Det faktiska polisarbetet förefaller Wijk inte särskilt bevandrad i, trots att han tituleras chef för rikspoliskommissionen. Han dryftar utan förbehåll pågående utredningar med mordmisstänkta och rycker i egen hög person ut när hans vänner och bekanta snubblar över ett lik eller två. När Maria Lang i böckerna redogör för Wijks relationsproblem på hemmafronten väckte detta både uppseende och kritik i pressen.

Att deckarna så utomordentligt väl speglade sin samtid är nog den huvudsakliga förklaringen till deras popularitet idag. Samtidsmarkörerna duggar tätt och det är inte svårt att bli nostalgisk över 50-talets borgerliga livsstil. En värld med hembiträden, läroverksadjunkter och studentskrivningar, fri från mobiltelefoner, stress och datorer. Författarens litterära kunnande gör sig gällande i alla litterära citat och anspelningar.

Bakom de präktiga fasaderna döljer sig förträngda begär och otyglade passioner, som leder till ond bråd död. Författaren fascinerades först som sist av brottets psykologiska dimension. I detta var hon före sin tid, liksom då hon som mordmotiv använde sig av homosexuell passionerad kärlek.

Dagmar Lange (1914-1991), som det stod på dopattesten, var sedan barnsben en utpräglad nattuggla. Hon ägnade de ljusa sommarnätterna i hemstaden Nora åt att skriva årets julklappsdeckare. Resten av tiden stod hon i katedern på Nya Elementar på Östermalm, dock helst inte före klockan tolv på dagen. Eftersom det inte ansågs riktigt lämpligt att en lektor tillika studierektor skrev deckare, lade hon sig till med en pseudonym. Det var ett spel för gallerierna, eftersom Maria Lang blev ett känt ansikte i Hylands hörna med flera TV-program och hördes i radion.

Lange var sällskapligt lagd, slagfärdig, underhållande och kompis med stjärnjournalisten Barbro Alving. Hon unnade sig livets goda och kunde gladeligen beställa godsaker från Östermalmshallen med taxi till Nora. De excentriska och egocentriska dragen förstärktes med åren och tidigare anställda på Norstedts förlag kan vittna om hennes divalater. När hon dog var dödsboet skuldsatt, trots att Lange kunnat kamma hem höga inkomster.

Författaren hade stark integritet och såg till att lämna få ledtrådar till sitt privatliv efter sig. Av de otaliga breven till lillasystern i Danmark finns inga spår. I stället har Margaretha Fahlgren, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, i sin nya bok Ett dubbelt liv: Dagmar Lange alias Maria Lang främst rekonstruerat Dagmars liv utifrån hennes böcker, läst vad andra skrivit om henne samt intervjuat ett fåtal personer som kände Dagmar. Författaren har gjort en gedigen research.

Materialet presenteras kronologiskt och många röster citeras. Det handlar om verk kontra liv, med slagsida åt liv. Fahlgren är grundlig, till den grad att en viss upprepning kan noteras, exempelvis angående deckarnas mottagande i pressen.

På 60-talet bröt diskussionen om pusseldeckarens bristande verklighetsförankring ut och på 70-talet försvann de så gott som helt. Maria Lang förringades av deckarexpertisen på 70- och 80-talen på ett mycket försåtligt vis. Men även om kritikerna hudflängde Maria Lang, behöll hon genom alla år en trogen – om än med tiden krympande – läsekrets.

Fahlgren pekar på deckarnas faktiska kvalitéer och på att Maria Lang med sitt skrivande om relationer och kvinnors villkor banade väg för många av våra nutida populära deckarförfattare.

Margareta Fahlgrens bok utgör intressant läsning, som gett mig en del värdefulla insikter och inspirerar mig till att börja leta på antikvariat efter titlar av Maria Lang, som jag inte läst. Inte så illa!

