Tio Pelmas är bokens huvudperson. Hon är läraktig, gudfruktig, vacker med ”blåklintsblå” ögon och mörka flätor. Hon skiljer sig från sina syskon med drömmar om att få gå i skola. Att utbilda sig till lärarinna. Något långt ifrån självklart. De äldre systrarna har ibland svårt att förstå sin brådmogna syster. Både föräldrarnas och omgivningens syn på flickor är att de ska lära sig arbeta hårt i hemmet, göra dagsverken på herrgårdarna och tidigt giftas bort med rediga pojkar.

Tios far har tidigare varit skollärare med lärarlön i rubel och befrielse från dagsverken och skatt. Men i och med den allt hårdare förryskningen utfärdad av tsar Alexander har han lämnat magistertjänsten. Han vägrar lära barnen ryska. Men han är fortfarande organist i kapellet i Roslep. Med tiden blir han allt bittrare. Modern Karin är mager, tärd av barnsängar och hårt arbete. Överlag är det hemligheter kring faderns liv och släkt. Tio får allt oftare reda på sådant hon inte kan ta upp hemma när hon själv mot faderns vilja får tjänst som kammarjungfru på herrgården under änkebaronessan von Löwe.

Tio är läraktig och inte helt ensam om sina drömmar. Kusinen Nils – med en supig far i ett ruckel till hem – drömmer också om att bli skollärare. Han skriver små lappar med ord som Tio snart klurar ut och gömmer i sin fållbänk. När hon börjar sin skolgång kan hon redan läsa. Varje år blir hon utsedd till den mest läraktiga eleven med belöning i rubel från unge baronen Ludwig von Löwe. Slantarna sparar hon i en ask med drömmar för framtiden. Åren går och i slutet av boken är Tio i konfirmationsåldern. Hon tjänar troget på herrgården under mamsell Martas översyn. Även i familjen von Löwe är Tio aktad. Särskilt den unge baronen visar Tio sin uppmärksamhet och lär henne tyska. Tio är bestämd med att om hon inte kan få plats vid seminariet i Hapsal liksom Nils så kan hon med sina kunskaper i språk få tjänst i en balttysk herrskapsfamilj. För att förtjäna egna pengar.

Språket är gott och anpassat efter tidens seder och bruk. Här spelar religionen en stor roll med psalmer och bordsböner. Tio ber för allt och alla i sin närhet. Även egen högfärd. En intressant detalj är när Tio förstummad får Hertha av Fredrika Bremer i julklapp av sin moster Matas Eva. En bok som påverkar Tios tankar mycket.

Författaren har studerat folkliv, jordbruk och tidstypiska sysslor. Här klipps och slaktas får, stickas ullkläder och skördas lin. Potatis tas upp för att gömmas i stukor på leråkrarna. Brännvin bränns av potatisen. Kvinnorna eldar bastun, reder ut och tvättar varandras hår. Det är skillnad på böndernas enkla måltider med salt fisk, surdricka och herrgårdens dukningar med likörer, stekar och sötebröd. Här dansas ringdans och sovs på hölogar sommartid. Vid ett tillfälle besöker Tios släkt kusten som en avslutning på slåttern. Kalaset hemmavid förstörs av ryska soldater som äter upp deras mat och super sig fulla. Då tar Tios moster med sig alla ut till kusten för en minnesvärd dag.

Boken är välskriven med ett naturligt driv. Kapitlen är många och relativt korta. Naturligtvis liknar intrigen både klassiska och romantiska historiska romaner med en fattig flicka (dock vacker och läraktig) som genom svårigheter tar sig fram i världen tack vare sin klokhet och hjälpande händer. Ibland snuddar tankarna vid Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla och liknande flickbokshjältar. Klassresan är ett återkommande motiv både i fiktionen och verkligheten. Intelligens, flit och ett gott sätt är svårt att dölja.

