Jaget, Olga, är orolig och har ångest redan under graviditeten och efter förlossningen hamnar hon i en förlossningsdepression. För att överhuvudtaget kunna berätta om det i textform låter Olga allt som händer henne, i texten hända ”Anna”: hatet mot mannen som vill dela föräldraskapet jämlikt men som aldrig kan ha samma utgångspunkt som Anna eftersom han inte offrat sin egen kropp för barnet, rädslan för att barnet ska märka att det är något fel på henne och inte kunna knyta an, behovet att behöva tänka på knivarna i köket som en trygg möjlighet till en utväg.

Texten gör omtag, försöker angripa från olika håll, flikar in och byter skepnad, är på många sätt ett lapptäcke av tankar, händelser och känslor snarare än en kronologisk berättelse i en tydlig riktning. Det handlar om Anna och det handlar om Olga, det finns brev skrivna till Anna från en viss DIN, texten rör sig från prosa till poesi och tillbaka igen, går över i en svit av essäliknande texter om skrivande kvinnor genom historien och återvänder sedan till ett berättande om Olga själv. Cirkeln sluts när Olga blir gravid igen, där måste boken ta slut – inte för att det hon behandlat på något sätt är utrett, utan för att det måste vara så, hon måste gå vidare.

Mitt arbete handlar om den till synes omöjliga positionen som skrivande kvinna som innebär att ens arbete ska vara både att vara mamma och att vara författare, omöjligt eftersom det är två arbeten som kräver allt av en. Ravn närmar sig ämnet ur den sköra positionen som nybliven mamma, de olika ansatserna att försöka komma underfund med Olgas/Annas många gånger motstridiga tankar och känslor i omtag och olika textform blir inget annat än en spegel av denna utsatta sits som Olga/Anna befinner sig i: isolerad i ett land som inte är hennes eget, vilsen i sig själv och i sin identitet och med ett litet barn som kräver mer än hon kan ge. Texten är det som får bli utvägen, det enda sättet att försöka förstå och placera sig själv i förhållande till något. Samtidigt är texten det allra mest skamfyllda, det är att förneka sitt barn hela ens person.

Ravn ger som sagt inte några svar, men boken är ett fint och tankeväckande inslag både i en feministisk debatt och den så kallade ”förlossningslitteraturen” som blommat upp de senaste åren. Samtidigt står Mitt arbete för sig själv, det är en personlig text utan politisk agenda som tillåter läsaren att komma nära ett tankearbete som inte är helt olikt ett sorgearbete. Kanske anspelar titeln också på, bortsett från det uppenbara i tematiken, just detta: ”Mitt arbete” är i själva verket kanske texten själv.

Similar Posts:

• Den spöklika kärleken
• Ensamhet i förvandling
• Till T
• Bröstmjölk och dikter
• Det vilda skrivandet

Den icke-namngivna huvudpersonen tar jobb som lärarvikarie på en internatskola, belägen på ett slott på landsbygden. I Köpenhamn lämnar hon pojkvännen Kim. Det geografiska avståndet verkar egentligen bara spegla det redan distanserade förhållandet.

Handlingen är förlagd till en verklig plats, Dragsholms slott, byggt på 1200-talet och känt för att vara hemsökt av ett antal spöken. Ett av dessa är Celestine Mariann de Bayonne. Som sextonåring blev hon kär i en stallkarl, och sedermera också gravid. Hon trotsade sina föräldrar och krävde att få älska den hon ville, men straffades istället med det värsta tänkbara. Sägnen säger att hon murades in i en av slottets väggar och lämnades där för att dö. Ljudet av hennes klösande naglar och skrik lär aldrig ha tystnat. Vid en renovering i början av1900-talet hittades faktiskt ett mänskligt skelett i ett av byggnadens hålrum. Sägnen visade sig vara sann.

Olga Ravns huvudperson söker kontakt med Celestines spöke och identifierar sig med henne. De unga kvinnorna kämpar båda med att vara sin egen, att få följa sin egen vilja. Celestine muras in i väggen. Jaget känner sig som instängd i sin egen kropp och sitt känsloliv. ”Den största olikheten mellan mig och Celestine är att Celestine är död”, tänker hon. Ibland blir liknelsen väl övertydlig, speciellt eftersom ett kapitel också berättas ur Celestines perspektiv. Som bakomliggande ram fungerar spökhistorien, men det är jagets berättelse som är mest intressant.

