I The Space Cat, Nnedi Okorafors och Tana Fords grafiska roman för mellanåldern, ges vi ett svar på de där frågorna. Det kanske inte är det sanna svaret, eller ett svar som gäller alla katter, men det är fantasifullt, roligt och charmerande, med stor igenkänning för alla interplanetära kattägare.

Periwinkle, familjen Okorafors katt, bekämpar nämligen onda rymdvarelser och kastar sig in i rymdkapplöpningar med sin egenhändigt byggda rymdraket.

Ja, det är knasigt, men det är också väldigt snyggt genomfört, och Periwinkles drastiska beteende och högdragna men lojala attityd känns väldigt autentisk. Okorafor fångar på något sätt en katts hela känslomässiga logik, om det låter rimligt.

Tecknaren Tana Ford, som tidigare jobbat med Okorafors serieroman LaGuardia, får också fatt i kattens alla kroppsuttryck och miner briljant, från den vettskrämda, helspända kroppen till den fullständigt avslappnade och trygga myskatten. Bilderna är en stor del av behållningen.

Fin är inte minst den helt vardagliga berättelsen om när Periwinkle som liten kattunge kommer hem till ”the Nnedi” och hennes tonårsdotter. De är tålmodiga och nyfikna, men han litar inte på dem. Han far iväg, han försvarar sig, han rivs, han far omkring som en skottspole med klor i det nya hemmet: ”I no trust them.”

De serverar kycklingfiléer. Han dänger iväg matskålen med kraft (men mumsar i sig filéerna). De försöker klappa. Han river. ”I still no trust.”

”And then, one day …” hoppar han upp i Nnedis knä där hon sitter och skriver och lägger sig och spinner. ”… I trust.” Kanske är det så enkelt och precis så svårt med förtroende? Man litar inte på någon. Tills man gör det.

Mer äventyrligt blir det när onda rymdvarelser lurar. En dyker upp i en liten bägare het sås som lämnats kvar på köksbordet. Periwinkle går modigt till attack och försvarar familjen.

Det blir lite kladdigt.

Det stora äventyret börjar när familjen flyttar till Nigeria för ett år. Där tror många människor att katter besitter övernaturliga krafter, att de är häxor eller demoner. Periwinkle finner sig ändå snart till rätta och får vänner bland djuren där – och det kommer att behövas, för en ordentlig rymdinvasion är på gång. Människorna fattar som vanligt ingenting.

Okorafor brukar skildra rymdvarelser med fler nyanser än hos Periwinkles fiender, men också här finns ett undantag. Uppe i rymden, i sin lilla rymdraket, tävlar Periwinkle i fart mot den mystiska rymdkatten Orange Meow från Neptunus. De har mer gemensamt än han anar.

Den som följer Nnedi Okorafor på sociala medier känner säkert igen hennes båda katter, Periwinkle och Neptune, den ena en orientalisk korthårskatt och den andra en sphynx, eller nakenkatt. De har till och med ett eget Insta-konto. Det, ihop med slutet på den här boken, får mig att gissa att de kan återkomma även i serieformat.

Similar Posts:

• Migration som rör upp känslor
• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Envis, busig och söt kattunge

Sankofa är bara fjorton år, och ser yngre ut, men ryktet föregår henne. Flickan som kommer vandrande, följd bara av en förrymd räv, kallas Dödens adoptivdotter. Hotas hon börjar hennes kropp lysa, och det gröna skenet blir allt starkare, tills det har dödat och förbränt alla som befinner sig i närheten.

Det har inte alltid varit så. En gång hade Sankofa ett annat namn. Hon var en vanlig liten flicka som levde tillsammans med sin familj och klättrade i sitt favoritträd på gården.

En dag faller ett grönt, ”tjockt regn”, och Fatima fångar ett grönt, lysande frö i sina händer, innan det bränner henne och försvinner ner i jorden. Ett år senare reser sig en av trädets rötter ur jorden och överräcker ett skrin åt Fatima. Inuti ligger fröet.

Den lilla flickan ser fröet som en vän som kommit tillbaka. Hon småpratar med det, anförtror det saker, och allting är gott och väl fram tills att en rik man, en skrytsam politiker i gyllene skor, dyker upp och vill köpa skrinet med fröet. Han erbjuder mycket pengar, och Fatimas pappa säljer det. Strax därefter börjar fruktansvärda saker hända.

Amerikansk-nigerianska Nnedi Okorafor bjuder med Remote Control på en stor liten berättelse – en kortroman eller novell på 123 sidor – på lika delar science fiction och folksaga. Om historien faktiskt har sina rötter i någon afrikansk folksaga kan jag tyvärr inte säga, men tonen har något klart sagoaktigt över sig. Inte gulligt och disneyfierat, utan som de ursprungliga folksagorna, mörkt och mystiskt, mytiskt och ödesmättat.