Det estniska kommer fram med namn på orter, namnskicket och levnadsförhållanden. I bokens inledning finns en kort prolog med författarens budskap att sprida kunskaper om estlandssvenskarnas historia. I slutet av boken finns två kartor över Estlands svenskbygder. Kartorna underlättar för läsaren att följa och förstå romankaraktärernas livsmiljöer. Ofta har jag funderat över estlandssvenskarnas historia på resor i Estlands kustområden. Att estlandssvenskarnas historia inte finns i romaner av i dag. Här fylls ett tomrum i och med trilogin Kustbor.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Ett pensionat och dess historia
• Ett aningens för glatt humör
• Edna och styrkan
• Klasskamp på Höje

Edna är av annat virke än fadern trots sina unga år. Hon biter ihop och arbetar sig både trött och stark. Sparar sina slantar och kan ge svar på tal. Ett sparkonto får hon ordnat åt sig förutom den plåtask under sängen där hon gömmer sina slantar. Det är också hon som hittar en öde stuga där de flyttar in. Fadern tvekar och gruvar sig men Edna för deras talan med kommunens lantdagsman och bönder. Hon sliter, bökar, gräver och gräftar. Målfärg till huset ordnar hon och mot faderns vilja målar hon stugan röd så hon ser den lysa ”som ett smultron” när hon återvänder hem på kvällen efter dagens möda.

Mot en fond av världshändelser går Ednas dagar. Det är emigrerade föräldrar, den tidens behandling av psykisk sjukdom, tuberkulos, förryskning och första världskriget och unga män som beger sig till Lockstedt i Tyskland för att utbilda sig till jägare. Hon får se havet för första gången när hon gör sällskap med Teodor till Gamlakarleby. Stadens torg får henne att vackla och förundras över allt liv med handel och vandel.

Hon drömmer om ett eget självständigt liv såsom mejerskan Marta lever. Eget hem, arbete och egna pengar. Intrigen kramas åt när det visar sig att kommunstämman vill sälja huset som Edna och hennes far rustat upp åt sig. Fadern Rafael är skyldig pengar. Det hela kan lösa sig genom att Edna börjar pigtjänst hos storbonden Anton. Där får hon vara med om svåra upplevelser och övergrepp men Edna visar sig ha vänner i byn som ställer sig på hennes och faderns sida. Ofta tvivlar hon på sin förmåga och irriteras över faderns vankelmod men hon vågar tänka rätt och handla därefter. Edna får ofta fungera som förälder åt sin egen förälder. Men hon tyr sig också till sina släktingar med jämnåriga Anton, förtrogen och arbetskamrat, och värkbrutna farmodern Tyra som styr och ställer från sängen.

Det finns en tradition av fattiga men livskraftiga flickor. Läsaren kan påminnas om den unga hjältinnan i Martha Sandwall-Bergströms Kulla Gulla-böcker från 1940-50-talet. I den finlandssvenska litteraturen – både äldre och nyare – har Edna systrar i till exempel Sally Salminenss Katrina (1936), Anna Bondestams Vägen till staden (1957) men också i Annika Åmans Lumpänglar (2022) och Ann-Luise Bertells romaner Vänd om min längtan (2016) och Glöm bort din saknad (2022).

Men Ulrika Hansson skriver specifikt om ett halvår i en 14-årings liv och mutar in ett alldeles eget område i norra, svenska Österbotten, i Terjärv. Hon skriver om andelsrörelsen med mejerinäringen som var viktig hela första halvan av 1900-talet i Österbottens byar. Själv med många släktingar aktiva inom den blir jag som läsare imponerad över hur Hansson detaljerat och riktigt beskriver arbetslivet med mjölkhanteringen. Från en svunnen tid när korna, mjölken och fähusen var livsnerven på finländska landsbygden.

Språket är en njutning att läsa. I Ednas omgivning används ett målande talspråk med bilder och uttryck som jag direkt kopplar till människor födda i början av 1900-talet: ”Helvetet blir aldrig fullt” och ”kosacken tar det som sitter löst” eller ”huggormsår”. Ibland används riktigt gamla (dialektala) ord, uttryck såsom ”tasmas bort” (ta eller bli slut) eller ”veseln” (vekling), ”söis” (på så sätt) eller ”slut ti pjas di” (sluta pjåska dig). Enda invändning mot en annars skicklig språkanvändning är att några gånger förekommer ordet ”stress” som inte användes i svenskan i början av 1900-talet utan har lånats in från engelska långt senare.