På samma sätt som Celestine aldrig fick bli vuxen lever huvudpersonen kvar i ungdomen. Hon fantiserar om de unga manliga eleverna och letar upp bilder av dem på nätet. De är sexualiserade, men också utbytbara. Hon inser att ”att vem som helst kan stå på den älskades plats, och det fyller mig med stor avsky för mitt eget hjärta”. Hon blir själv som ett spöke, som vandrar ensam bärandes på sin olycka. Tankarna på relationen till Kim, på vem hon är och vad hon själv vill, gör henne ihålig.

Det som förhöjer den egentligen enkla berättelsen är Ravns språk, ibland sprött poetiskt, ibland köttigt och erotiskt. Jag undrar om detta inte lika gärna hade kunnat vara ännu en diktsamling.

I minnet blommar nyponet orange, slår sin gnista över busken i slutet av vägen mot havet. Det visar sig att jag ändå fortsätter. Att jag hela tiden fortsätter. Snart kommer nästa elevgrupp hit upp.

Jaget identifierar sig som skilsmässobarn, och ju närmare slutet av romanen vi kommer desto tydligare blir den påverkan föräldrarnas separation haft. För henne är detta något som slagit hårt och inte bara haft konsekvenser för henne, det verkar handla om en hel generation.

Jag hittade i natten den gången, flera som jag, som vandrade vilolösa runt, som satt på barer och glodde tomt, som hängde i portarna, suckande, som rökte cigaretter, skådande inåt.

Först reagerar jag på skuldbeläggandet av skilsmässan, idén om att den förstör barns liv. Samtidigt skildrar Olga Ravn en kvinna som verkar ha gett upp men som också söker något annat. För att uppnå det behöver hon lämna. Behöver fantasierna. Behöver hitta en själsfrände i spöket. Celestine dödades på grund av den hon älskade och spökar nu för slottets besökare. Huvudpersonen vandrar runt i vad som liknar kärlekens och tvåsamhetens omöjlighet.

Similar Posts:

• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Ensamhet i förvandling
• En av oss sover
• Den lilla världen och den stora

Från att sällan ha nått över sundet har det skett en markant förbättring av utgivningen av dansk poesi i Sverige. I antologin Nervsystem – Ung dansk poesi presenterar redaktören och översättaren Jonas Rasmussen några av Danmarks starka röster; femton diktare som debuterat mellan åren 2003-2013. Vissa av poeterna är utgivna i Sverige sedan tidigare men ett flertal kan nu för första gången läsas på svenska.

Samlingen är en produkt av ett intensivt läsande och ett känsligt urval. Men enligt Rasmussen, i sitt insiktsfulla förord, samlas dikterna inte kring ett specifikt tema. Samtidigt återfinns vissa samband mellan dem: något slags självklart samtida i deras diktning.

Återvitaliserat bland de danska poeterna är bland annat den politiska eller socialt engagerade dikten.  En diktning där förhållandet mellan jaget och världen ofta är ifrågasatt eller problematiserat. Därför känns det självklart att antologin avslutar med två dikter från Yahya Hassans självbetitlade debut från 2013. Få lyrikintresserade har säkert missat denna bästsäljande poet som skriver våldsam och politisk lyrik i en personlig och kritisk bild av den egna uppväxten.

Ytterligare en poet som närmar sig mötet mellan politik och poesi är Asta Olivia Nordenhof. Hennes hyllade debutsamling Det nemme og det ensomme utkom på svenska i början av året. I många av hennes dikter tar hon ett grepp om en samtida utsatthet, bland annat i form av patriarkalt våld och psykisk sjukdom, dels genom att bearbeta minnesbilder från den egna uppväxten, dels genom att tidvis göra motstånd mot samhällets bild av utsatthet.

det var en som berättade för mig att du har dött av en överdos

det luktade deodorant och mjukost när jag tänker på att du inte finns

det var vänligt att du väckte mig så försiktigt på morgonen. det
sitter fortfarande i mitt bröst

så åt vi kinder milk-slices i köket, slickade mjukost från varandras halsar

Theis Ørntofts diktning står ut i antologin med sitt starka bildspråk och sitt politiska förhållningsätt till naturen. Dikterna som presenteras i Nervsystem återfinns i Digte som gavs ut 2014. I sin diktsamling påvisar han sitt sentimentala förhållande till naturen och hur det kommer att gå om vi människor lyckas förstöra ekosystemet som är avgörande för vårt liv på jorden.

