Därför har författarna skrivit en bok om hur partierna bör arbeta med sociala medier.

Utifrån första kapitlet, där de sätter upp en mycket större förtroendekris för partiväsendet, känns det lite som en antiklimax. Det är inte nödvändigtvis något fel i att avgränsa sitt ämne, ingen bok kan lösa alla världens problem på 219 sidor. Men när en bok börjar med att etablera ett glapp mellan den politiska diskursen och partiernas verksamhet, och sedan nästan uteslutande ägnar sig åt den officiella partikommunikationen på Twitter och Facebook i Sverige, känns det som om de missar sin egen poäng lite. Här finns så mycket annat de kunde ha tagit upp. En bok som heter Digital demokrati? tar alltså knappt upp varken icke-partibundna kampanjer som Stå Upp För Sverige och #jagärhär eller personvalskampanjer för enskilda kandidater, har inget att säga om populism, trollfabriker eller faktaresistens, och nämner bara världens mest sociale president Trump i förbigående utan att diskutera vilken roll hans twittrande faktiskt spelat i att göra om en politisk debatt. Det sägs knappt ens något om vilken sorts ämnen som diskuteras på sociala medier jämfört med andra arenor. I stället får vi flera kapitel om exakt hur ofta Miljöpartiets officiella konton twittrar och vad det säger om dem jämfört med Kristdemokraterna.

De saker de faktiskt tar upp är definitivt intressanta, även om en osökt undrar vilka partier som förväntas hinna ändra sin kommunikation utifrån en bok släppt 2 1/2 månad innan valet. Att partierna trots all sin närvaro på sociala medier i allmänhet saknar mekanismer för att ta in idéer från väljarna – att lyssna i stället för att bara prata eller svara på frågor – är minst sagt oroande, och även om deras förslag att se till hur t-shirtföretag crowdsourcar motiv känns lite väl förenklad rimmar den också väl med hur faktiskt framgångsrika politiska kampanjer (de tar upp Obama i samma tonlag som Monbiot tar upp Sanders) har drivits, men ännu mer digitaliserat.

Vore jag kommunikationsansvarig på ett av de tiotal politiska partier som har mer eller mindre realistiska förhoppningar om att nå riksdagen i höst skulle jag absolut läsa den här och fundera över vad jag kan ta med mig till EU-valet i sommar. Men lite paradoxalt för en bok om att lyssna mer på folket är jag lite osäker på vad resten av oss ska ha den till.

Similar Posts:

• En ny väg framåt?
• Partipiskan viner
• Självbilder och motbilder i politikers biografier
• Allt åt alla?
• Mobilisera mera

Den frågan ställer statsvetaren Marie Demker i Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige. Det är en statistiktung skildring av svenska folkets åsikter kring invandring, som kort kan sammanfattas med att vi trots allt rör oss mot större tolerans. Generellt sett blir vi mindre illa till mods av främlingar ju fler vi träffar, men det finns också skillnader som att kvinnor är något mer toleranta än män, högutbildade mer än lågutbildade, yngre än äldre och vissa geografiska områden mer än andra.

Allt det där ger förstås en intressant och delvis annorlunda bild än nyhetsrapporteringen, med sitt fokus på det spektakulära och enskilda, ofta ger. Det motsäger inte bara nationalkonservativa debattörers föreställning om att de själva vågar säga vad de flesta svenskar egentligen tänker, utan också bilden av att framför allt Sverigedemokraterna och deras argument tigs ihjäl och sopas under mattan – tvärtom visar Demker på att de ges påfallande oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

Till statistikens begränsningar hör däremot att vi aldrig kommer de människor som faktiskt hyser de kartlagda åsikterna särskilt nära. Hur hänger deras uppfattningar ihop – auktoritets- och traditionstro med misstron mot eliter, till exempel – och kanske framför allt: Vad menar de egentligen när de svarar att vi bör ”satsa på ett samhälle som slår vakt om svenska värden” eller att invandrare ska anpassa sig till ”svensk kultur och tradition”? Sådant krävs andra typer av undersökningar för att svara på.

Demkers styrka ligger inte minst i hennes beskrivning av de samhällsförändringar vi är mitt uppe i och har så svårt att sätta fingret på. Vad är det som händer i politiken? Varför verkar extremismen och missnöjet så påtagligt om vi nu i stort sett faktiskt gillar varandra? Varför har det blivit så svårt att orientera sig?

Tillsammans med Ulf Bjereld har Demker redan tidigare skrivit om politikens förändringar i vår alltmer individualiserade värld, världen efter ”den kommunikationella revolutionen”, och den diskussionen tangerar hon här. De politiska skiljelinjerna har delvis ritats om. Att svensk politik framför allt organiserats utifrån motsättningen arbete – kapital och fördelningspolitiska frågor har gjort oss mindre benägna att ställa andra typer av grupper och värderingar mot varandra.

De nationalkonservativa krafterna placerar Demker istället in på skiljelinjen auktoritär – liberal:

Motsättningen mellan å ena sidan grupper som förordar en kulturliberal politik med öppenhet, tolerans, valfrihet och individualitet som ledord och å andra sidan de som förordar ordning och reda, traditionella värden, hierarkier, lydnad och social kontroll blir en allt viktigare politisk dimension.

I framför allt USA talar man ofta om det där som cultural war, kulturkrig. Det är förstås kriget som metafor, men blir obehagligt svårt att skaka av sig efter bilderna av regelrätta attacker bland annat i Kärrtorp och på Möllevången. Kulturkrig? Varför var det nu så ute att prata om fördelningspolitik igen?

Similar Posts:

• Döden DÖ
• Sverige, nästa
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”