Nej, det är verkligen inte synd om Edna. Hon är inget offer trots hårda tider. Berättelsen är en fin och uttrycksfull skildring av en stark ung flicka i ett bysamhälle med klasskrankor och orättvisor på 1910-talet. Romanens titel håller hela vägen. Månne Ulrika Hansson fortsätter att skriva om Edna? Flickan som lånar drag av Ulrika Hanssons egen farmor, född 1903. En farmor som författaren aldrig träffat.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• Livets vägar
• Lumpänglarna lever vidare
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Donner versus Donner

Romanens titel Silas Marner är namnet på en vävare som kommer till den lilla sömniga staden Raveloe på engelsk landsbygd. Romantiden kan antas vara mitten av 1800-talet. Han bosätter sig i stadens utkant vid ett stenbrott i ett litet hus där han dagarna i ända väver hushållslinne åt ortens husfruar. Hans utseende är frånstötande med utstående ögon och särskilt omtyckt är han inte. Han vill hålla sig för sig själv efter att ha upplevt svek och orättvisa tidigare i livet.

Marners olycka är inte slut trots att åren går och han arbetar hårt och lever ett strävsamt liv. En mörk kväll bestjäls han på sina besparingar, hans enda glädje under ensamma år. Marner sjunker ner i något som idag skulle kallas depression. Men som livet ofta är och också i denna sedelärande berättelse: livsglädjen kommer när du ägnar dig åt någon som behöver dig och detta räddar Marners förstånd och ger hans liv en helt ny vändning.

Men intrigen handlar om flera andra karaktärer och deras göranden och låtanden. En märkesman är squire Cass med sina söner Dunsay och Godfrey som ger liv och färg åt historien om vävaren Marner. Miss Nancy Lammeter är också värd att nämnas. En klok kvinna med stort hjärta men vass tunga och skarp blick. Den lilla föräldralösa flickan Eppie är en annan mycket viktig kararktär vars ursprung vi som läsare känner till – men ingen av invånarna i Raveloe (förutom hennes riktiga far).

Boken är indelad i tjugotvå kapitel av olika längd. Stilen är ibland omständlig och meningarna är ofta långa med många bisatser. En allvetande berättare serverar oss historien och som läsare blir vi ibland direkt tilltalade och vi vet långt mera om karaktärerna i intrigen än vad de vet om sig själva och de andra. Den psykologiska realismen är stor och författaren lever sig starkt in i de olika personligheterna. Styckena spjälkas upp av dialoger vilket lättar upp texten som kan upplevas som kompakt. Detaljerat beskrivs hushållsbestyr och göromål. Det förekommer många bipersoner.

Marners livshistoria ljusnar på slutet. Den här historien är en moralitet. Det stulna guldet återfås och andra hemligheter kommer i dagen. Vissa nyckelpersoners etiska och moraliska resning är nästan sagolik och jag kommer att tänka på Charles Dickens romaner från samma tid om föräldralösa, fattiga pojkar. Marners renhjärtade fosterflicka Eppie påminner mycket om till exempel Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullagestalt. Och många liknande ömsinta, guldlockiga småflickor återfinns också i HC Andersens sagor.

Romanen Silas Marner är läsvärd. Realistisk, sagoaktig, fängslande. Historien kan sammanfattas med en annan klassisk engelsk författares ord: Slutet gott, allting gott!

Similar Posts:

• Bland kärlekar och sjöodjur
• Lilleputtsjälarnas julafton
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Utan plats för mänsklighet?
• Klasskamp på Höje

Fast när Ingalls Wilder skrev det där, baserat på sin barndom i början av 1870-talet, så skrev hon ju inte ”mer än hundra år sedan” utan ”sixty years ago”. Det var i början av 1930-talet.

Sedan dess har hennes böcker lästs av generationer och naturligtvis också blivit teveserie och filmer. Den lilla staden på prärien har blivit ikonisk, och huset i Stora skogen kommit lite i skymundan. Själv har jag aldrig fattat hur familjen kunde lämna skogen. Jag gör det inte som vuxen – kanske förklaras det i senare delar? – och jag gjorde det definitivt aldrig som barn. Skogen var ju bäst.

Ändå händer det egentligen ingenting i Det lilla huset i Stora skogen. Inte med moderna dramaturgiska mått mätt. Livet går sin gilla gång. Årstid följer på årstid. Man samlar mat inför vintern, firar jul och födelsedagar, sår och skördar. Det kan ju också vara tillräckligt exotiskt för moderna läsare i alla åldrar.