Gemenskap, kropp och identitet är också något återkommande hos några av poeterna. Exempelvis i Olga Ravns lyrik som bland annat handlar om just kroppen, och hur det är att vara kropp. Om att växa upp från flicka till kvinna och om de tvingande förväntningar och roller som detta för med sig.

Amalie Smith anknyter till temat kropp och kontroll, men också brist på kontroll och kroppens förhållande till världen och vetenskapen. Med ett tilltal som berör rör sig hennes prosastycken fritt mellan poesi och populärvetenskap och utforskar små upplevelser, betraktelser av kroppens transformationer och levnadsvillkor.

Vi samlade oss kring begreppen samling och upplösning

1.  Hans kropp löstes upp och samlade sig igen. Han har blivit scannad och sjukdomen kan inte längre spåras i honom.

2. Sjukdomen satte spår i oss. Vår gemensamma kropp gick i bitar. Jag gick i bitar med den.

3. Jag kände en stark lust inför alla former av samlande; privata samlingar, muséer, arkiv, kuriositetskabinett; tingen i tid, tingen i sammanhang och tingen i sig själva.

År 2002 växte antologin Och hjärtat slår och slår – 12 unga danska poeter fram ur en nyfikenhet på den unga danska poesin då. Nu ett decennium senare är uppföljaren ett välkomnande inslag i lyrikutgivningen. Utgivningen av Nervsystem - Ung dansk poesi visar på ett diktande som sträcker sig sig ut från boksidan och säger något om världen utanför språket. För poeterna har gemensamt en sorts vägran och förakt mot samhället, som förmedlas med direkthet, allvar, humor och ironi. Men trots att det sammanhållna i poeternas utgivning ska vi inte glömma, som Rasmussen så fint menar, att alla samlingarna bildar ”sin egen avgränsande kropp, med sitt eget blodomlopp, sitt eget nervsystem”.

Similar Posts:

• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Ensamhet i förvandling
• Den spöklika kärleken
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Danskt på bokmässan

Asta Olivia Nordenhof är verksam i en, åtminstone delvis, autofiktivt skrivande generation av danska lyriker. Namn som Yahya Hassan och Olga Ravn dyker ofta upp i samma andetag – ja, namn tycks viktigt i samtalet kring den nya, danska lyriken. Över huvud taget lyfts personerna bakom dikten fram på ett sätt som vi inte är helt vana vid när det kommer till poesi. Men det tycks också som om personfixering fyller sin funktion. Att den är ett nödvändigt ont i en strävan att försvaga densamma. Och att i samma stund som liv blir dikt, tappar den personliga erfarenheten sin betydelse. Att skriva är ett sätt att förgöra det levda, på gott och ont.

I det enkla och det ensamma driver poeten runt i sina egna minnen, som en person som just kommit hem till en alldeles för trångbodd lägenhet och försöker sålla bland tillhörigheterna i den. Asta Olivia Nordenhofs skriver en böljande, ofta vardagligt närgången dikt där raderna vecklar ut sig till synes oförställt, utan att någonsin bromsa. Texten är gestaltande, men ändå så uppenbart innesluten i ett medvetande. Det är inte dikt som ”händer”, men dikt som hela tiden formas mellan association, skruvade tankevurpor och smärtsam förnimmelse. Dikt som inte har tid med teknikaliteter. Såhär kan det till exempel låta:

placera en stege i utkanten av ett jordgubbsland
kravla upp och tänk på hur roligt det skulle vara att bara falla
så folk trodde man var död. hur söt skulle inte mullen vara. inte det!
inte som det vansinne, den strimma av sol, så lätt en katt hittar den sol som finns
små kokosbollar kan vara så små att man blir sinnessjuk
bröstvårtor efter morgonbad
havet sätter in med allt vad det har av viljelöshet

Det liv som annonseras på samlingens baksida kommer i strimmor, blandas upp med trivialiteter, blir närgånget i sin enkelhet. Samtidigt söker dikten sig utåt, mot, kanske särskilt kvinnliga, kollektiva erfarenheter: ”på filten. när jag ser hennes trosor. ett ögonblick upplever jag att vi är den samma./ sen något annat. att hon är äcklig och jag är äcklig men vi är olika”

Den obändiga viljan att dela det smärtsamma med andra. Så blir dikten ett sätt att lösgöra sig från de upplevelser som stänger in människan. Det ensamma är i förvandling.

Similar Posts:

• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Balansakt i skrivande och kärlek
• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Den spöklika kärleken
• ”Jag tänker ett ljus”