Jag var i Japan för första gången i höstas, när min bror gifte sig. Men jag har också varit där många gånger, i Haruki Murakamis, Kenzaburo Oes, Kobo Abes och Miri Yus Japan. Jag har tassat runt i de nästan magiska skogarna på Oes hemö Shikoku. Jag har smugit bakom skärmar vid det kejserliga hovet med Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji, världens kanske första roman. Jag har flytt från atombombens Hiroshima i hälarna på Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa.

Dit kommer man inte med en enkel flygbiljett – och skulle inte vilja heller. Ändå kan man vara där. Det är därför boken är världens viktigaste uppfinning. Hjulet kan förflytta dig i ett enda plan. Med böcker kan du resa i alla dimensioner. Plats. Tid. De oändliga världar som bara funnits i någon annans fantasi.

Jag skulle inte vilja ta tillbaka Japan-resan. Inte den fullkomligt bisarra upplevelsen att färdas mot pyramiderna i en turistbuss med fler säkerhetsvakter än turister heller, eller de klart bisarra dagsturerna till det nyöppnade Albanien eller till gränsen mellan turkiska och grekcypriotiska Cypern. De flesta fysiska resor jag gjort står sig ändå ganska slätt mot dem jag gjort bara i böcker.

För sola och bada i all ära – då kommer man ju faktiskt ganska långt hemma i Motala. Och hur mycket mer exotisk är den genomsnittliga charterorten? Barerna heter Systembolaget, kyparna pratar svenska, även om man själv envisas med knackig engelska när man nu är i utlandet, och nej, det finns inget svensk kaffe på hotellet.

Vad är det när du med enbart lånekortet som pass kan spendera förmiddagen i Kanada, eftermiddagen i Kina, och varför inte avsluta kvällen i Mordor eller Mumindalen? Inga vaccinationer krävs. Inga säkerhetskontroller. Ingen vulkanaska kommer i vägen. Det är både mycket billigare och mycket mer miljövänligt. Svenskt kaffe finns det också. Möjligheterna är oändliga.

Framför allt kan man komma människor och länder mycket närmare än man gör på en kort turistresa. Ta bara som exempel den nigerianske författaren Chinua Achebe, som avled härom veckan – en man som på sitt sätt personifierade världens historia och litteraturhistoria.

”Sakura” heter det, förresten. Körsbärsblommen. När våren har kommit, en japansk fest. Någon gång vill jag vara där då. Men jag har också redan varit där många gånger.

Similar Posts:

• Som en odöd chokladask
• Hur säger man ”Mu, vad kul” på japanska?
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Japansk läsning

Barn brukar välja lite hur som helst
Och därför ser man Amor som ett barn
Som lovar runt, så där som pojkar gör
På lek – och håller lika tunt som de.

På något sätt personifierar prins Genji mer än någon annan Helenas klagan ur midsommarnattsdrömmen. Han är tillräckligt fladdrig för att kvalificera sig som skitstövel – och tar sig själv på tillräckligt stort allvar för att komma undan. För övrigt är han tillräckligt charmerande för att man ska förlåta honom vilket som.

Gemensamt med ovan citerade författare har hovdamen Murasaki Shikibus roman något av den lätthet med vilken Shakespeare rör sig mellan lekfull sarkasm och stor dramatik. Som Jane Austen beskriver hon med värme sina karaktärer utan att för den sakens skull vara sen att göra narr av deras brister.

Här finns Austen-romanens karaktärer av en klass som inte behöver sysselsätta sig med så mycket mer än sina personliga relationer, och deras sätt att föra dessa reella funderingar på ett underfundigt abstrakt plan. Trots hovmiljön är Genji dock betydligt mindre hövisk. Med sitt viskande och snubblande över dessa oändliga japanska skärmar liknar den ibland nästan någon sorts sängkammarfars. För även om romanens relationerna visserligen styrs av etikett och ceremonier som är främmande för en nutida och västerländsk läsare, känns de sexuella intrigerna inte så lite moderna.