Mycket handlar det om vardagslivet förr, om sysslor och matförråd. Någon gång om året tar man sig till handelsboden i staden, men i övrigt är det strikt självförsörjning som gäller. Jakt, fiske, jordbruksarbete och pälshandel för pappa; matlagning, ystning, bak och sömnad för mamma. Har man tur kan man stöta på bin i skogen och få fatt i honung och sedan jag först hörde berättelsen som barn minns jag allra tydligast processen med att samla in lönnsirap. Det är förresten fortfarande lika fascinerande.

Några konflikter att tala om lägger Ingalls Wilder inte heller in i denna första barndomsskildring. Alla är fantastiskt snälla och trevliga. Goda. Den enda som egentligen närmar sig en personlighet är egentligen Laura själv. Resten av familjen är ohjälpligt satt på piedestal. Fast det är klart, nybyggartillvaron gav väl inte direkt utrymme för några divalater heller.

Det är idylliserat, romantiskt, traditionellt och gammeldags – och samtidigt småskaligt och ekologiskt. Skogen i Wisconsin är en minst lika viktig karaktär som någon annan, och den är generös mot sina mänskliga invånare. Här finns allt man kan behöva, förutsatt att man är redig, respektfull och handlingskraftig nog att ta vara på det. Det är den amerikanska drömmen i en högst charmerande 1800-talsversion.

I en klass för sig bland idealpersonerna är ändå pappa Charles Ingalls. Han är urtypen av familjeförsörjare, driftig och innovativ, han är en kärleksfull make och far och en god och framsynt granne. Har Laura och Mary tur är pappa inte alltför trött efter den långa arbetsdagen – och det tycks han sällan vara – och så berättar han för dem om dagens äventyr, om hur det var när han eller farfar var liten, eller plockar fram fiolen och spelar för dem.

Tillsammans med Tomas Torpare i Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla-serie, en annan slukarålders-crush som hållit i sig, skulle jag tro att Charles Ingalls har en hel del romantiska griller på sitt samvete.

Similar Posts:

• Familjen Ingalls i indianernas land
• Stärkta underkjolar och naturens krafter
• Tema: Skogen
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Titta vad fint

Om du, som jag, inte läst Kulla-Gulla-serien sedan tolvårsåldern tänker du kanske ”Vänta nu, den där tokromantiska historien om det helgonlika guldlockiga flickebarnet som växer upp som hjälpehjon på ett fattigt torp och visar sig vara adlig dotterdotter till patron på herrgården, romantiskt förkommen under ett skeppsbrott? Själva urbilden för sockersöta flickböcker?”

Läser man om serien som vuxen – det var min julklapp till mig själv att ta mig tid till något sådant, och särskilt lång tid tar det förresten inte heller – så framträder en betydligt mer nyanserad bild. Visst finns här romantiska stråk, men det är närmast som Mary Poppins ”lite socker i botten” som får medicinen att gå ned. Vips, så har man satt i sig en hel del historisk socialrealism och inte så lite politisk debatt.

I Kulla-Gullas sommarlov – den nionde boken i 1980-talets utgåva om tolv – ställs klasskillnaderna på sin spets på godset Höje, dit Gulla återvänder från flickpensionen tillsammans med tre skolkamrater, tant Emily samt fänrik Ivan, som av någon outgrundlig anledning fått förtroendet att leda godset över sommaren samtidigt som han naturligtvis är ute efter vår hjältinnas välbärgade hand. Den åldrade patronen leker hellre med klippdockor med fosterdottern än engagerar sig i sina verkliga torpares barn, och i torpstugornas misär gror ett missnöje som snabbt stegras under despoten Ivans styre.

Konfrontationen står mellan Ivan, i sin tur naturligtvis påhejad av den kyliga Irene, som på adligt kusinmanér suktar efter hans hand, och godsets arbetare ledda av den agitatoriska tvätterskan Viktoria, men också mellan den radikala Viktoria och den än så länge outvecklat reformistiska Gulla. Tant Emily är den vettskrämda överklassen personifierad med sina ”o, mon dieu, finns det då inte en pistol i detta efterblivna hus!”, men det är Viktorias ord som präglar romanen, Viktoria som formulerar hjältinnans egna erfarenheter som hjälpehjon på torpet, som kräver rättvisa och som så småningom tvingar Gulla att ta ställning.

