Så händer något. En bil exploderar i hotellets garage. En utlösare, ett inbrott i den annars så reguljära och väl ordnade existensen. Läsaren får frågor om skuld, samband, orsak och ansvar. Frågor som egentligen är av en mer filosofisk karaktär än har med den konkreta explosionen att göra. Men explosioner, vare sig de innebär en deformerad bil, söndertrasade människoliv, eller något helt annat – något som i det stora kanske syns som mindre – kommer alltid med dessa frågor. Och vems ärende är egentligen det som just utlösts?

Det som utlöses i Hotellet är undran. Filosofiska spörsmål som bit för bit konkretiseras genom korta nedslag i människors mer eller mindre kritiska liv. Men tyvärr är det frågor som för det mesta blir hängande. Ola Klippvik skriver tätt, och i ett tempo som hela tiden kräver väldigt mycket av mig som läsare. Att jag ska tänka, koppla och förflytta mig genom en milsvidd av bilder och meningar. Ibland fungerar det, då blir det vackert och filosofisk och jag hittar stycken som lika gärna kunde fungera ensamma som dikt. Som här:

813. Utanför fönstret vajar ett träd. Det är sublimt.
Trädets utslagna lövverk rasslar i vinden. Det är
kausalt. Fångna i fjärran rinner gästens känsliga
ögon och näsa. Det var igår.

Hotellet har sina stunder, sina allvarligheter och människor som då och då bryter sig ut från den lummiga texten. Där är till exempel HIV-smittade Elisabeth, Där är Emily, som flyttat in på hotellet för gott för att hon trivs med att se ansikten men inte gillar att gå ut. Dessa människor visar sig dock bara i korta drag, som små solglimtar i ett molnhölje, och allt för ofta kommer jag på mig själv med att bli trött på Hotellet.

Hotellet har en ambition att göra något stort. Att väcka frågor och kanske också att ge insikter. Men texten vågar inte riktigt slå rot i de människor den tar sig an. I stället flackar den runt, sätter sig kanske på en axel då och då och piper rakt ut i luften. Det är något som fungerar bra när det gäller lyrik, men när boken kategoriseras som roman är det mest bara irriterande.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Lexikal sport
• Debutartad debut 2001
• Viktig tematik förmedlas med väldigt mycket ’telling’
• Vasastans egen Kitty Drew

Idag recenserar Björn Lazarusprojektet av Aleksandar Hemon. Det är en berättelse om en ung jugoslav på semester i USA när kriget bryter ut i hemlandet och han helt enkelt blir kvar. Parallellt med denna berättelse löper berättelsen om Lazarus. Dessa två berättelser vävs så in i varandra och blir en roman om sökande och identitet och hem.

Maria har läst en bok som inte liknar något hon har läst på mycket länge. Åsa Nelvins Tillflyktens hus är en bok som rör sig från realismen till surrealismen, den är symbolisk och absurd, den följer Ns liv som tar slut men ändå fortsätter.

Vi kommer även att bjuda på Ola Klippviks debut Hotellet, en bok om skuld och ansvar och det som kommer sen. Och Kalle Linds Människor som gått till överdrift, uppföljaren till Människor det varit synd om, som bjuder på snaskigheter, traverklamp och citat från kändisar och andra.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Pip från en axel
• Debutartad debut 2001
• Ny vecka på dagensbok.com!
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Händelserik vecka på dagensbok.com

Sportsmän är en liten bok. Formatet lämpar sig väl att ha i väskan och boken har den senaste tiden fått mig att le på allmänna transportmedel. Det är absurt att jag inte förut reagerat på hur lexikon, ordböcker och ordlistor är utformade. Hur jag har accepterat formen och inte reflekterat över att det mesta som står i ordboken är ytterst svårtydbart. Mycket på grund av de märkliga tecken och förkortningar som används.

Sportsmän är också den svårtydbar. Jag förstår långt ifrån alla tankesprång och associationer men de jag förstår gillar jag och det jag tolkar mig till själv är kul. Det blir en ytterst subjektiv läsning av denna bok men vilken läsning är inte det?

Att jag dessutom tycker att den sportsman som figurerar i texten är rätt svår att få grepp om gör det hela än mer diffust. Efter denna läsning tycks han mig vara en snubbe som gillar sport, är kalenderbitare och nog har en son, en lillebror eller möjligen en liten kompis.

Är fascinerad och förvirrad i min läsning av boken. Jag gillar mycket av den, speciellt formen och det jag lyckats pussla mig fram till. Tycker som sagt att greppet är genialt och har just nu ROMAN som mitt favorit-sökord i denna lilla ordlista. Det kan naturligtvis förändras beroende på vad jag behöver slå upp härnäst.

Similar Posts:

• Pip från en axel
• Ny vecka på dagensbok.com
• Debutartad debut 2001
• Blick på det blinda
• Vilse, men på rätt väg

För även om en del av historierna och dikterna i den här boken är välkomponerade och finputsade så känns den otroligt ljummen. Debutanter skall inte vara pissljumna, de skall vara glödheta. De skall vråla ut det de har att säga så att spottet yr som skum.

Som debutant borde man inte ha några koppel eller ledband, ingen publik man måste smöra för, och inga kritiker man måste flörta med. Man borde helt enkelt vara så fri att man kan göra vad man vill. Men det känns inte alls som om det är om det är det de här debutanterna är.

Det är så mycket ångest, sex och självupplevda vardagar att man faktiskt känner att ens eget liv måste vara något helt fantastiskt om det är så här tråkigt alla andra har.

Jag har inte alls någonting emot hjärtesorg och blues, men det måste finnas någonting bakom rösten, en vilja, en glöd. Något man vill förmedla, det går inte att skildra regndagar och hårda tider utan hjärta och själ. Det känns antiseptiskt, som ett gesällprov på hantverket, där man bara bryr sig om att alla fogar skall hålla och att inga glipor syns, samtidigt som men har glömt vad man tillverkar och varför man tillverkar det.

Jag vill ha liv och rörelse och inte bara några utrivna sidor ur en dagbok, eller de där dikterna som legat i flera år och gulnat i nedersta byrålådan.

Det borde inte vara så svårt att få ihop en fantastisk debutsamling. Det skrivs ju praktiskt taget i varenda hus och koja.

Debut är ett bra initiativ och jag hoppas att nästa volym levereras helt övertänd och inte bara lite svagt pyrande som askan från en utbrunnen majbrasa.

Men visst finns det glimtar av stjärnljus även i mörkret. Det mesta är som sagt välskrivet men saknar engagemang, men det finns saker som känns intressanta. Jag fastnar framförallt för Ola Klippviks frusna betraktelser av situationer och händelser genom en kristallklar analytisk blick. De känns som om någon försöker beskriva fotografier för en blind.

Martin Tistedts erotiska dikter är höljda i sällsam dimma och har något visst som i alla fall känns nytt för mig.

Jag är ledsen om jag har låtit elak, kanske är jag det, kanske är jag bara avundsjuk för att det inte är jag som är i tryck.

Jag tror att flera av de tio som skriver här skulle kunna vara riktigt bra om de bara kunde stänga skrivbordslådan om sin tonårsångest igen och kasta bort nyckeln. Börja från var de står i stället. Det är ingen jävel som vill läsa om hur någon brottas med sin själ på toaletten och skiter ut en korpsvart radda på över fem sidor.

Similar Posts:

• En ung mans mardrömsfantasi
• Ångestboken
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Febriga drömmar om död
• Döden, livet och allt annat