Anne Applebaums bok om denna svältkatastrof inleds som sig bör med en beskrivning av bakgrunden, från Sovjetregimens födelse och framåt. Författaren beskriver då bland annat motståndet mot bolsjevikerna – både från reaktionära krafter som ville bevara det gamla tsarväldet, och från revolutionära krafter som exempelvis Ukrainas omfattande anarkistiska resning mot både tsar- och bolsjevik-välde. Att försöka skildra denna utveckling är utan tvekan svårt då konflikten var så ideologiskt laddad redan i sin samtid. Tråkigt nog känns den här inledande delen av boken inte så välskriven som man kunde hoppas. Skildringen är exempelvis ibland lite motsägelsefull, och ges dessutom en slagsida då författaren ett antal gånger upprepar att olika vittnesmål, som på något vis uttrycker sympati för revolutionsprocessen, är ”politiskt färgade” eller rent ut ”propaganda”, medan flera vittnesmål från den nya regimens opponenter kan rapporteras helt okritiskt – som om de inte också var politiskt färgade eller kunde vara propaganda.

Boken blir dock bättre, upplever jag, när Applebaum faktiskt kommer fram till dess riktiga fokus, att beskriva själva Holodomor (som svältkatastrofen har kallats). Här skildrar Applebaum ingående hur katastrofen utvecklas. Kollektiviseringen av jordbruket, som hade påbörjats ett par år tidigare, hade redan gjort att produktiviteten hade sjunkit. Många bönder hade också börjat göra aktivt motstånd mot kollektiviseringen, exempelvis genom olika former av sabotage, hellre än att låta regimen ta över deras produktionsmedel.

För att kunna exportera spannmål – en av Sovjetunionens viktiga exportvaror vid denna tid – hade regimen dock satt upp mål för hur mycket spannmål som skulle samlas in i varje del av Ukraina. När hungersnöden började breda ut sig försökte en lång rad lokala partifunktionärer i kommunistpartiet förmå regimen att sluta expropriera så mycket livsmedel från befolkningen. Vädjanden och protester strömmade in från många delar av landet. Det är hjärtskärande att idag läsa några av dem som Applebaum återger här i boken.

Den centrala Sovjetregimen under Stalin skulle dock inte komma att lyssna på det örat. Kritik avfärdades med argument om att de ukrainska bönderna länge hade motsatt sig Sovjetregimen, under flera år tidigare hade försökt gömma undan spannmål när regimens agenter hade kommit för att samla in den, och således säkert gjorde det även denna gång. Rapporter om svält avfärdades därför som osann propaganda – till och med när rapporterna kom från lokala partifunktionärer. Insamlingen av livsmedel fortsatte alltså, allt för att uppfylla planekonomins mål. Kritiker inom kommunistpartiet och statsbyråkratin rensades ut och ersattes med undersåtar som förstod att lyda order uppifrån. En fullständig katastrof hade därmed skapats.

På sätt och vis uppvisar den här historien många likheter med somliga andra svältkatastrofer, exempelvis i det koloniala Indien, som Mike Davis har skrivit om i Svält och kolonialism, eller för den delen i Sverige under 1800-talet, som Magnus Västerbro skildrade förra året i boken Svälten. Likheterna står att finna i allt från myndigheternas förakt för befolkningen som svälter, och deras vägran att ingripa för att hjälpa de svältande, till hur befolkningen faktiskt reagerar på svälten. Sedan finns förstås viktiga skillnader mellan fallen, kanske framförallt anledningen till att myndigheterna inte vill ingripa: en dogmatisk marknadsfundamentalism i Sverige och Indien enligt Västerbro respektive Davis; en dogmatisk kommunistisk regim, som dessutom vägrar tro på uppgifter om svältkatastrofen, i fallet Ukraina.

