människa som aldrig kommer till tals. Eller är det vi – världen – som inte lyssnar?

Clarice Lispector ses ibland som del av det postkoloniala gardet. Att prata om ”världslitteratur” och ”postkolonial litteratur” är emellertid något som lätt tenderar till att bli kontraproduktivt. Ofta betraktas denna litteratur som trots sin mångfald och bredd som en genre i sig (vilket är galet uppåt väggarna) och får representera något exotiskt, mystiskt, mytiskt och främmande. Något som inte har med den riktiga och verkliga världen och litteraturen att göra. En slags eskapism som bjuder till tillfällig afternoontea hos ”den andra”. Det kan inte bli mer fel! Och detta är precis det som Clarice Lispector försöker gestalta. Lyckas hon? Absolut! Det är ypperligt välkomponerat. Lispector har en fantastisk språkkänsla och leker med ordens möjlighet att maskera och klä av människan och världen. Först efter ett tag anar man den massiva kritiken mot maktens olika ansikten, språk och strategier. Kolonialism, kvinnoförtryck och klassamhället är bara några få exempel på de fält som Lispector riktar sin kritiska spjutspets mot.

Allt detta förkroppsligas i den meningslösa Macabéa, vars öde ligger i händerna på den fiktive författaren Rodrigo. Det är han som för hennes talan, han som definierar hennes liv och sätter etikett på det. Och som en förlängning av författaren finns vi läsare. Ansvaret förskjuts alltså till oss. Hur uppfattar vi, tolkar vi och läser vi Macabéa? Är det rätt döma henne som en tråkig grå mus; fördöma hennes likgiltighet; se henne som ett stackars offer – ett vilset tabula rasa som irrar runt i en cynisk värld? Letar man efter svar lär man bli besviken. Det handlar snarare om att se att vissa har rätten att tala medan andra fråntas den. Och som tredje alternativ: vissa avstår den rätten. Eller ska vi säga skyldigheten?

Hur man än har läst hittills, utmanar Stjärnans ögonblick oss som läsare och som människor. Språket kräver ständig uppmärksamhet, ty man måste både läsa aktivt och vara beredd på att revidera sina föreställningar om världen. Lispector försöker komma bakom språkets och samhällets strukturer och konturer. Det mänskliga medvetandet och otaliga kulturella kontexter dissikeras och sätts på prov. Det finns ingen helhet, snarare är verkligheten (liksom romanen) fragmentarisk och irrationell. Tillvaron och texten utgörs av en serie ögonblick där förfluten tid är innesluten i närvarande och kommande tid. Och vilka är vi i allt detta? Vad vill vi?

Meningslösa Macabéa, så oförarglig, i all sin kranka blekhet drömmer i hemlighet om filmstjärnornas glamourösa liv. Att vara en Greta Garbo, eller ännu hellre en Marilyn Monroe som gör intryck, avtryck: sätter sina initialer på historien. Men hon är som folk är mest. Easy come, easy go – men de flesta av oss får inte ens våra 15 på estradens rampljus. Får Macabéa sina? Den som läser får se!

I den bästa av alla världar borde Stjärnans ögonblick vara hennes liv, hennes stund på jorden. Nu ligger tyvärr inte makten hos henne själv utan hos hennes författare, hos författarens författare, men framförallt hos oss – hennes läsare. Kanske kan man se detta som en uppmaning. Ta makten över ditt liv människa! Betänk: ingen ska fan tala om hur vi ska leva våra liv. Det är vår rättighet och skyldighet att härska över våra ögonblick.

Similar Posts:

• Poetisk äktenskapskritik
• Dialog i dödens skugga
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• ”jag är nu så direkt att jag nästan börjar bli symbolisk”
• Håll! Du är så skön!