Vad betyder till exempel själva titeln? Sankofa kan döda utan att röra människor, hon har alltmer lärt sig att kontrollera sina krafter, men är det verkligen hon som har kontroll? Är det någon helt annan? Det högteknologiska blandas, som i andra av Okorafors berättelser, med traditionella levnadssätt, och när Sankofa kommer till en stad där en AI-robot fått rollen av såväl trafikpolis som någon sorts underförstådd byäldste blir hennes möte med fjärrstyrd teknik ödesdiger. Vem har kontrollen nu? Eller är människan densamma, oavsett teknologins skiftningar?

Remote Control ställer fler frågor än den ger svar. Jag undrar om den kan ha någon sorts kopplingar till andra berättelser av Okorafor, skrivna eller bara påtänkta, för den verkar liksom leda vidare härifrån. Det är som att skrapa på ytan till en stor, mytologisk värld, som att få kika genom ett titthål på något man inte riktigt helt kan greppa än.

Jag vill veta mer.

Similar Posts:

• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• ”When adventure call, sometimes cat must answer”
• Migration som rör upp känslor
• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Profiten på mänskligt lidande

Till denna flygplats anländer Future. Inte från yttre rymden, utan från Nigeria, där hon har bott ett tag. Nu är hon höggravid, men har stuckit utan ett ord till sin fästman. Med sig i bagaget har hon en illegal immigrant, en sorts levande växt från yttre rymden.

Seriemediet är såklart rätt briljant för science fiction på det sättet. Alla varelser, människor som rymdvarelser, är ju tecknade. Det krävs inga dyra specialeffekter som snart ser daterade ut, som på film och tv. Rymdvarelseväxten, som väl i USA tar sig namnet Letme Live, är lika uttrycksfull som övriga karaktärer. Och de kan verkligen se ut hur som helst.

På plats i New York flyttar Future och Letme in hos Futures farmor/mormor, som har ett lägenhetshus fullt av migranter från såväl Afrika som yttre rymden. Hon är jurist, specialiserad på migrationsärenden, och New York är en stad som kokar av konflikter och protester – för och emot migranter. Inresor från vissa platser håller på att förbjudas, och det är inte svårt att se parallellerna med den tidigare amerikanske presidentens politik.

LaGuardia var det första jag läste av Nnedi Okorafor, och även om den är cool och intressant så gav den inte riktigt samma mersmak som de romaner jag läst senare. Jämfört med dem är den ju snabbläst, och jag hinner aldrig riktigt få upp samma engagemang för karaktärerna. När jag läser om den, med ytterligare Okorafor-läsning i bagaget, känner jag igen teman och hittar roliga blinkningar till andra av hennes verk. Det ger faktiskt lite av djupet jag saknade vid första genomläsningen.

Tana Fords och James Devlins bilder är lika färgstarka och distinkta som världen de skildrar. Inte minst Future själv, med sina långa flätor, sin putande mage och med Letme i famnen, blir en science fiction-ikon för en köttigare, mer organisk SF-värld som jag gärna vill fortsätta vistas i.

Similar Posts:

• ”When adventure call, sometimes cat must answer”
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Fegt av Moon
• Dystopisk fantasy i ökensanden

Allt det där är jätteviktigt för Binti, men hon vill också något mer. Hon är begåvad och den första av sitt folk att bli antagen till Oomza Uni, ett prestigefyllt intergalaktiskt universitet som ligger på sin egen lilla planet. När berättelsen om Binti tar sin början smyger hon hemifrån en tidig morgon för att stiga på farkosten som ska ta henne dit. Hon bara hoppas att hennes familj en gång ska kunna förlåta henne.

Men något händer på rymdskeppet på väg mot universitetet. Det blir anfallet av ett manetliknande, utomjordiskt folk, Meduse, som länge legat i krig med det dominerande folkslaget på Bintis del av jorden (eller hela jorden?), Khoush. Binti får se sina framtida kursare och lärare, alla på väg till universitetet, mördas. Bara hon och piloten överlever, och hon börjar inse att hon måste stoppa ett ytterligare blodbad när skeppet når universitetet.

Nnedi Okorafor skriver spännande science fiction, som visserligen innehåller avancerad teknologi, rymdresor och läskiga utomjordingar – allt man kan förvänta sig av genren – men samtidigt gör det på ett lite annat sätt än vad jag tidigare stött på. Hennes högteknologi är organisk, en mix av teknik och biologi. Rymdskeppet är till exempel någon sorts levande varelse, ljus kan fås av självlysande växter eller en kommunikationsplattform finnas förinstallerad i ditt dna.

