Kanske är det därför jag trevar. Kanske är det därför det känns ljummet.

Sju debutanter trängs på ett hundratal sidor, tre poeter varav en valt att skriva en kortnovell, Niklas Åkesson (tidigare publicerad i bl a Tittut! – Tio nya svenska författare, underligt att han medverkar som debutant) och fyra novellister.

Johanna Ayres vevar igång antologin med tre fartfyllda dikter. Ayres beskriver den automatiska vardagen på ett mekaniskt sätt. Hon skalar av verkligheten och ser bortom den föreställda låtsasvärlden. Hon lyckas frammana en eftertanke hos mig. Poeten Linus Gårdfeldt är en av två manliga författare i antologin. Hans dikt ”Rävlampa – en introduktion” pulserar för sig själv, avgränsat från de andra debutanterna (läs textutdrag).

Klara Bengtsson presenterar sedan två kortare noveller som utspelar sig i en gammalmodig torparmiljö, ”Sålunda talar längtan” och ”Öppnet landskapar sig”. Elin Boardy låter sina noveller utspela sig i en harmonisk amerikansk miljö. Gemensamt för dessa två författare liksom för Mia Öström är att de smyger som katten runt het gröt. Ifrågasättandet av den rådande situationen och den tysta överenskommelsen om att allt är normalt ekar i deras historier och lyssnar man noga hör man hur det knakar i fogarna. Det finns en längtan efter nya relationer och kärlekar…

Det hela är anmärkningsvärt. De tre debutanterna är alla födda under sjuttiotalet utom Öström. En generation som fått mer frihet och valmöjligheter än någon tidigare lyckas inte bryta sig loss från sig själva. De rör sig ständigt runt det som kunde ha varit och slutligen känns det hela hopplöst. Kanske är det en spegel av konsumtion- och reklamsamhället där valmöjligheterna har blivit för många och slutligen faller vi in i någon typ av egocentrerat apatiskt ältande. Lite drag under galoscherna och öppnare tilltal gentemot läsaren hade inte skadat. Bjud in till fest för tusan, läsfest!

När jag kommit så här långt har mitt nyfikna sinne svalnat. Karin Tjäder serverar i ”Mariatorget efter frosten” en trevlig berättelse om nostalgiska ryska ungdomar i Stockholmsmiljö. Varför hon valt ryssar till sitt persongalleri är dock en gåta för mig. Tydligen är novellen en del av ett större projekt som för tillfället ligger på is. Så håll ögonen öppna. Åkessons ”Komediantens längtan” mixar allvar med humor. Han skämtar om samtida händelser och beskriver unga människors jakt efter identitet i stadsmiljö. De här två lättar upp stämningen, de bryter av mot de andra ganska lama novellerna.

Ser man antologin som en uppmuntran, en chans för framtida författare att synas är den en bra idé. Jag kan dock inte sluta att tänka på allt vi inte får läsa. Om det här är det bästa Wahlström & Widstrand hittade hos nya förmågor utan att våga publicera dem i något större format, ja då börjar jag fundera på hur mycket den svenska publiken går miste om. Hur många manuskript skickas in till förlag utan att någonsin nå en publik.

Nej, jag tycker att dessa framtida författare, som i vissa fall varit med ett tag i författarsvängen, borde skramla ihop lite pengar och ge ut var sin bok och visa vad de går för. Det skulle ge dem en rättvis chans, en chans att visa vad de kan.

Similar Posts:

• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Mer jävlaranamma, tack
• Urbant möter saga i vilsen verklighet
• Utåtriktade röster som når in
• En riktig roman

Lite orättvist, har jag tyckt allt som oftast. För vad vet de? Tror de att de är speciella bara för att de har sålt ett visst antal böcker. Ger det dem rätten att klanka ner på nya författarförmågor? Kanske var de avundsjuka, tänkte jag och förkastade deras kritik utan närmare eftertanke.