Similar Posts:

• På semester med Lang och Christie
• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Lögner och förbannade hemligheter

Undertiteln berättar om raka motsatsen; bakom det röda bokomslaget döljer sig en fackbok som behandlar svenska politikers biografier. Författarna Margaretha Fahlgren och Birgitta Wistrand har ägnat sig åt en gedigen närläsning av ett omfattande material med såväl tidiga politiska pionjärer och nutida, högst aktuella politiker i Sverige.

Här är några av iakttagelserna som presenteras i boken:

*
Många politikers biografier saknar funderingar på hur politikern ser på sin egen maktposition. (Eller hur hen kommit dit.)

**
Flera av politikerna väljer att INTE nämna sina närmaste medarbetare. Om den nära kollegan i sin tur skriver en biografi och berättar om sin centrala roll uppstår en motsägelse när chefen inte nämner sin kollega med ett ord i sin bok.

***
Politikerna säger sig drivas av att hitta lösningar på sakfrågor. Men deras känslor är mycket framträdande i biografierna. Flera skriver i ett behov av självupprättelse och ägnar sig åt ett slags varumärkesbyggande i efterhand. Författarna Fahlgren och Wistrand menar att politiska livsskildringar är ”partsinlagor förklädda till historieskrivning”.

****
Politikervärldens manliga kod har varit stark och har dröjt sig kvar länge. Omedvetenhet om härskartekniker och ett osynliggörande av kvinnliga kollegor i de manliga biografierna är frekvent. Till och med hos så kallade jämställdhetsmän är bilden av kvinnan något annat än att hon ses som kompetent och likställd; Mannen A ägnar sig åt att försköna kvinnor han mött i sitt liv. Mannen B ordar om att kvinnan tillför mjuka värden.

– Puh, hör jag mig själv säga när jag slagit igen boken.

Sammantaget är författarduons kartläggning superintressant. Alla bör vara medvetna om sin egen nyfikenhet på ledande politiker. Är det skvaller vi vill ha? Saftiga konflikter eller förståelse för rikspolitikernas komplexa arbete? Att älska eller älskas: Makt och känslor i politiska biografier ger många inblickar i en värld där ledarskapsfrågor inte tycks bli aktuella förrän den dagen politikern ska tvingas bort från sin position.

Ett annat intressant resonemang rör observationen av hur sakfrågorna kommer i skymundan. Biografikonsumenterna (och väljarna) ska känna att de kommer nära människan bakom politikern. Fokus flyttas från idéerna kring samhällsbyggandet till vad väljaren tycker om (känner inför) politikern. Både nu aktiva politiker och politiker som lämnat scenen utnyttjar fokusförflyttningen som grepp. Strategin känns också igen från sociala medier, där vissa inlägg skapar känsloutbrott hos följare – och voilà! … sakfrågan föll bort.

I den ordrika framställningen är omtagningarna märkbara, vilket gör läsningen ömsom krystad ömsom tröttsam. Av förståeliga skäl är materialet spretigt. Därför är det synd att inte en bild- och textredigerare tagits in i produktionen. En tidsaxel som visat under vilka år politikerna varit verksamma kunde ha placerats på sidornas överdel för att underlätta kopplingen till samhällshistoriska årtal. Födelsedata, uppväxtort, utbildningsgång, yrkesbakgrund etc. kunde ha presenterats i en faktaruta för respektive politiker. Bildredigerare kan tillföra värdefulla idéer till referensrika texter för att göra dem mer lättillgängliga. I nuvarande form tror jag inte Fahlgrens och Wistrands observationer når en bredare allmänhet som intresserar sig för svenska politikers framställningar genom tiderna.

En sak till. I Fahlgrens och Wistrands bok omnämns alla politiker med namn. Att jag inte namnger dem i min text är av hänsyn till den som lockats att vilja läsa boken, som vill finna egna slutsatser och inte nöja sig med denna recension.

Similar Posts:

• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Kulturarv kontra identitetspolitik?
• ”Hur mycket kostar ett kontor i regeringskansliet?”
• Stenhårt och tungt om samtida svensk politik
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?