Dialoger med Svetlana Aleksijevitj är med sina 62 sidor en nätt liten bok. Främst är den kanske riktad till läsare vilka redan insatta i Aleksijevitjs verk. Jag är inte det, men har åtminstone läst Bön för Tjernobyl och en femtedel av Kriget har inget kvinnligt ansikte. I samband med läsningen av den sistnämnda gick jag på en liten teaterföreställning med samma namn här i Göteborg. Den var sevärd men ökade inte min lust att läsa boken. Varför? Helt enkelt för att boken är alldeles för realistisk och brutal. Exempel: En partisan, tillika mor, sänker långsamt ned sitt nyfödda barn under vattenytan eftersom denna magra och svaga människa gråter och gråter, skriker och skriker. Det låter fruktansvärt och bestialisk, men är utifrån någon omänsklig logik en fullt rimlig handling. Ljuden från den hungriga skulle annars röja partisangruppens position i träsket och med tyska soldater i närheten skulle gruppen strax komma att tillintetgöras. Barnet inkluderat. Spädbarnet dränks således, en tystnad sänker sig över gruppen, ingen ser mot den nu före detta modern men alla vet att det var en nödvändig handling. Jag kan knappt tänka mig något brutalare – en mor som måste släcka sitt eget barn. Inte ens Ivan Karamazovs berättelser om spädbarn som sprängs i bitar framför flintlåspistoler frammanar mer obehag.

Texterna i Dialoger med Svetlana Aleksijevitj är inlägg från ett symposium som anordnades 2016 i Göteborg universitets regi. Förlaget Ersatz, som givit ut boken, var samarbetspartner. Passande nog, när vi ändå nämner Svenska Akademien, är Sara Danius den som öppnar med en tänkvärd och inspirerande text. Danius betonar Aleksijevitjs förmåga att först söka upp och sedan lyfta fram ”skenbart obetydliga individer” och deras erfarenheter. I dessa, vad jag misstänker, förtroliga samtal, kommer berättelser likt ovan fram. Det Aleksijevitj skriver är inte fiktion utan minnen eller snarare ett återgivande av minnen som kanske aldrig tidigare berättats. Minnen och berättelser som hamnar i skymundan i den stora Berättelsen-Historien som vi gärna sluter oss till. Redan på gymnasienivå lär vi oss att barn, kvinnor, fattiga, ja, alla som inte är mäktiga män så när som på ett fåtal undantag, hamnar i skymundan. Det stannar ofta där.

Aleksijevitjs böcker är just det som inte finns i överflöd: Ett grävande i den misär som drabbar den enskilde vid krigs- eller krissituationer och dess efterspel där de överlevande framhärdar med minnen och erfarenheter i ett samhälle där de ofta misskrediteras eller helt glöms bort. Det finns en passus i Kriget har inget kvinnligt ansikte där hon träffar ett gift par. Mannen är den som berättar om kriget på ett sakligt och rationellt och framförallt förment korrekt vis. Där är framförallt frontavsnitt och statistik. Kvinnan håller sig, sin (o)vana trogen, bakom mannen och de allmänmänskliga känslor som hennes man inte lyfter fram förblir dolda. Danius använder begreppet känslornas historia och något i mig skriker att det är vad som är det viktiga. Jag menar, hur tilltalande är ett personporträtt på Stalin? Känslor är vad som kan slå an på något inom läsaren som ger insikter och därmed lärdomar.

I den andra texten reflekterar Julija Tjernjavskaja bland annat över ”sovjetmänniskan” och något som kan sammanfattas med kollektivt minne. Texten åtföljs av en liten kommunikation mellan Tjernjavskaja och Aleksijevitj där den förra skriver: ”Jag säger bara att den här reflexionen om den metafysiska skulden och det kollektiva minnet är vad som kan rädda oss undan sociala katastrofer […]”. Det är kanske svårt för mig som svensk läsare att helt sätta mig in i de ”nationella trauman” som drabbat Belarus och tidigare sovjetstater, men frågan huruvida vi lyckats rädda oss från sociala katastrofer kan antagligen till stor del besvaras med ett ”nej”.

Som jag förstår det, väcktes den största indignationen av tilldelandet av Nobelpriset till Aleksijevitj av att hennes format är journalistens. Men för mig är formen underlägsen innehållet. Hur kan det vara annorlunda? Som någon i boken skriver, kommer tusentals röster till tals; vanliga människors berättelser som tillsammans skapar en bild som är enklare att ta till sig kanske för att den är mer realistisk och alla gånger enklare att relatera till. De klassiska frågorna som ofta förekommer i rysk skönlitteratur ges en biografisk grund som kan vidga förståelsen av dessa och i slutändan ge en mer komplex resonansbotten till deras innehåll. Både offer och förövare ges en röst och med ens blir skiljelinjen mellan gott och ont diffus.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• ”Jag trodde … ”

Om det inte är en trädgård –
släpp tillbaka mig då
in i tystnaden tingen tänkts ut i.

En del läser början och slutet först i en roman. För att vara säkra på att de håller.

Allt, allt på en gång.
Och utan slut.
Och ingen som tar det tillbaka

Jag gör samma sak med diktsamlingar och då också ofta som ovan, tar ut något litet. Något att sedan ha framför mig och läsa om och om igen. Det var dessa två utdrag ovan som ledde mig in i Portar. Fönster. Valv. som är en samling dikter i urval av poeten Olga Sedakova. I en presentation i boken beskrivs hon som djupt kristen men samtidigt vetenskapligt skolad och konstnärligt fritänkande. Tråkigt nog är det någonstans där som är ett tvivlande myller. Som att målet för dikten är klar.

Referenser till bibliska karaktärer och temata staplas på varandra och jag kan inte skaka av mig känslan att jag leds i band. En öppen, mycket välbalanserad, bekant rytm och samma typ av dikter kommer om och om igen. Lite som att man sorterat kulorna efter färg och sedan tagit alla gröna och spelat bort resten; kulpåsen mister sin färgrika mångfald. En fix form är skapad, och jag undrar över de andra dikterna.

Det stör mig däremot inte nämnvärt att en bok har referenser jag inte förstår så länge jag erbjuds en annan nivå att läsa i. På några platser i Portar. Fönster. Valv. skakar jordskorpan till. Det är i form av de där raderna man bara ramlar in i. På vissa ställen bränner raderna till på ett så svalt och böljande vis att jag rycks med utan förvarning. Något i mitt kritiska öga rivs ut och blicken mjuknar. Sedakova är inte bara poet, religiös. Hon är filosof också, och på vissa ställen känns det som att hon med sin dikt strävar efter en större existentiell räckvidd.

Vi reste längs fält, som alla var som speglar åt varandra,
Ur löven flög löv, den ena kretsen rätade ur sig ur den andra.
[…]
Och materielen själv går ed på
att den en gång var syn, och en gång till syn ska gå åter.

Något i diktens konservativa lugn griper mig ändå. Det är inte på cirkus jag kommit, utan någonstans mellan speglar, inuti moln.

Similar Posts:

• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”
• Romantisk rysk klassiker
• En hyllning till Tomas Tranströmer
• Ytligt om poesins och psykets djup
• Fina men riktningslösa observationer