Berättelsen följer Dogge och Billy, och utspelar sig i och kring den fiktiva miljonprogramsförorten Våringe där Billy bor med sin familj. Dogge bor i den välbärgade grannorten Rönnviken. Vid berättelsens början har Billy just blivit skjuten, och Dogge är huvudmisstänkt. Läsaren får parallellt följa Billys och Dogges uppväxt – geografiskt nära varandra, men socioekonomiskt åtskilda. Steg för steg blir de stökigare, oroligare, och drar sig närmare kriminalitet. Steg för steg brister de skyddsnät som skulle ha förhindrat det.

Språkligt och stilistiskt står sig I dina händer bra i genren. Den är lättillgänglig och medryckande, med snabb dialog och många berättarperspektiv. Samtidigt är lokalpolisen Farid betydligt mindre hårdkokt än den genomsnittliga litterära mordutredaren på grova brotts-roteln, och utgår mer från en vilja att hjälpa och förstå ungdomarna på väg in i kriminalitet än en vilja att göra upp med buset. Han har också ett fungerande äktenskap, vilket är en befriande kontrast mot den klassiska deckarpolisen som trånar efter sitt ex och undrar varför de vuxna barnen inte hör av sig.

Porträtteringen av de kriminella ungdomarna känns mindre trovärdig – inte minst ”Italienaren”, en gängkriminell tonåring som på bara en halv sida hinner slänga ur sig så disparat slang som ”mannen, jävlar”, ”lugna dig ett par hekto”, ”het på gröten” och ”kör så det ryker”. Annat som drar ner trovärdigheten i berättelsen är när Dogge gör ett villainbrott, och hittar ”medicinsk marijuana” (bara omkring ett hundratal licenser för cannabinoider av torkade växtdelar beviljas årligen så sannolikheten för att hitta dem i en slumpmässigt vald villa är nästan noll), och ”prozac” (fluoxetin marknadsförs inte under det namnet i Sverige).

Gängkriminalitet och dödligt våld – i synnerhet med skjutvapen – är ett allvarligt och tilltagande problem (även om det tar trettio sekunders googling att bli överraskad över hur mycket mindre ökningen är än det framställs som i media). Det är rimligt att det porträtteras i populärkulturen, och Giolitos skildring är på flera sätt mer nyanserad än jag kanske hade väntat mig. Men det är också ett ämne som är otroligt infekterat, används flitigt som politiskt slagträ, och jag är tveksam till om Giolito är rätt person att skildra det. Hon är en vit kvinna i övre medelklassen som arbetat inom affärsjuridik och internationell rätt. Så vitt jag kan se har hon ingen personlig eller mer omfattande professionell koppling till ämnet. Dogge och Billy är trasiga barn som är både offer och förövare. Billys mamma Leila är ensamstående förälder, bor i ett ”särskilt utsatt område”, och utsätts för diskriminering och marginalisering. Farid är uppvuxen i Våringe och har lagt sin karriär på att lära känna småkriminella ungdomar. Giolito är uppvuxen i Djursholm, har en universitetsutbildning och ett högstatusyrke, och bor nu i Bryssel med sin man och tre döttrar. Hon tar på sig att skildra alla dessa karaktärers tankar och känslor, och hur väl eller korrekt hon gör det är svårt för mig att avgöra, men att kunna måla upp en berättelse som Göteborgsposten lyriskt beskriver som ”ett slag i magen” betyder inte nödvändigtvis att man är rätt person att göra det.

Similar Posts:

• Att gitta från verkligheten
• Sockersött och avgrundssvart
• När allt är för sent
• Yrkeskriminella bygger bo
• Omöjlig att lägga ifrån sig

Det är en intressant, gripande och tankeväckande skildring – hur kunde det gå så här, så långt, så illa, och Maja ger oss delar av svaren men som så ofta leder de vidare till fler frågor. Funderingarna kring sanningen, hur sanningen i rätten skiljer sig från den gängse betydelsen av ordet, det nästan metafysiska i att det rätten tror på blir vad som faktiskt hände, ur ett visst perspektiv är mycket fascinerande i det här sammanhanget – vi läsare vill veta allt, tycker oss ha rätten till det, men vad är ”allt” och vad är sant?

