När Kristina får kontakt med en annan au-pair-flicka, Anabel, i parken uppstår en till att börja med osäker vänskap som stegvis växer sig allt starkare. Anabel är i mångt och mycket Kristinas motsats, frimodig, lättsam och social. Hon tar med sig Kristina ut i Londons nattliv, där hon själv förälskar sig i en man, men Kristina känner sig mest bortkommen.

Berättelsen rör sig mellan olika tidsplan även om berättelsens nav utspelar sig i London. Vi får följa Kristina i närmast drömartade minnesbilder från barndomen, i vuxenlivet med man och barn och ett hårt arbete i industrin och i ålderdom då hon ligger mycket svårt sjuk i en säng på lasarettet och väntar på det oundvikliga slutet. Anabels liv ser vi skymta fram, efter att Kristina rest hem från London håller de två kontakt trots att deras liv utvecklas åt helt olika håll. Anabel gör karriär och gifter sig med en rik man, men lycklig blir hon kanske aldrig?

På det hela taget är detta en ganska ovanlig nyutkommen bok i det att den mycket tydligt handlar om klass. Kristina tillhör genom hela sitt liv den tjänande klassen och genom berättelsen får vi intrycket av att det inte handlar om ett val, snarare är det en väg hon genom uppväxten är predestinerad att följa. Det borde vara intressant. Men berättelsen lämnar mig med en besk eftersmak av tristess, är det så här våra liv ser ut? Är upplevelsen av frihet enbart en illusion? Vill jag fråga författaren. Och jag hör hennes röst svara mig att just så är det, friheten är till viss del en illusion, det är bara jag som inte kan acceptera det.

Similar Posts:

• Klass och moderskap i 60-talets London
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Den ultimata Suede-texten
• På verkstadsgolvet intet nytt

Gemensamt för deras romaner är att familjen och uppväxten i arbetarhemmet är det centrala i berättelsen. Där är det föräldrarna som beger sig iväg till fabriken. Den stora skillnaden mot Maria Hambergs Drömfabriken är att hon tar med oss in i själva fabriken, för här flyttas nämligen fokus till just själva arbetet. Familjen och fritiden finns givetvis här också, men ligger hela tiden i fjärran, bakom utstämplingsklockan och betongväggarna. Nuet är istället lajn, det löpande band som sakta rör sig genom den halvkilometerlånga fabriken och som under inga omständigheter får stoppas.

I Drömfabriken följer vi ett antal arbetare under en lång tidsperiod där förändringarna endast märks av i ny produktionsteknik. Teknik som effektivare skapar nya bilar men som knappast förbättrar villkoren för de anställda.

Här finns Gunilla och Svenne, två yngre arbetare som egentligen bara ser arbetet som tillfälligt men som trots varningar från äldre kamrater sakta men säkert faller in i rollen som industriarbetare. Veteranen Gunnar kan alla moment, har arbetat hårt och flitigt för företaget i hela sitt liv men är trots guldklockan ändå inget mer än en produktionsenhet. Förmannen Torstensson har jobbat upp sig den hårda vägen till förman men måste nu hela tiden kämpa, såväl mot sina gamla kamrater på bandet som mot de nyutbildade ingenjörerna, de som med sina akademiska glosor och kunskaper om datorer och automatiseringar får chefernas öron. Thabo har flyttat till Sverige från Gambia med sin familj i strävan efter ett bättre liv men möts av det dubbla föraktet, som arbetare men också som afrikan. Anna-Greta har kroniska smärtor och uppskattar sitt nya, mindre slitsamma arbete som kontrollant men får då också känna på avståndstagandet från sina gamla kamrater när hon nu plötsligt ses som en del av överheten. De har olika roller, men ändå finns de där bara för att föda bandet och utifrån ledningsperspektivet ses de knappast som några unika individer. De är nämligen alla utbytbara.

Språket i Drömfabriken är rakt och effektivt, fritt från utsvävande metaforer men innehåller istället detaljerade beskrivningar av arbetsmoment och produktionsteknik.

Förr fick de skruva ventilerna en och en direkt i skruvstycket. Nu har de speciella stålskenor med utfrästa spår där det finns plats för sex åt gången. Det går bara att sätta ner dem på ett sätt. Och de har fått nya pneumatiska skruvstycken, ingen behöver veva. När man byter ventilsort byter man stålskena, man bara trycker på en knapp så tjongar det till i skruvstycket och klämmer fast med flera kilos lufttryck, snabbt och effektivt

Det ger en stark läsupplevelse med hög närvaro och som läsare står man själv där på golvet och berättelsen pågår runt omkring en, vid bandet, i lunchrummet eller på vägen till busshållplatsen. Karaktärerna är också trovärdiga och levande snarare än att de skulle vara där som schabloner för olika arketyper av arbetare.

Att jag själv, för ganska länge sedan, arbetade på ett löpande band-liknande jobb på ett bageri under ett halvår gör nog sitt till för inlevelsen. Men det jobbet kan också ses som ett facit till romanen Drömfabriken. För allt fanns ju där också: strategierna för hur man stämplade in och ut, de äldre arbetarna som inte gjorde annat än att klaga på företaget men som ändå skulle jobba över gratis istället för att någon defekt vara skulle passera deras arbetsstation och snacket om vad som skulle sägas till chefen när man står där med den stora stryktippsvinsten i handen.

Hamberg tar med Drömfabriken helt enkelt upp vardagen för den befolkningsdel som arbetar inom tillverkningsindustrin, något hon själv gjorde under närmare trettio år. En värld som sällan belyses inom litteraturen men som är vardag för så många fler än de frånskilda kriminalinspektörernas eller de grävande journalisternas. Så är man ute efter en rejäl dos socialrealism, från vårt eget land, i vår egen tid så finns det nog väldigt få konkurrenter till Drömfabriken.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Drömmen, staden, romanen
• Rapport från raketostens årtionde
• En eländesroman
• En studie i svek

Idag recenserar Sofia Lögner som är den första delen ur Sara Shepards serie Pretty Little Liars. Serien har kallats för en blandning mellan Desperate Housewives, Gossip Girl och Jag vet vad du gjorde förra sommaren. Den handlar om ett gäng tjejkompisar och har alla förutsättningar för att bli en bok man inte släpper förrän den är slut.

Oscar har läst Drömfabriken av Maria Hamberg, en socialrealistisk arbetarroman om livet på en modern svensk bilfabrik, där det löpande bandet har huvudrollen och fokus ligger på själva arbetet. Niklas skriver om Just kids av Patti Smith som handlar om sökandet av livet i New York tillsammans med Robert Mappelthorpe, i slutet av 60-talet/början på 70-talet.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• På verkstadsgolvet intet nytt
• Alla har något att dölja
• Veckan på dagensbok.com
• Ny vecka på dagensbok.com
• Spänningen fortsätter