Vi har rätt till arbete och bröd alla, hör dä! Vi har rätt till vårt här på jola … vi ä männesker alla med samma resning och rätt! Och att ynka sig som hundar och kräla i stoftet och gnälla och kvida och be i nåd för födan, dä passar ingen av männeska född, hör dä!

Den sockersöta hjältinnan själv är möjligen seriens svaga länk, men så är hon också skapad som en idealgestalt och det för femtio år sedan. Hade hon varit kaxigare så hade jag förmodligen klagat på hur orealistiskt det hade varit för en avig kvinnlig klassresenär under den här tiden. I Kulla-Gullas sommarlov börjar Gulla ändå äntligen att sätta ned foten och söka en lösning på godsets sociala orättvisor. Och det är väl inte så illa pinkat för en flickbokshjältinna?

Similar Posts:

• Askungesagans sista akt
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• En flickbokshjältinnas återupprättelse
• Ett aningens för glatt humör
• Edna och styrkan

Martha Sandwall-Bergströms flickboksklassiker hör till 1900-talets mest utlånade böcker och i bibliotekens stora omröstning om århundradets författare år 2000 hamnade hon bland de 100 mest älskade. Men Askunge, madonna eller feminst? är också berättelsen om en bokserie som många gånger fått agera avskräckande exempel i debatten om en ofta föraktad genre och om en åldrad författarinna som har svårt att tänka sig att ”några gamla flickböcker” skulle anses förtjäna uppmärksamheten av en akademisk avhandling.

Söderbergs märkligt breda undertitel är det andra iögonenfallande: ”Kontextuella läsningar av Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullasvit”. ”Jag tänkte sätta in de här böckerna i sammanhang.” ”Jaha du”, liksom. Men det är precis vad hon gör. Hon diskuterar böckerna i förhållande till författarens liv, till hennes egen läsning, till författarskapet och andra verk, till flickboksgenren och sagotematiken, i förhållande till det Småland hennes äldre släktingar berättade om och där Kulla-Gulla-böckerna utspelar sig – och till folkhemsbygget i författarens samtid.

På så sätt ges en mångfacetterad och spännande inblick i en stor del av Sveriges historia och kulturhistoria, i skrivande, litteratursyn och tolkningsföreträde. Det är inte minst en ganska hjärtskärande berättelse om en riktigt bra författare som försöker hålla balansen inom en knepig genre, som närmast av en slump hamnar i flickboksfacket och många gånger känner sig oerhört låst där, som får stå som portalfigur för allt sliskigt och sött som anses förleda och fördumma 1950-talets ungdom och som när hon väl får ge ut sin vuxenroman känner sig tvingad att göra det under pseudonym.

Men Askunge, madonna eller feminst? tillför också läsningen av flickboksserien en hel del. Titelkaraktären ges nya dimensioner, bland annat genom författarinnans frireligiösa bakgrund och hennes avsikter att skapa en förebildlig, stark och framför allt god karaktär. Söderbergs sagotolkningar ger ett nytt djup åt framför allt mellanböckernas lite stereotypa kamp mellan Gulla och patrons intriganta före detta arvtagerska Regina. Pubertetsproblematik som på grund av flickboksgenrens kyskhet måste förtigas kan utryckas symboliskt, menar Söderberg, liksom författarinnans kamp med det egna skrivandet och skepsis mot genren och mot den egna hjältinnan.

Godheten och de lyckliga sluten ges en mörkare botten i Söderbergs jämförelse med Sandwall-Berströms vuxenroman från samma tid. Objuden gäst hanterar kvinnoblivandets och folkhemmets dunklare sidor, med uteslutande, skam och hot. I Kulla-Gulla-sviten är framtiden istället oblandat ljus. På det Höje som ska byggas i seriens slut finns plats för alla. Där kan kärlek och engagemang göra skillnad, kan förändra världen. Det kan väl också vara en flickboksutopi, en människosyn och världsbild värd att älska?

Similar Posts:

• Askungesagans sista akt
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Klasskamp på Höje
• Vad bekänner vi och varför?
• Familjeidyllen innan prärien

Jag tycker om ändå sådana här moraliska slut. Jag menar, det är väl därför det heter poetisk rättvisa, för att den återfinns nästan bara i litteraturen och sorgligt sällan i verkliga livet. Och nog behöver vi lite rättvisa här i världen.

Spännande blir det kanske inte riktigt. När nu vår guldlockiga hjältinna mött sin prins, i studenten, bokhållaren, wanna be-torparen och här också skolläraren Tomas gestalt, så vet vi förstås att den åldrade patron måste falla till föga och de snobbiga bekanta, med löjtnant Ivan i spetsen, måste få lämna godset med svansen mellan benen.

I Kulla-Gullas myrtenkrona upprepar Martha Sandwall-Bergström visserligen en smula intrigerna från seriens tidigare böcker – fast lite får nog den känslan också skyllas på förlagets infall att dela upp originalsviten på fler böcker än de faktiskt är skrivna som – men knyter ändå ihop sin berättelse väl. Det är en hel mängd karaktärer vi har fått följa genom Gullas uppväxt i de båda vitt skilda miljöerna, torpet och herrgården, och väl framme vid att ta farväl känns det ändå som att man tryggt kan lämna dem där. De har vuxit upp, de kommer att klara sig fint.

Eva Söderberg, som skrivit Kulla-Gulla-avhandlingen Askunge, madonna eller feminist?, sätter fingret på något när hon menar att författarinnan i de senare böckerna fasar ut sin hjältinna till förmån för mer realistiska askungar. Kulla-Gullas myrtenkrona handlar visserligen om vår hjältinnas kamp för att få gifta sig med sitt hjärtas utvalda, men är kanske ändå mest livaktig i skildringarna av de små flickorna i hennes skugga, eller snarare i hennes och Tomas ljuskrets. Tvätterskan Viktorias magra Nina med sin brudmyrten, prostens lilla handikappade Ester – en kärleksfull plädering för författarinnans egen handikappade dotter – Kulla-torpets lillunge som blivit patrons bortskämda favorit och Majsan på Hygget som till faderns huvudbry blivit en karsk och självständig husmor på torpet under hans bortavaro.

- En ä inte harre i sitt eget hus längre, sa han.
- Dä ä inte nödvändit att nån ska va harre, replikerade Majsan oberört, under ett halvt års tid har här bara funnits jämlikar i stugan, å dä har vi trivts bra mä. Vi vill inte ha nån som skälls å domderar.
Sammel tittade hjälplöst på Gulla.
- Jag förstår inte hurdan jäntan har blitt, sa han klagande, hon ä precis förstörd, ja tror allri mer dä går å få bukt med henne …
Gulla måste skratta, hon log Sammel rätt upp i ansiktet.
- Nej, Gud give att det aldrig går, sa hon.

I Tomas Torpare, slutligen, kan jag fascinerande nog vara precis lika förälskad som jag var när jag var tolv – om än med större inslag av sexuell frustration. Blir här så mycket som en kyss så tenderar det att vara med en kysk gärdsgård emellan. Men Tomas är den romantiske hjälten och som sådan alldeles lagom hjältemodig och perfekt. Han är vårdande och pysslig, han är studerad och idealistisk, han skaffar sig erfarenheter han kan dela med hjältinnan och både lär andra och sig själv. Ofelbar är han inte, hans försök till torparliv slutar inte sällan i slapstick (för att återigen använda Eva Söderbergs träffande beskrivning), men han lär sig och han försöker.

Med Tomas har Sandwall-Bergström skapat inget mindre än en folkhemshjälte och när Nina på sista sidan får kröna Gulla med sin myrtenkrona, då är det som en folkvald drottning och med hopp om en ljusare, rättvisare och lyckligare framtid.

Similar Posts:

• Klasskamp på Höje
• En flickbokshjältinnas återupprättelse
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Familjeidyllen innan prärien
• Ett aningens för glatt humör

Gulla lär sig av den kloke Dal-Pelle – en finurlig och utsatt liten gubbe som för tankarna till Åke Mokvists reportageböcker De ovanliga – att dryga ut den fattiga torparkosten med vad skogen har att erbjuda. Jag blir sugen på att testa saker – jag är romantisk på det sättet – men nu är det ju vinter. På vintern gör familjen på Kulla te av barr, det enda gröna som finns att få. Jag funderar över hur mycket avgaser och sådant det kan tänkas finnas på barr nuförtiden och stannar där. Ser istället Cranford, teveserien efter Elisabeth Gaskells roman, där de lustfyllt suger ut saften ur de exklusiva apelsinerna genom ett litet hål i skalet. Och konstaterar att så bör man nog inte heller göra nu, de är väl väldigt besprutade?

Mat och miljö är förstås nära sammanlänkade. För att inte tala om sociala orättvisor. Det som gör Kulla Gulla-böckerna så romantiska även på den punkten är att deras värld är så liten. Ta av herrgårdens rika förråd och förbättra livsvillkoren för resten av världen. Det verkar så enkelt och konkret.

Men om miljön legat högt på dagordningen under året som gått så tycks mat vara trenden vi bara sett början på. Heta pocketböcker just nu är bland annat Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken och Isabella Lövins Tyst hav, en faktiskt rafflande bok om utfiskningen. Att döma av förlagens vårkataloger kommer de snart att få sällskap.

Och utan att på något sätt förringa matfrågan så tror jag nog att den är en fråga som passar ett individualistiskt samhälle bättre. Eget ansvar. En smula konsumentmakt. Det kräver inte lika självklart kollektivt agerande, åtminstone inte som det normalt formuleras. ”Du är vad du äter”. Inte ”vi”.

Miljön är också lite för ängsligt abstrakt. Det är för mycket dystopi, för mycket fantasy. Stora, hotfulla krafter är i omlopp och det är lätt att förtvivla. Det är liksom Sagan om ringen och vi känner oss snarare som någon perifer medelhobbit som rådvill försöker trösta sig med en tredje frukost, än som den världens öde hänger på. Lättare då att fundera över vad den där frukosten egentligen innehåller.

Similar Posts:

• En flickbokshjältinnas återupprättelse
• Askungesagans sista akt
• Klasskamp på Höje
• Familjeidyllen innan prärien
• Vad är egentligen mat?

Kvinnan som var en fyr handlar om Cecilia, en 50-årig attraktiv kvinna som varit förälskad sisådär 100 gånger och alltid i män med olika yrken. Men hon har aldrig varit kär. Så åker hon till Amerika för att lära sig att sälja elektriska öronrengörare och där träffar hon en vacker dansk som knackar på hennes dörr på natten och säger att han är hennes öde.

Sedan fortsätter berättelsen med lite roliga förförelsehistorier, middagar med de föraktfulla väninnorna, en livskris, en husförsäljning och en udda kärlekshistoria.

Allting berättas med glatt humör. Cecilia är raffig som "Den tatuerade änkan" ungefär. Hon knäpper upp jackan inför främmande karlar och visar slimmade fodral. Hon har så snygga ben att hon får täcka dem för att inte män i hennes närhet ska få tunghäfta. Hon hoppar ut ur bilen och stretchar mot ett träd. Ofta under läsningen uppstår bilder av att Cecilia springer omkring i en gammal journalfilm med ryckiga rörelser. De som följer Saltön kan nog älska det. Själv är jag mer tveksam.

Det är roligt med Göteborgsskildringen. För mig som är uppväxt i Göteborg är det oväntat tillfredsställande att läsa om Gamla Masthugget och Majorna i stället för en mängd för mig okända Stockholmsadresser, och plötsligt förstår jag charmen med att använda sig av gatunamn och kvarter i romaner. Att en av Cecilias föredettor, Ture som jobbade med återvinning, grovt göteborgskt kallas för "Reture" får mig också att fnissa igenkännande. Det är underhållande och finurligt.

Men på det stora hela blir berättelsen lite för tokrolig. Cecilia är en djupt ensam människa som aldrig tillåtit sig själv att älska någon på djupet, som har svårt med kvinnliga vänner och som tidigt blev steril och aldrig har fått några barn. Ändå berör det inte. Det är för hurtfriskt och för osannolikt på fel sätt, inte symboliskt overkligt som i latinamerikansk magisk realism utan overkligt som i Kulla Gulla där människor av olika samhällsklasser är oväntat släkt.

På slutet kan jag ändå klämma fram en tår. Men så är jag ovanligt lättrörd.

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• En flickbokshjältinnas återupprättelse
• Askungesagans sista akt
• Klasskamp på Höje
• Okänd historia i ett grannland