M:s hemland har invaderat ett grannland. Hon har levt i landet som barn och vuxen men har insett att de styrande krafterna agerar som ett monster. Och ett monster måste sluka allt i sin väg. M har lämnat landet och bor numera i B, som gett henne en fristad som författare. Här anas en sorg eftersom hemlandet och modersmålet är en del av identiteten. I en humoristisk glimt öppnar sig en idé om att befria sig från sig själv.

Rälsen som tåghjulen rullar på är betryggande rak som en kontrast till tankarna som går i sick-sack. Vidare, vidare. Det är så livet levs – vem du än är. Och det är alltid trevligt att bli bjuden till litteraturfestivaler. Tåget verkar också hålla tidtabellen.

I det läget inträffar ett missöde. När M ska byta till ett annat tåg enligt resplanen, är det inställt. I kontakterna med litteraturfestivalens arrangörer fixas en taxi för att lösa den sista transportsträckan. Bilen hon kliver in i styrs av en chaufför som tror att hon vet vart hon ska. Upptäckten görs efter ett par mil. Missförståndet löses i all vänskaplighet och han kör henne tillbaka till stationen där hon skulle tagit det andra tåget.

Mobilen slutar fungera eftersom batteriet tar slut och hon glömmer laddaren på en servering. Arrangörerna kan inte nå henne och hon kan i sin tur inte lämna närmare detaljer om det inträffade. En lösning är förstås att åka hem igen men hon väljer att stanna kvar i staden som en liten minisemester.

Det totala okända öppnar upp sig. Att stanna i en stad där ingen vet vem du är. Att följa efter en person med hårspännen i nacken. Att upptäcka en cirkus.

Stepanovas mix av jordnära betraktelser och slumpmässiga händelser är förtrollande läsning. Som läsare får jag uppleva en kvinnas äventyr, där möjligheten till flykt ser ut att vara den enda vägen.

Similar Posts:

• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Litteraturen som hot och löfte
• Homo individus
• Undergången, del 2
• Korruption och ondska utan katarsis

Men så enkelt är det ju inte. Den där stora ryska släktkrönikan är ju som allt annat ett litterärt grepp, och vilken rätt har hon att tvinga in det förflutna i sin historia, att skapa en sammanhängande berättelse av något som är så slumpmässigt? Och att dessutom göra det om Rysslands 1900-tal, där både att minnas och att glömma så ofta gjorts till politiska handlingar och överlevnadsstrategier (se t ex Oksana Zabuzjkos Museum of Abandoned Secrets)? Det som två generationer tidigare sparades som ett minne är idag bara ett föremål, en bild är så ofta poserad. Hur kan man säga något om en annan människa och hennes tid utifrån det?

Aha, sa han, en av de där böckerna då författaren reser runt i världen på jakt efter sina rötter, ja det är ju poppis. Ja, sa jag, det blir en till sån.

Minnen av minnet blir alltså, trots att den är väldigt medryckande, en svårfångad bok om något svårfångat. Lika delar släktkrönika, memoar och essäsamling, där Stepanova i jakten på en förståelse för sedan länge döda revolutionärer, bibliotekarier, partifunktionärer och fabrikörer måste försöka bena ut hur minnen egentligen fungerar. Alla dessa försök att binda fast tiden, från Rembrandts självporträtt till dagens oräkneliga selfies där allt bevaras, olika konstnärers och författares försök att återskapa de döda, kyrkogårdar och museer, dödsbesked och namnändringsprotokoll, gamla vykort skrivna för att komma igenom censuren och avskrifter av utgallrade böcker… Och allt detta också, även om hon sällan nämner det uttryckligen, i en tid då minnet av det som tros ha varit återigen blivit politiserat och används av auktoritära populister för att tala om vem som hör hemma här, vilka historier som ska räknas. 

Det förflutna ligger framför oss som en gränslös värld att kolonisera: här kan man plundra och stöpa om allt man ser. (…) Nuet är lika övertygat om att det erövrat det förflutna som européerna en gång var gällande de båda Indien, och vi vet ungefär lika mycket om det kuvade landet och lägger knappt ens märke till de skuggor som stryker omkring därute, likgiltiga för de nya gränser vi dragit upp.

Lika svårt som det är att sätta fingret på exakt vad Minnen av minnet faktiskt är, lika svårt är det att beskriva varför den drabbar mig så. Om det är alla inte-kapitel där Stepanova helt enkelt lämnar över berättarrösten åt de få nedskrivna brev och minnen som finns bevarade – inte minst av mormorsmodern Sarra Ginzburg som föddes i slutet av 1800-talet, pluggade som fri kvinna i Paris, satt i tsarens fängelse som revolutionär och ändå levde länge nog att möta sin dotterdotterdotter, för så kort är 1900-talets historia. (Här ska också ges en eloge till Nils Håkanson, som utan att blinka översätter ryska från 1920, 1900, 1860 till motsvarande svenska med perfekt stilkänsla.) Om det är Stepanovas jakt efter något hon faktiskt kan säga säkert om alla de som kom före henne, sättet hon kastar alla västerländska och ryska författare och filosofer från Tsvetajeva och Sebald till Tove Jansson mot problemet utan att hitta en enkel lösning. Eller om det helt enkelt är det att hon, trots att hon inte hittar ett enkelt svar, står upp för de dödas rätt att bli något mer än bara slagträn i en annans berättelse. Att hon nu efter drygt trettio års arbete fått ur sig den innebär inte att jobbet att förhålla sig till historien är slut, men det har sällan känts både så nödvändigt, så spännande och så komplext som hos Stepanova.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Framåt – mot lyckan!
• Lärt och ledigt – men till leda
• Lenin & Co