Därför är det också som västerländsk läsare lätt att uppfatta karaktärerna som i praktiken sekulariserade. Ändå finns här en elementär underström av buddistisk förgänglighet och karma. Hovlivets kärleksintriger genererar svartsjuka och hat, undertryckta känslor som ibland blir så starka att de manifesterar sig i hämnande andar. De övernaturliga inslagen blandar sig med den annars vardagliga detaljrikedomen på ungefär samma sätt som i den magiska realismen. Här finns för övrigt en stark och långvarig tradition i japansk kultur, med mer nutida paralleller i flera av nobelpristagaren Kenzaburo Oes romaner.

Berättelsen om Genji har kallats ”romankonstens första stora mästerverk” och helt enkelt ”den första romanen”. Den är onekligen tre hundra år äldre än Don Quijote (kanoniserad äldste på de flesta litteraturinstitutioner). Ändå slår Berättelsen om Genji en som förvånansvärt lättillgänglig. Att man gärna kommunicerar mycket litterärt, med diktstrofer och allusioner, verkar kanske konstigt och högtravande, men rymmer en hel del finurlighet. Möjligen hjälper det, som en sorts tur i oturen, att man har tillgång till översättningar – även om noter i skönlitterär text är fantastiskt fult och somliga känns en smula onödiga, har man god hjälp av andra.

Kristina Hasselgrens översättning är gjord från den engelska, uppenbarligen med stöd av diverse Genji-forskning (det finns att välja på). Tyvärr är den här volymen, med underrubriken ”De tidiga åren” vad som finns på svenska av originalets 2 500 sidor. Vill man veta hur det sedan går för karaktärerna får man gå till engelskan. Det förefaller kanske lite märkligt – man kunde till och med drista sig att hävda att en litteraturhistoriskt viktig roman som Berättelsen om Genji förtjänar bättre. Inte enbart med ålderns rätt, utan för att den, förutom att ge en (åtminstone vad gäller översättningar) tämligen unik inblick i medeltida japanskt hovliv och romankonst, inte är utan rent underhållningsvärde.

Similar Posts:

• Kylig japansk intensitet
• Livet en mardröm?
• Beroendeframkallande krigsaction
• Jorden runt på 80 romaner
• Som en odöd chokladask

Jag har framför allt hört talas om Fumiko Enchi som en stor kvinnoskildrare och kanske feministisk författare. De karaktärer jag möter i Kvinnomasker motsvarar på något sätt inte riktigt mina förväntningar. Den kallt beräknande Mieko är ju inte särskilt sympatisk. Men hon lever på sin starka vilja och gör bruk av de medel hon har. Som Laura i Strindbergs Fadren eller Maggie i Tennessee Williams Katt på hett plåttak biter hon sig fast med näbbar och klor.

Enchi, och Mieko själv, drar paralleller till fru Rokujo, prinsens hämndlystna älskarinna i Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji från början av 1000-talet. Fru Rokujos passionerade svartsjuka får hennes ande att hemsöka och plåga Genjis hustru, och Mieko Togano har själv skrivit sympatiserande om karaktärens roll och stora kärlek i berättelsen. Dessutom ingår flera av Enchis karaktärer i en kvasiakademisk cirkel som intresserar sig just för andebesatthet.

Fumiko Enchi är kulturhistoriskt mycket bildad och hon använder den bildningen för att skapa en förhöjd stämning berättelsen igenom. Oavsett om man kan något om Heian-periodens teater och litteratur eller inte blir effekten spännande. Jämförelserna mellan den tillknäppta Mieko och no-maskerna återkommer som målande karaktäristik och tema. Vem vet vilka känslor och intriger som vilar bakom våra civiliserade masker? Eller vilka masker man måste ikläda sig för att åstadkomma det man vill uppnå.

För vad vinner en katt på att klamra sig fast på ett hett plåttak? Kanske helt enkelt bara just det att klamra sig fast. Klamra sig fast så länge hon kan.

Similar Posts:

• Det obegripliga begripliggjort
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Tyngden av teserviser
• Imponerande japansk rikedom
• Det intressanta med att gå vilse i en japansk kartong