Men det finns också en tolkning av förloppet i Ukraina som går ut på att svälten där inte bara berodde på fruktansvärda och massiva misstag från regimens sida, utan rent av var en avsiktlig politik från Stalin-regimen för att hämnas på alla dem som hade motsatt sig Sovjetregimen. Historieskrivningen (eller nedtystandet av densamma, så länge Sovjetregimen överlevde) har dock blivit mycket ideologiserad, vilket Applebaum också skriver om, och just denna tolkning är kanske ett exempel på detta. Några direkta bevis för denna tolkning verkar nämligen inte finnas, att döma av Applebaums skildring, utan påståendena bygger bland annat på tolkningar av geografiska skillnader i dödlighet. Totalt skulle alltså nästan fyra miljoner människor dö av svält i Ukraina dessa år. Skillnaderna mellan olika distrikt kunde dock vara ganska betydande. Hårdast, menar Applebaum, drabbades flera distrikt där motståndet mot bolsjevikernas maktövertagande hade varit som intensivast. Genom Holodomor kunde Stalin slutligen slå tillbaka mot såväl tsar-anhängare som anarkister i Ukraina, lyder således tolkningen. Teorin förefaller kanske inte omöjlig, men man kan ju också tänka sig andra förklaringar till ett sådant mönster – som exempelvis det faktum som Applebaum själv lyfter fram tidigare i boken: att många bönder faktiskt gjorde motstånd mot kollektiviseringen av jordbruket genom att själva förstöra produktionsmedlen hellre än att låta Sovjet-regimen ta över dem. Oavsett vilken teori som stämmer bäst med verkligheten, blev konsekvenserna av katastrofen fruktansvärda.

Boken är, trots sin längd och detaljrikedom, tämligen lättläst. Dess tragiska tema gör den väl däremot inte precis till någon avkopplande läsning för julhelgen. Men trots den kritik jag har mot vissa delar så är den klart läsvärd för den som vill få en överblick över förloppet.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• En konservativ sörjer sin flock
• Bara Tanja blev kvar
• Lenin & Co
• Sovjets kollaps dissekerad

Chomsky är dock långt ifrån ensam, om man ser vad som ges ut på alternativa förlag i USA. Ett exempel på en annan radikal röst är Mike Davis. Till vardags är Davis professor i geografi, med en rad tunga fackböcker bakom sig (några av dem även översatta till svenska).

I den här essäsamlingen skriver Davis mer lättsamt om USA:s politik – både inrikes och utrikes. Essäerna tar upp en rad olika ämnen – allt från orkanen Katrinas härjningar i New Orleans till valfläsk i valdebatter. Essäerna har tidigare publicerats i andra sammanhang – framförallt i olika mindre tidningar och tidskrifter i USA.

Tyvärr får man konstatera att boken hade tjänat på om författaren eller en redaktör hade funderat lite mer på vilka essäer som verkligen förtjänar en återutgivning. Nu känns en hel del av dem inaktuella – framför allt flera essäer som handlar om valdebatter i det förra amerikanska valet. De här essäerna var möjligen intressanta när de publicerades, åtminstone för en amerikansk publik, men har vid det här laget helt klart passerat bäst-före-datumet.

Många andra essäer lyfter dock boken. Det gäller såna essäer där författaren inte bara talar om den dagsaktuella politiken i USA, utan vidgar perspektivet – antingen det är historiskt eller geografiskt. Här kan man läsa riktigt spännande inlägg om allt ifrån amerikansk bilkultur till invandringspolitik eller USA:s kolonisering på Grönland (!). I de essäerna kommer Davis verkligen till sin rätt.

Och vilka är då barbarerna, som titeln anspelar på? Tja, alla som gör motstånd mot det romerska … förlåt, amerikanska imperiet, antar jag. Men paradoxalt nog framgår det aldrig tydligt vilka barbarer som Davis menar egentligen hyllas.

Similar Posts:

• Terrordåden i USA – vems är felet?
• Chomsky och vargen
• Chomsky upprepar sig… igen
• Vår bedrägliga samtid
• Only in America!

Det handlar om kolonialismens folkmord, liksom om folkmord begångna av lokala eliter under kolonialismens sista skede. Närmare bestämt de enorma svältkatastrofer som drabbade Indien, Kina och flera andra länder i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Medan länderna torkade och svalt stod kolonialherrarna och de lokala eliterna och tittade på – eller, än värre, utnyttjade situationen för att piska befolkningen till allt hårdare arbetssituation. I den här boken tecknar miljöhistorikern Mike Davis en bild av kopplingen mellan väderfenomenet El Nino och kolonialismens folkmord.

