Och ändå inte. Det finns en helhetssyn här som är möjlig att bära med sig också i det lilla. Kretsloppstanken, förstås, och alla olika livsformer som samarbetar eller som man använder sig av för att få ut det man vill av jorden på ett sätt som också är långsiktigt hållbart. Jo, jag är lite avundsjuk på familjen Mandelmann, som kan låta delar av ogräs- och insektsbekämpning, gödsling och annat jordarbete skötas av hönsen och grisarna. Men jag kan åtminstone tänka på att inte köpa betat frö, fröer som är behandlade för att ta livet av mikroorganismer omkring sig.

Dessutom finns det väl ett egenvärde i att fundera över hur maten på vår tallrik egentligen produceras, eller borde produceras. För att inte tala om att ett och annat som förekommer i boken har blivit så trendigt att det åtminstone kan vara kul att se vad det där folk skryter med i fikarummet egentligen handlar om.

I Självhushållning på Djupadal får vi följa familjen Mandelmanns arbete på gården under ett år, från senhösten fram till tidig höst. De delar nämligen in året i åtta årstider, beroende på vad som finns att göra på gården. Och det är på hösten det börjar, menar de, det är då jord och växter måste börja förberedas för allt som ska börja gro efter vintern.

Självklart går det inte att samla all kunskap som behövs för att driva en hel gård i en enda bok – och det är kanske inte heller meningen att man med boken i näven ska bege sig ut och slakta får helt från scratch – men här ryms förvånansvärt mycket. Mandelmanns odlar och sköter djur, klipper får, hanterar ved och virke, blandar huslera, samlar in honung, bakar, brygger öl, underhåller redskap, gör egen ost, smör, yoghurt, assisterar vid förlossningar, samlar in mat till ”allemansrätter”, slaktar och styckar, stoppar korv, tar vara på vatten och vind – allt man behöver för att vara självförsörjande, med andra ord.

Jag hade gärna fått även en inblick i gårdens ekonomi. Vad kan ett sådant här ställe egentligen omsätta? Hur får man det att gå ihop? Hur viktig är gårdsförsäljning och liknande? Alltsammans måste ju vara ett gigantiskt företag.

Ändå har Marie och Gustav Mandelmann byggt upp alltihop. På bokens allra första sidor berättar de om hur det hela startade med en dröm om landet och om att bli självförsörjande, men jag skulle gärna velat veta mer om vägen dit. Vilka var stegen på vägen mot Djupadals hela sextio hektar och vad som uppenbarligen är en heltidssysselsättning för hela familjen? Var börjar man? Vad skulle kunna vara ”don’t quit your day job”-varianten, om det nu finns en sådan?

Själva boken Självhushållning på Djupadal är också ett familjeprojekt. Marie och Gustav har skrivit texten, Marie har tagit de flesta fotografierna och dottern Tora har gjort fantastiskt fina teckningar, bland annat. Det gör boken till en ovanligt välfungerande helhet, där bilderna hela tiden tillför både information och skönhet, bildtexterna bidrar och texten flyter på ett sätt som är ovanligt för en fackbok med många avslutade texter och små faktarutor här och där.

Slutligen kan man nog säga att boken ingår också i en annan typ av helhet, där Självhushållning på Djupadal verkligen skapar ett intresse för att se gården på riktigt, och ett besök på gården säkerligen gör en sugen på att läsa mer. Finns här en röd tråd av ”Gröna vågen”-vibbar (fast Mandelmanns inte riktigt hör till den generationen, om man nu ska se det så) så finns också ett lika tydligt inslag av självförverkligande och entreprenörskap, ett legitimt behov av att också få ekonomisk hållbarhet. I nuläget lägger vi i konsumentledet mindre del av våra resurser på mat än människor någonsin gjort tidigare. (Det tror jag att jag läst i Michael Pollans Till matens försvar.) Att få människor att inse att vi måste lägga mer om vi ska kunna få mat producerad på rimliga, hållbara villkor är förstås en förutsättning för att kunna producera sådan mat.

