Ett problem jag har är att alla verkar hylla boken. Vad är det som går mig förbi? Ett annat problem, om det nu är ett problem, är att allting runt omkring boken känns väldigt intressant. För min del, tyvärr, mer intressant än boken i sig.

1999 publicerades Juléns första diktsamling Orissa, som gjorde intryck på både den svenska och danska diktscenen. Stilen och tonen i hans lyrik är helt egen, speciell. Så långt är jag med, så långt håller jag med.

Innan han gick bort alltför tidigt 2013 skrev han på sitt nästa verk. Det skulle ges ut på Norstedts, men så blev det aldrig då han drog tillbaka manuset. Dramatik, ja. Som jag nämnde, det är mycket som är intressant runt den här boken.

Efter Juléns död hittade hans mamma AnnSofi Andersdotter manuset och lämnade över det till Marie Lundquist och Daniela Floman som båda kände Julén väl och har redigerat texten och satt den samman till den här boken. På titelsidan står det Redigerade anteckningar 1999-2003 strax under boktiteln.

Julén bibehåller den stil och ton som han etablerade i Orissa. Även i den här boken har varje boksida endast en eller några få korta textrader, alltid i fullständiga meningar. Med gott om vitt utrymme kring varje kort text hålls lästempot tillbaka, varje rad har sin egen tyngd. Boken skapar också sin egen, strikta form, där texterna är alfabetiskt ordnade efter första ordet på varje sida.

Men ändå, vad är det jag läser? ”Du är mitt livs kärlek, Jacqueline.” Jag läser boken en gång och sen läser jag den igen, och sen ännu en gång. Men nej, jag lyckas aldrig komma förbi det där att här är det en vit (till åldern) vuxen man som trånar sig sönder efter en färgad flicka (inte kvinna). En man som aldrig upphör att längta efter att hon, barnet, ska tillfredsställa alla hans behov, släcka hans ångest och hans törst efter henne, efter ”Oskulden. Flätorna.” ”Du är mitt livs kärlek” säger diktjaget, men det är en kärlek som bara rymmer diktjagets egna behov, där finns inget utrymme för kärleksobjektet. Och det är där hon blir ett objekt, aldrig ett subjekt. Kanske är just tanken att boken ska vara provokativ.

I sitt förord skriver Martin Glaz Serup om diktjagets tillstånd, att ”det är illa, man hoppas att det ska bli bättre.” Jag vet inte, jag. Det beror på för vem. Diktjaget är så uppslukad av sig själv och sitt behov av flickan Jacqueline att det enda boken får mig att hoppas på är att hon ska klara sig undan denna evinnerligt krävande karl. Ja, det är kanske meningen, men för mig gör det inte texten intressant.

Similar Posts:

• Kort med eftertryck
• Priset för den villkorslösa kärleken
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Nio resor i andras ångest
• De döda ser ut som vi

Varje bok i poesibiblioteket inleds med ett förord som kan sätta boken i sitt sammanhang. Orissa inleds passande nog av Björn Wiman som var med och drev Ink, förlaget som gav ut Juléns debut första gången då för tjugo år sedan.

Juléns poesi är fåordig i den meningen att det är mycket vit sida i förhållande till tryckta ord. Intrycket förstärks av att det endast är uppslagens högersidor som innehåller text, vilket skapar paus mellan varje textsekvens. Och textsekvenserna består av endast en eller två korta rader på varje sida. Det skapar eftertryck för de få ord som står där.

Å andra sidan består texten av kompletta meningar, så ur det perspektivet är det inga avhuggna brottstycken vi får. Men med den paus som uppstår mellan varje sida skapas utrymme för förändrat tonläge mellan meningarna. Här gäller det att läsa lyhört.

Jag var inte över huvud taget insatt i poesi eller den samtida debatten om svensk litteratur 1999 så Wimans förord ger en kontext som annars helt hade gått mig förbi. Han gör direkt klart att det var något särskilt med Orissa, att den skapade något helt nytt, då när det begav sig, och jag får samma bild av allt annat jag nu läst och hört om mottagandet av Juléns poesi.

Många reagerade starkt, tyckte det här var något oerhört. Jag tilltalas verkligen av språk- och tonkänslan i Orissa, och angelägenheten. Samtidigt finns där något som känns tvetydigt. Bitvis är det så fullständigt introvert, så självömkande och självcentrerat. Diktjaget är helt uppslukat av sin egen nöd, sina egna behov, att där inte finns något utrymme för någon annan: ”Jag måste ju hitta en kvinna / i alla fall” säger diktjaget och det gör mig lite illamående. Andra personer finns där endast som statister i förhållande till diktjagets behov.

Flera av dem som jag nu läst och lyssnat på när de kommenterar Juléns poesi tar särskilt upp hur det var att lyssna på hans läsning. Det är tydligt att det gjort ett stort, och ibland kanske också tvetydigt, men icke desto mindre starkt intryck. Jag tänker att med en så ordfattig poesi gör framställningen något extra. Jag har lyssnat lite på en inspelad uppläsning av Julén och sedan dess kan jag inte sluta höra hans röst och pausering när jag läser texten, även när det bara är jag själv som hittar på den inne i huvudet. Kanske är det en text som kräver att jag hade upplevt hans läsning i verkligheten, inte bara inspelat, för att bättre förstå den.

Similar Posts:

• Vems verkliga historia?
• Minimalism dragen till sin spets
• I väntan på nästa film
• Ambivalent natur
• En liten färd mot centrum