Att det med jämna mellanrum uppkommer torka på olika platser är förstås ingen nyhet. El Nino är ett återkommande fenomen som drabbat olika delar av världen under århundraden. Men allt genom historien har mänskliga samhällen lärt sig att hantera det klimat de lever i. Bor man i torkdrabbade områden har det hanterats på olika vis, exempelvis genom att behålla en buffert av livsmedel för torkperioder, bygga ut bevattningssystemen eller lagringsmöjligheterna för vatten.

Kolonialismen stjälpte dock mycket av detta över ända, menar Davis. Istället för att investera i infrastruktur för att kunna bevattna odlingar, satsade kolonialmakterna på att bygga vägar och järnvägar – för att kunna forsla bort jordbruksproduktionen för export till moderlandet. Istället för att satsa på att bygga upp reserver valde man att förlita sig till marknaden. Konsekvenserna blev förödande – när torkperioder uppträdde, framförallt i samband med några särskilt starka El Nino-fenomen i slutet av 1800-talet, drabbades landsbygden i land efter land av problem med försörjningen.

Men istället för att avhjälpa katastrofen valde kolonialmakterna och/eller de lokala eliterna att fortsätta exportera livsmedel. Någon effektiv efterfrågan fanns ju inte lokalt, eftersom de utblottade bönderna inte hade råd att köpa maten till det pris som västerlänningar kunde betala. Och den människosyn som de styrande gav prov – exempelvis de brittiska vicekungarna över Indien – stod inte nazisterna långt efter vad gäller brutalitet och rasism. Låt dem hellre svälta än leva på välfärd, gick tankegångarna. Vi har inte råd att försörja hela Indien, hävdade man.

Men nog hade man kunnat agera annorlunda. Samtidigt som folken svalt sög kolonialmakterna ut enorma rikedomar ur sina kolonier. Skatterna var höga, men endast en bråkdel gick till investeringar i dessa länder själva. Det mesta fördes hem till moderländernas kassakistor. Räntorna var ännu högre, även det i syfte att kunna förmedla billiga krediter till vita européer i behov av kapital. Och flera av kolonialbolagen var minst sagt positiva till den grymma politiken, eftersom de då kunde få tag på villig och billig arbetskraft.

Folk svalt därför ihjäl längs med samma järnvägar som transporterade bort deras mat. Davis beräknar att minst 50 miljoner människor miste livet under den tidsperiod han studerar. Kanske är siffran ännu högre – upp mot 100 miljoner. Hela sanningen kommer vi nog aldrig att få veta.

Allt detta och mer därtill redovisas i detalj i Davis bok, alltsammans noggrant redovisat med källor. Det bör förstås poängteras att det inte bara vara kolonialmakterna som agerade på det här viset. Även formellt självständiga länder, som exempelvis Brasilien, kom att agera på samma vis. Många av de lokala eliterna där var inte på något vis bättre än kolonialismens eliter, och deras agerande kom i praktiken att ske i samklang med dåtidens globala maktcentra. Men, vilket också bör noteras, i de länder där de lokala makthavarna försökte hjälpa folket mot torkan och svälten gav det också ett betydligt mer positivt resultat (även om det även där fanns hinder som försvårade hjälparbetet).

Det är kanske därför inte förvånande att befolkningen i Europa aldrig drabbades av någon svält under den här tiden, trots flera år av missväxt. Det är inte heller förvånande att flera av de drabbade länderna kom att falla allt djupare ned i misär under många år. En kombination av olyckliga klimatfenomen och rasistisk exploatering försatte dem i en ohållbar situation, som det skulle ta oerhört lång tid att återhämta sig ifrån.

Det är en brutal bok, inget tvivel om den saken. Tyvärr kan den svenska titeln därför kännas avskräckande tråkig. Jag har i och för sig förståelse för att den brittiska titelns referenser till den viktorianska eran inte är lika relevanta för en svensk som för en brittisk publik. Men hade inte en titel i stil med ”Kolonialistiska folkmord” ändå passat bättre?

Davis bok berör och upprör. Att det här ämnet har kunnat förbli så nedtystat är i det närmaste ofattbart. Om detta borde alla läsa.

Similar Posts:

• Ett hungrande Ukraina
• Det okända folkmordet i Kongo
• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Postkolonialism für alle
• Tungt om ond tid