Similar Posts:

• Dags att börja odla sin trädgård
• Grundkurs i evigheten
• Vara sin egen trädgårdstomte
• Jordnära passion
• Vad är egentligen mat?

Procentuellt sett lägger amerikanerna mindre och mindre både tid och pengar på mat – och mer och mer pengar på hälso- och sjukvård, skriver Pollan. I takt med att den västerländska kosten sprider sig över världen ökar förekomsten av välfärdssjukdomar som fetma, hjärt-/kärlsjukdomar och diabetes – sjukdomar som knappt existerar vid traditionell kosthållning, trots att det där traditionella i sig kan se helt olika ut. För första gången i världshistorien är människor på en gång överviktiga och undernärda.

Vad Pollan diskuterar är framför allt amerikanska förhållanden. Det hade varit upplysande med ett svenskt efterord eller liknande som kunde göra jämförelsen, för frågan som sitter i halsgropen hela läsningen är förstås ”Men så här illa kan det väl inte vara i Sverige?” USA är visserligen föregångslandet och den svenska kulturen beskrivs ofta som den mest amerikaniserade. Det hälsovådliga och fasta grepp som den amerikanska livsmedelsindustrins lobbyister tycks ha myndigheter och organisationer i, minner också en hel del om fiskenäringens EU-lobbyister i en annan bok om en ohållbar matindustri, Isabella Lövins Tyst hav.

Det vi enligt Pollan måste hitta tillbaka till är en helhetskänsla, en helhetsförståelse av maten. Detta oändligt komplicerade system där forskarna fortfarande saknar fullgoda förklaringar till exakt varför vi mår bra eller dåligt av olika livsstilar, måste ses som just hela livsstilar, som ekologiska och kulturella sammanhang. Traditionella matkulturer ger en mängd olika svar på hur man kan leva och må bra. Den västerländska eller amerikanska kulturen med sin storskaliga produktion av intill oigenkännlighet bearbetade livsmedel är inte ett av de svaren.

Det finns ingenting dogmatiskt eller ens särskilt besvärande över Pollans resonemang. Han uppehåller sig sällan heller vid enskilda produkter och ämnen, som exempelvis svenske Mats-Eric Nilssons storsäljare Den hemlige kocken, som kom ut i samma veva. Istället tar Pollan ett lättillgängligt helhetsgrepp om västerländsk matideologi, dominerad av ”nutritionismens” föreställning om isolerbara näringsämnens positiva och negativa egenskaper, varför den inte fungerar och hur man kan tänka istället. Pollan argumenterar helt enkelt för att vi återtar själva vår förståelse kring maten. Han får det att låta riktigt spännande och roligt också.

Similar Posts:

• Varför ser vi inte maten för alla proteiner?
• Mat som kultur
• Sanningen bakom ”hembakt” och ”mammas”
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Gifterna i badrumsskåpet

Boken är tjatig, skriven på ett amerikanskt sätt med mycket ord för lite innehåll, och kan som sagt sammanfattas ganska snabbt. De avskräckande exemplen är hämtade från USA, medan alla positiva exempel är hämtade från andra länder, allt från Frankrike till Grönland.

Det positiva är att han faktiskt får mig att tänka efter, och att få lust att ändra mina matvanor. Jag kanske ska strunta i tacos ikväll (tacoskal som innehåller lite allt möjligt konstigt, märkliga såser fulla av smakförstärkare och socker, och så vidare) och istället göra en fisksoppa med rotsaker? Eller en böngryta? Jag blir såld på idén, men tycker egentligen inte att boken är bra. En intressant paradox.

Similar Posts:

• Vad är egentligen mat?
• En resa i snabbmatens land
• Sanningen bakom ”hembakt” och ”mammas”
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser
• Livet på sextio hektar