Men jag stannade upp efter ett tag. Såg mig över axeln. Då hade jag bland annat hunnit läsa Karin Ström och många andra av hennes gelikar (av ren lathet avstår jag att från namedroppa fler författare). Dessa representerade samtiden. De var nutida svenska prosaister.

Det var roande läsning. I många fall även inspirerande. Berättelserna, som var mycket självbiografiskt präglade, utspelade sig för det mesta till en början i Stockholm och drog sedan vidare mot London, Madrid, Rom, Prag, New York, ja, you name it. Det var även frestande läsning. Man ville gärna själv packa en väska och bara dra iväg, skita i allt och bara glida runt.

Det var den ena sortens berättelser. Den andra sortens handlade om svåra uppväxter, mobbning och en del andra mänskliga trauman. Dessa var ganska så säkert hundraprocentigt självbiografiska. Tragisk läsning, med andra ord. Realism. Tuff sådan. Men äkta. Tyckte jag då. För några år sedan.

Vardagsrealism biter dock inte på mig längre. Antingen har jag blivit avtrubbad eller helt enkelt bara för gammal och cynisk. Därför är jag lite kluven till novellsamlingen, Tittut! – Tio nya svenska författare, som getts ut av det unga bokförlaget Ink.

Som titeln antyder är boken laddad med nytt, friskt bläck. Pennfäktarna här hör också till skaran svenska samtidsförfattare, de vilka jag alltså alltid försvarat då de fått smaka på tuktremmen. Men nu står jag här istället, mitt i vägskälet; jag är å ena sidan böjd att hålla med ”veteranerna” men å andra sidan vill jag inte heller svika ”färskingarna”.

Hur kommer det här sig, då? Jo, för de flesta novellerna i den här antologin är ungefär lika intressanta att läsa ytterligare en gång som det är att traggla sig igenom den här recensionen igen. Det mesta är förvisso sagt, men orden lämnar inget efter sig. Inget tänkvärt. Ingen andemening.

För mycket tonårstrauma på en och samma gång gör att man till slut sätter novellsamlingen i halsen, får sura uppstötningar och ledsnar på hela skiten. Det finns gränser för hur mycket man tål. Man kan inte älta om samma sak hela tiden, lika lite som man kan äta makaroner och ketchup dag ut och dag in. Ty med en sådan kostcirkel kan ingen undvika skörbjugg.

Bör dock understryka att novellerna i Tittut! inte är dåliga i bemärkelsen usla, tvärtom, rent språkligt och metriskt håller de bra klass. Nej, vad som saknas är en väl genomtänkt historia. Lite substans. Varför inte även några fler poänger!? Samma symptom kan uppdagas till exempel hos de svenska hiphoparna. Man dribblar ord om hur man har tagit sig till toppen och hur svårt det var att ta sig dit.

Men sedan, då? När man nåt toppen. Vad finns det då att berätta?

Nu har ju förvisso de flesta av författarna som bidragit med noveller till den här antologin fått mycket annat publicerat. Ta till exempel Jerker Virdborg, som tidigare i år debuterade med Landhöjning, två centimeter per natt. Denna novellsamling var enligt min kollega ett helt juste verk.

Så visst är det mycket möjligt att dessa ”tio nya svenska författare” har mer att berätta, något som är mer genomarbetat, för kanske är det bara i det här sammanhanget man inte kan motta novellerna rättvist. Men det återstår väl att se.

Den enda novellen som verkligen fascinerade mig var Malte Perssons ”Livet på den här planeten (the Celestial Bodies mix)”. En härlig surrealistisk sak som bokstavligen imploderade framför ögonen på mig. Kom att tänka på en viss Douglas Coupland i sina bästa dagar när jag läste den.

Ja, som ni kanske märkte blev det mycket sagt om väldigt lite. Och med de orden överlämnar jag det till er som läser böcker samt er skriver dem att avgöra själva vad som gör en historia god men samtidigt nyttig.

Similar Posts:

• 37 grader celsius
• Mer jävlaranamma, tack
• Nya röster i Skurupsantologi
• Stark novelldebut 
• Både bu och bä