Maja berättar bara så mycket som hon måste, även om läsaren får veta mer än vad som sägs i domstolen, mycket mer, är det ändå inte så att hon fläker ut sitt innersta – när hon är på vippen att komma för nära det som verkligen bränns backar hon, om och om igen. Lusten att öppna sig fanns där men nu är den reflexen undertryckt. Hätskheten går ändå i vågor, tysta och sammanbitna utbrott mot advokaterna, mot föräldrarna, mot läsarna.

Det är lätt att slänga ur sig ord som hat, och jag hör pausen där Maja inväntar läsarens reaktion. Hon har mig i sin hand och hon vet det. Hon riktar sig till mig, till oss, som inte förstår, som vill hitta förklaringar, som fastnar i klichéer och plattityder.

Någon gång kan jag haka upp mig på att Maja är så välformulerad, att hon låter så mycket vuxnare än sina arton år (borde hon inte vara åtminstone nitton, eller har hon fått börja skolan tidigare, missade jag den detaljen?), men samtidigt – hon har suttit och tänkt och formulerat sig i flera månader. Dessutom är hon intelligent och har åtminstone gillat att läsa.

Men som person är hon ändå väldigt undflyende. Hon har inga intressen, har ingenting speciellt. En skapligt hög status i klassen men ändå anonym. Inga särskilda planer – när jag tänker efter förvånas jag över hur mycket av oskrivet blad hon ändå är, innan hon genom Sebastian blir Någon. Det skulle mycket väl kunna vara en förklaring men är det kanske inte heller. Jag ser henne framför mig där hon sitter men min bild är fel, så att jag gång på gång måste ändra den. Jag ser henne som så långt ifrån Amanda när de i själva verket är ganska – väldigt – lika och jag inser att jag luras av mina egna fördomar.

Jag kan inte låta bli att tänka på Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin men egentligen är det ju bara brottet de har gemensamt. Eller – oförmågan att som förälder nå sitt barn och kanske vice versa. Maja önskar ju gång på gång att någon ska se och hjälpa henne, ta ifrån henne det ansvar som väger alltför tungt, men hon vet samtidigt att ingen kommer att göra det. Orden är bara ord, bevisat om och om igen – som man kategoriskt kan känna. Och där finns en orsak till den hårda fasaden och ilskan som ett försök att dölja det andra. Ett pansar att sluta in sig i, för att man ville, för att man måste. Ett skal man inte kan hacka hål på själv på egen hand. Jag känner mest sympati för henne, också när hon är rejält osympatisk.

Det finns inga enkla svar här, det finns röda skynken men funderar man lite går allt att vrida och vända på ytterligare en eller ett par gånger, bortsett kanske från den, vad det verkar, vidrige Claes, mannen som är motsatsen till ungefär allt en förälder ska vara. Där blir det faktiskt för mycket, långt mindre hade räckt för att motivera de delarna av handlingen.

Malin Persson Giolito är jurist och har arbetat som advokat, vilket för mig skapar en extra trovärdighet åt skeendet i rättssalen men när hon i efterordet berättar hur hon frångått såväl lagstiftning som terminologi på området känner jag mig en aning lurad. Det blir kanske en bättre bok men det som kändes sant och riktigt är det inte längre. Å andra sidan är det tillräckligt bra för att jag ska kunna svälja den invändningen. Det är intensivt och medryckande och ibland spänning på nagelbitarnivå och väldigt mycket att fundera på.

Similar Posts:

• Varför?
• Ond bråd hämnd.
• Uppfriskande rått och norskt
• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Att hålla ihop och isär