Alltså, min personliga tio-i-topp för 00-talet ser ut som följer (berätta gärna vad ni tyckt om dessa böcker, och vilka era favoriter från 00-talet är):

Jag är allt du drömt av Ali Smith
En i det lilla formatet verkligt omstörtande roman. Rolig, smart, amoralisk och språkligt briljant. En bok jag verkligen önskar att jag själv hade skrivit.

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
Mytiskt och magiskt om barns, speciellt flickors, tolkning av världen och uppväxten genom lek. Uppbyggnad som ett pussel, språk som en pop- och sagofontän.

Pölsan av Torgny Lindgren
Metalitteratur och humor, meningen med allt och inget. Rik på det mesta, frodiga beskrivningar av himmelsk pölsa inte minst.

Coraline av Neil Gaiman
Nyinflyttade Coraline upptäcker en dörr som leder till en parallell verklighet där hennes mamma är utbytt mot en annan, likadan men med knappögon och onda avsikter. Läskig och rolig högläsning om en tuff tjej, en smart katt och ett gäng knäppa grannar som talar i gåtor men också kan hjälpa till.

Onåd av JM Coetzee
Kristallklar nobelpristagarprosa (inte ett ord för mycket), en osympatisk men ömkansvärd huvudperson, och dessutom centrala frågeställningar om vad det innebär att vara människa och ta ställning till rasism, feminism, våld, föräldraskap och hur man konstruerar ett samhälle.

Vintergata av Kjell Espmark
Fantastiskt gripande, vacker och melankolisk diktsamling där varje dikt berättar om en människas liv och död på cirka tio rader. Sparsmakad men oändlig.

Brorsan är mätt av Mirja Unge
Novellsamling där språket liknar talspråk och huvudpersonerna ofta är unga. Väldigt stark närvarokänsla som visar hur vardagssituationer rymmer livsavgörande val.

Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam
Stor roman om muslimsk invandrarfamilj i Storbritannien som försöker kombinera de gamla traditionerna och de religiösa föreskrifterna med det nya landets levnadsstil och tänkesätt. Med tragiska och oerhört sorgliga följder, beskrivna på ett språk där varje mening kunde vara inledningen till en naturlyrisk dikt.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Har alla ingredienser en klassisk roman bör ha: krig och fred, kärlek och vänskap, familjehistoria och samhällsskildring. Mycket starka karaktärer och välbeskrivna relationer, dessutom en bild av ett Afrika (i det här fallet Nigeria) vi sällan ser.

Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger
Nyskapande novellsamling om ungdomar i förorten som leker med berättarteknik och klassiska förväntningar på hur historier bör utvecklas.

Similar Posts:

• En modig tjej
• Representant för mänskligheten
• 00-talets 10 bästa böcker
• Värdet av misstag och andra kreativa råd
• Vad nöden kräver

Det här är böcker som Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz, Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam, En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Och på senare tid har jag förstått att det inte bara är jag som gillar det här, det finns tydligen så många som gör det att det blivit en egen genre: etnicitetslitteratur. Problemet med genren är att den lätt kan leda till en reducering av böckerna den omfattar. Man vill gärna se boken som en vittnesskildring och författaren som en representant för sin bakgrund, sitt land eller sin etniska grupp. Och man kallar inte romaner om västerländska förhållanden för etnicitetslitteratur.

Men om det nu finns så är Nam Les novellsamling Båten är ett utmärkt exempel på etnicitetslitteratur. Jag tycker om den av samma orsaker som jag gillar ovanstående böcker: jag får en bild av ett sammanhang, en plats, av människor med en historia och en omgivning som spelar roll för personerna och handlingen. Men den går också utanför det begränsande i etiketten – det handlar inte (mer än möjligen delvis) om Nam Les egna erfarenheter, platser han har varit på eller saker som hänt hans familj. Han är inte en representant för en viss etnisk grupp när han skriver. Han är om något, en representant för mänskligheten.

Det här är en samling helt fantastiska noveller. De utspelar sig på så skilda platser som i Colombia, Japan och Australien, deras huvudpersoner är allt från medelålders kvinnor till äldre män och små flickor. Deras problem sträcker sig från att vara båtflykting till att ha ett brustet hjärta, från att vara regimmotståndare i Iran till att växa upp med en mamma som är döende i Australien. Nam Le tycks känna alla de här personerna, tycks ha levt alla deras liv. Hans etnicitet är inte en utan många. Eller så är de alla en och samma.

Sedan skriver han ruggigt bra också. Novellerna innehåller alla flera nivåer. Det är inte en händelsekedja som utspelar sig, det är alltid flera, så som det är i ett liv. Tonårige Jamie har en mamma som är sjuk och en pappa som är inåtvänd, men han har också blivit hjälte i skolans fotbollsmatch och han strular med skolans snyggaste tjej. Le låter de olika skikten framträda gradvis, han har ett mycket snyggt sätt att först sätta en scen för att låta läsaren skapa sig en egen bild och sedan lägga till lite så att man gradvis både överraskas och förstår mer och mer. Han förenklar och komplicerar på samma gång. Han skriver mycket bra och öppna – men inte för öppna – slut.

När jag hörde Nam Le prata i Stockholm förra veckan ville han själv inte säga något om gemensamma teman i novellerna. Egentligen menar han att de inte alls hör ihop och skulle må bättre av stå var för sig istället för att samsas i en novellsamling. Men nu när de står tillsammans så visst kan man konstatera att det finns teman. Ett starkt sådant som går igen i de allra flesta novellerna, inte minst den inledande som skildrar en ung författares möte med sin åldrade vietnamesiske far och påminner mycket om Nam Les eget liv, talar om relationer mellan föräldrar och barn. En relation som vi inte själva valt, men den relation som kanske säger mest om oss, som mest avgör våra liv. Något annat som återkommer i flera av novellerna är vattnet och havet – en stark symbol som kan vara både det som binder samman och det som skiljer åt, det som tar och det som ger, det som alltid är lika och det som alltid förändras. Det är evigheten i kontrast till våra korta liv, det är drömmen om frihet i förhållande till allt instängt och kravfyllt.

Similar Posts:

• Historier om Bulgarien
• Junot Díaz förunderligt underbara debutroman
• Alice topp-tio över 00-talet
• Mellanförskapets mästarinna
• Anna L läser Nam Le och blir förälskad…

Försök aldrig hjälpa fjärilen ur puppan om du kommer på en som just är på väg ut. I så fall blir den grå. Själva ansträngningen att ta sig ur puppan tvingar ut blodet i vingarna och intensifierar både färgen i teckningen.

Jugnu och hans älskade Chanda är försvunna redan när romanen börjar. Hedersmördade av Chandas bröder ryktas det. Han var hindu. Hon muslim. Och det var upplagt för en uppoffrande, intensiv och slutligen dödlig kärlekshistoria.

Nadeem Aslams roman Kartor för vilsna älskande utspelar sig i London, eller Dasht-e-Tanhaii – Ensamhetens öken, och är en oerhört finstämd kärlekshistoria såväl som en aggressiv attack på en intolerant och destruktiv religion byggd på skuld och rädsla, som spelar ut männen mot kvinnorna ändå in i själva familjerna där ”de första tjugo åren av äktenskapet tillhör mannen men resten tillhör hustrun, eftersom hon kan vända sina barns hjärtan mot mannen när hon uppfostrar dem.” Där hedern är så viktig att ”den som inte dör av ett spetsigt ord och ett hånflin förmodligen är omöjlig att dräpa ens med svärd.” Även om svärdet tydligen fungerade på Jugnu och Chandra.

Aslams beskrivning av hur gudsfruktan och rädsla för familjens och då främst mannens heder trasar sönder äktenskap och relationer är så oförsonlig att det nästan är obehagligt att läsa den även för en icke-muslim. Som när Kaukab – en av romanens centrala karaktärer närapå svälter sin nyfödda son till döds eftersom han fötts alldeles i anslutning till fastemånaden Ramadan. Vridna religiösa föreställningar förstoras och accentueras för att ingen ska undgå författarens beskrivning av en självrättfärdigande religion där bestraffningar är av Gud och inte kan dömas med mänskliga mått.

Språkligt sett är romanen en uppvisning i elegans och stilistisk säkerhet där bara bildspråket främmandegör det London som ofta endast blir lite lätt currydoftande när det ska handla om mångkultur. Innehållsligt är den ingenting annat än ett obarmhärtigt knytnävsslag.

Float like a butterfly, sting like a bee

Similar Posts:

• Alice topp-tio över 00-talet
• När allt han är, är kött
• En helt annan verklighet. Författarintervju med Eduardo Grutzky.
• Representant för mänskligheten
• Hederskultur, mord och det svenska samhället