Det är liksom mindre fyrkantigt än mycket annan science fiction, både bokstavligt och mer metaforiskt. Det handlar mycket om identitet, tillhörighet och förändring. Och om fördomar; inte ens de onda Meduse saknar motiv bakom sina handlingar. De har sitt sätt att vara och sina värderingar. De är inte alltid lätta att få ihop med andras, men de går att förstå. Kanske till och med att leva tillsammans?

Binti började som en novell eller kortroman, och blev så småningom en trilogi. I den här boken har trilogin samlats, och kompletterats med ytterligare en berättelse som utspelar sig mellan trilogins första och andra del. Det ger ett bitvis lite haltande tempo när man läser den här utgåvan från pärm till pärm, men ger också en fin fördjupning. Binti får någon sorts vardagsliv på universitetet som vi annars inte fått veta så mycket om.

Det som hände på ditvägen gör det inte lätt att finna sin plats där, eller att hitta någon sorts vardagslunk. Det hör också till det jag verkligen gillar med Okorafors sätt att skriva, att hon låter tunga händelser få konsekvenser. Man reser sig inte bara upp som en hjälte i ett lyckligt slut, man hankar sig vidare så gott man kan, med flashbacks, mardrömmar och glädjeämnen. Man måste handskas med saker. Utvecklas vidare och vidare.

Similar Posts:

• Migration som rör upp känslor
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Storslaget rymdepos söker hängiven läsekrets
• Science fiction
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

Mor och dotter lever ensamma i öknen som nomader, tills Onyesonwu kommer upp i skolåldern och mamman beslutar sig för att hon behöver träffa andra människor. Gå i skolan. De slår sig ner i en by, Jwahir, där okeke-människor fortfarande lever i fred, i stort sett ovetande om krigets fasor längre västerut. Men inte heller här är ett ewu-barn socialt accepterat. Folk föreställer sig att resultatet av en sådan ond handling bara kan bli en ond människa.

Inte blir det lättare när Onyesonwu börjar visa prov på övernaturliga förmågor. När hon som elvaåring ska omskäras är det som att skräcken plötsligt gör henne osynlig. Byns äldste vill inte låtsas om att det händer, men de tre jämnåriga flickor som är med uppfattar att det är något särskilt med Onyesonwu. De fyra blir oskiljaktiga vänner, och när tillvaron i byn längre upp i tonåren blir ohållbar för Onyesonwu bestämmer de sig för att följa med henne tillbaka västerut.

Då har Onyesonwu hunnit utveckla sina förmågor en hel del, delvis med hjälp av en ytterst motvillig magiker och hans lärling, Mwita. Mwita är byns enda andra ewubarn, och de båda blir ett par. Också han följer med henne västerut, liksom en av de andra tre flickornas fästman.

De sex ungdomarna ger sig av västerut för att på något sätt stoppa våldet, folkmordet och förslavandet av okekefolket som begås av nurufolket, under ledning av en general som också är en mäktig magiker. Det är den konflikten Onyesonwu och Mwita fötts ur, och den som de tycks vara födda till att försöka stoppa.

När berättelsen börjar har allt – nästan allt – redan hänt. Onyesonwu sitter fängslad av nuru, och väntar på sin avrättning. Hon har redan upplevt den i en magisk vision, länge vetat att det var detta som väntade henne. Att hon ska offras.

Nnedi Okarafors berättelse har många drag av klassisk fantasy. Den utvalda hjälten, omgiven av en trogen skara medhjälpare men samtidigt ensam med sitt öde. En outsider, som får kämpa för att få utbildning och hjälp. Ett förfärande påbrå.

Genom att kombinera alla dessa välbekanta drag med afrikansk folktro, ökenmiljön, konflikterna mellan folkgrupper, krig och våldtäkt åstadkommer Okorafor samtidigt något väldigt nytt, angeläget och påtaget vuxet. Det här är en slags modern, dystopisk fantasy som inte skyggar för vare sig sexuellt våld, kvinnlig omskärelse, sexism – eller sex. Intrigerna mellan ungdomarna på sin ödesresa gränsar ibland nästan till sängkammarfars. Det är oväntat, underhållande och hjärtskärande på samma gång.

Nigeriansk-amerikanska Nnedi Okorafor är något av en stjärna på SF- och fantasyhimlen, och jag har köpt flera av hennes böcker på engelska tidigare. Ändå har jag lyckats missa denna första svenska översättning, som kom härom året på lilla Palaver Press. Till sommaren släpper de första delen i Okorafors Binti-trilogi, och det är ju tur, för det här är verkligen fantastik utöver det vanliga.

Similar Posts:

• ”When adventure call, sometimes cat must answer”
• Migration som rör upp känslor
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy