André växer upp hos sin moster och hennes man, som han kommer att betrakta som sina föräldrar. Den biologiska modern arbetar i Paris och hälsar på några veckor varje sommar och fadern är en väl förborgad hemlighet.

Vi rör oss framåt och bakåt i tiden men ibland har jag svårt att förstå den uppbrutna kronologin – jag tycker inte att den egentligen tillför något. Det är för uppenbart vilka pusselbitar som ska läggas samman; förgäves väntar jag på en omvälvande omkastning men ingen sådan kommer.

Vid något tillfälle beskrivs en ”livslång jakt” på fadern men det är i så fall en jakt i det inre, liksom bortom texten. Det må vara frågor som är omöjliga att ställa, vägar som är omöjliga att beträda men jakt? Nja.

Det sker något fruktansvärt och jag förväntar mig att det ska genljuda och återklinga. Jag kalibrerar min läsning efter det men författaren låter historien berättas på ett annat sätt. Det storslaget dramatiska blir i stället något lakoniskt.

Det är egentligen något väldigt vanligt över det. Pojken som saknar far och som uppfostras av sin moster må vara ett unikum i familjen men ter sig ändå som en av väldigt många. Familjetrauman som skapar tomrum finns också de överallt. Och det är kanske det som är den egentliga styrkan, ögonblicksbilderna av det som sker i just den här familjen, av tusentals möjliga skeenden. Det levande och konkreta där de enda åthävorna är de språkliga snirklarna.

För språket och beskrivningarna av de små sakerna är det som sticker ut, detaljerna är det som lyfter, som när barnets iakttagelser och funderingar i sin bildrikedom ger en sorts eko av sådant som berättats tidigare i en sorts korthuggen sensualism.

Similar Posts:

• Kassabandet väcker fantasin
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Varsamt porträtt av förfäder

Huvudpersonen Jeanne, har jobbat med bokföring i hela sitt yrkesliv. Alldeles nyligen gick hon i pension. Rutinerna är viktiga. Hushållsvaror handlar hon i en näraliggande affär i arrondissementet där hon bor i Paris. Jeanne hyser ett brinnande intresse för en särskild kassörska, som beskrivs alltifrån den konstgjorda blonderingen till de rosalackerade naglarna. I tankarna fyller hon ut med vad hon tror sker i dennas liv och vad som kan ha varit bakgrunden till att kassörskan sitter där hon sitter.

Betraktelserna är mångbottnade. Jeanne är å ena sidan formad av att vara född på landsbygden under sent 1940-tal. De värderingar som familjen och släktingarna försökte ingjuta i henne förekommer som glimtar i hennes nu. Men å andra sidan har hon varit med om en frihetsperiod i sitt liv. Nu är allt annorlunda och hennes dagar kretsar mest kring besöken i affären, där hon projicerar allt möjligt på kassörskan eller de kunder som återkommer lika ofta som hon.

Iakttagelserna förmedlar en bild av nutidens Frankrike men också av dåtiden. Även om föräldrar inte hade någon laglig rätt att utse äktenskapliga partners åt sina barn så hängde förslagen i luften. Närmaste grannskapet och den vidare släktkretsen kunde erbjuda lämpliga kandidater. Inte alla stod ut med outtalade önskningar från omgivningen, de valde – och väljer än idag – att bryta sig loss.

Romanen skulle kunna vara en desillusionerad betraktelse över hur snabbt ett liv rusar iväg. Personligen är jag djupt fascinerad av Jeanne. Hur färgstark är egentligen hennes fantasi? Hur stor del utgörs av hennes egna fabuleringar? Det skrivs helt ärligt på några ställen att Jeanne fått beröm för sin förmåga att återge detaljer. Hennes kamrater i skolan vande sig vid att få påhittade historier berättade för sig på rasterna mellan lektionerna. Under läsningen grunnar jag också på föräldrarnas levnadsregel att inte skvallra. Sådant var nämligen inte bra för kundernas trivsel i den lanthandel som var deras försörjning. I detta ljus balanserar Jeanne på gränsen till vad som är hälsosamt att berätta (fantisera?) om när det gäller medmänniskorna hon möter i sin vardag.

Den som läser Våra liv noggrant kommer att upptäcka flera intressanta högspänningstrådar som ryms i den tidigare bokföringskontoristens betraktelser. Och visst har romanen ett perfekt soundtrack i melodin ”Is that all there is?”. Den bästa versionen är från 1969 och sjungs av Peggy Lee. Om du klickar på den här youtube-länken kan du sjunga med i refrängen:

Is that all there is, is that all there is
If that’s all there is my friends, then let’s keep dancing
Let’s break out the booze and have a ball
If that’s all there is

Similar Posts:

• Arvet blev ett liv i skuggan
• Oväntat vanligt
• Författare i årets upplaga av Let’s dance
• Denna lycka att vara bland de levande
• Anrop från den andra sidan

Så är det inte i romanen De sista indianerna. Den grå och händelselösa verkligheten har utvecklats till sin fulländning i Marie, som är några år och sextio. Hon är sammanboende med sin elva månader yngre bror, Jean, som inte heller är den spralligaste killen i byn. De lever på gården, som är ett arv från föräldrarna, döda sedan 1988 och 1993. Gården hittar vi i Frankrikes mitt, i en bygd där bönder fött upp får och grisar. Familjens sysslor har gått från generation till generation och statusen har legat i att männen vet vad de gör medan kvinnorna sysslat med att värdera andra människors handlingar.
”Så gör man inte i vår familj!”
”På den tiden när jag var ung …”
Den sociala kontrollen på landsbygden gav inte mycket handlingsutrymme åt någon.

Romanen utspelar sig i modern tid när euron är införd och bankens tjänstemän skakar på huvudet åt det gamla syskonparet när de gör sina fåtaliga besök för att se över sina insatta pengar. Marie och Jean är hopplöst efter sin tid på många sätt. Inte bara de digitala skärmarna är dem främmande. När grannfamiljens barn leker och stojar utan att få tillsägelser av föräldrarna växer känslor av ogillande i Marie. Hon skakar också på huvudet åt färgglada behåar och underbyxor som hänger på grannfamiljens tvättstreck.

Läsaren får vistas i huvudet på Marie som tänker på triviala ting, som städningen av huset, något hon omsorgsfullt utför varje onsdag och lördag. Men helt omärkligt hamnar vi i återkommande tillbakablickar. Bland annat får vi veta att pappan var borta fyra år som soldat under andra världskriget. Under hans frånvaro intog mamman rollen som gårdens drottning tillsammans med sin pappa, Maries morfar. Och syskonskarans äldste, storebror Pierre som är fyra år äldre, sover med sin mamma i den äktenskapliga sängen. De två andra småbarnen, Marie och Jean blir behandlade som luft. Jag tänker mig att en disktrasa har högre värde i mammans tillvaro. Olidligt, ropar en röst i mitt inre, en förälder får inte reducera sina barn på det här sättet! Men Marie hör mig inte, och jag kommer på mig själv; jag har att göra med en skönlitterär figur.

Porträttet av Marie är konsekvent. Hon går i sin mammas gamla kläder för hon ser ingen vits i att skaffa nya. Helt kort berörs hur mamman nedsättande kommenterat dotterns utseende när hon befann sig i de känsliga tonåren. Vem skulle vilja gifta sig med någon som är så lång som du, 167 cm? Marie och brodern lever i huset där mammans skugga skymmer. De äger nu gemensamt den ärvda gården som en gång fortlevde likt de andra gårdarna. Men i moderniseringens tidevarv har bekvämligheten tagit över, och de har arrenderat ut jorden till grannarna som är driftigare och hänger med sin tid. Marie nöjer sig med att titta ut på den nya traktorn som kör in på granntomten.

Naturligtvis har mammans dominans ifrågasatts av barnen, framförallt av äldste brodern Pierre när han på 1960-talet fann kraft att flytta hemifrån. År följde när ingen hörde av äldste sonen överhuvudtaget. Tigandet satte sig i husets alla beståndsdelar. Alltmedan Marie och Jean fortfarande bodde hemma och behandlades som obildbara personer utan framtid. Och tänk hur mycket bättre det var när mamman var ung. Maries tankar cirklar gång på gång tillbaka till de repliker som åt sig in i henne redan när hon var liten flicka.

Några händelser i familjens historia utgör vändpunkter – eller snarare smärtpunkter – som har en ödesmättad betydelse och påverkar nuet starkare än något annat. Lafon lyckas med sina ord och meningar locka till fortsatt läsning med de olika tillbakablickarna som jag får medan Marie betraktar grannarnas klädstreck. Känslan av att något sopats under mattan i familjen varar från bokens början ända till dess slut. Mina vaga aningar blir mer eller mindre bekräftade och är inte direkt positiva. Suck!

Förra året kom de svenska översättningarna av Elena Ferrantes böcker om Lila och Lenù. Samma tidsålder och kvinnor i ganska fattiga omständigheter. Men de två italienska unga kvinnorna är ju fulla av jävlar anamma som gör att de åtminstone får saker och ting att hända. Marie är deras motpol i allt; viljelös, ogin och hon finner ingen anledning att småle en smula. Lafon lyckas i sin roman fånga den ödeläggande kraft kärlekslösa föräldrar har. Och frågan är vem (eller vad?) som kan kompensera detta hål i själ och hjärta? Jag hoppas att vi medborgare som lever sida vid sida bryr oss om vår omgivning och att vi därtill värdesätter stabila samhällsfunktioner som barnomsorg, skola och socialtjänst som komplement till familjestrukturer där barn så synbart förbises.

Similar Posts:

• Kassabandet väcker fantasin
• Moderskap i Norge
• Oväntat vanligt
• Brev och svek
• Lukt av ladugård, depression och död