Avståndet mellan är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm.

Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa. Stämmer detta när det gäller romanskrivande? I så fall utmanar den här boken den föreställningen. Visst finns det antologier med många författare, men det här är ingen vanlig antologi. Den kallas roman, och även om varje avsnitt skulle kunna kallas novell, så är helheten en viktig del av texten, eller texterna.

Passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer. Men egentligen är det kanske inte detaljerna som är det verkliga kittet. Snarare är det gemenskapen på tåget.

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker överhuvudtaget om kollektivtrafik. Jag tycker om att se människorna där, fundera över vilka de är, fundera över hur de ser mig. Jag tycker om att läsa på tåget, eller virka (jag blir såklart lite extra förtjust i Johanna Koljonens berättelse om den stickande tjejen, här sätter hon verkligen fingret på en grej med handarbete som få personer greppat), eller skriva, och jag blir aldrig så lugn och harmonisk som när jag befinner mig på ett tåg fullt av stressade människor, eller så inspirerad som omgiven av uttråkade resenärer. Det är något med tåg. Något som får mig att tycka att den här idén är helt genialisk.

Den individuella gemenskapen och den gemensamma ensamheten. Alla människor som är främlingar men som för en stund är närmare varandra än alla dem som betraktas som bekanta, vänner eller familj.

På tåget händer så mycket. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Så mycket minnen och drömmar. Vi får träffa en vampyr, en fluga, en cellist, en cancersjuk amerikan som kommit till Stockholm för att för första gången träffa sin vuxna son, en poet som skriver sina texter på gatan.

Ibland blir det kanske alltför spretigt. Ibland blir det kanske oavsiktligt alltför lika – som när jag under de första nästan femtio sidorna undrar om det någonsin ska komma en kvinnlig huvudperson, eller när jag i mitten av boken undrar om alla som åker pendeltåg är gravida, gärna på ett ganska komplicerat sätt. Ibland känns det lite kort, så att det inte hinner fördjupas. Framförallt i början känner jag så, och det är svårt att avgöra om det är för att jag senare vänjer mig vid formatet eller om texterna blir starkare, men efter ett tag är de korta utdragen ur människors liv så fascinerande att det inte är nödvändigt att önska sig mer.

Jag påminns lite om ungdomsantologier, som Orden brinner i hjärnan (där Malin Isaksson, en av författarna här, var redaktör), och jag menar det på ett väldigt positivt sätt. Som något inspirerande, något opretentiöst fragmentariskt som ändå har kvalitet. Och det finns något ungdomligt i texterna. Inte bara för att de flesta personer som skildras verkar vara relativt unga, utan det finns en känslighet, och kanske en sorts ofärdighet, i de korta texterna som påminner mer om ungdom än om genomtänkt mitt-i-livet-ålder. Romanen kategoriseras crossoverroman, alltså en roman för både ungdomar och vuxna. Jag tror det är precis vad den är.

Författarna till romanen har blandad kändisfaktor. Bland andra Johanna Thydell, Sara Bergmark Elfgren, Jenny Jägerfeld, Mårten Sandén, Katarina Kuick och Gunnar Ardelius är etablerade ungdomsförfattare, Johanna Koljonen är mer känd som radio- och teveprofil, andra är vuxenförfattare eller journalister, några skriver på norska eller engelska, ännu fler har andra språk än svenska som förstaspråk, yngst är Björk Mirjamsdotter, född 1994, bloggare och poet.

Ett tvärsnitt av författare alltså. Spretiga. Ändå är det kanske just den här spretigheten som binder samman alltihop, för det är ju så. Världen är inte enhetlig, varje perspektiv är ett nytt perspektiv, varje människa har sin historia, och varje historia hänger ändå ihop med alla andra historier.

Similar Posts:

• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• En litterär käftsmäll
• Form vs innehåll
• Socialrealism is the shit!

Men även om jag gillar ambitionen, att skriva lite mer konkret om sex, så gäspade jag mig mestadels igenom första romanen i serien. Amandas bok skildrar och diskuterar sex och könsroller på ett tydligt och pedagogiskt sätt, visst. Karaktärerna och handlingen är möjligen skriva för att uppnå så stor allmängiltighet som möjligt, men det är inget bra romanrecept. Handlingen är minst sagt förutsägbar och karaktärerna gjorde knappt intryck alls.

Därför kan knappt ens det spännande i att få ett nytt perspektiv på samma människor locka mig att plocka upp nästa del. Men jag är nyfiken på tuffa Saga, huvudpersonen i den tredje boken, och då säger nu en gång min läsarmoral mig att jag inte kan hoppa över tvåan. Så då läser jag väl om den där trista Jonna då.

Och blir naturligtvis positivt överraskad. Trista Jonna visar sig förstås ha högre igenkänningspotential än jag riktigt vill erkänna och förmodligen har Janouch hunnit bli varmare i kläderna som ungdomsförfattare också. Jonna känns mer som en verklig person, lite vanlig och unik sådär som människor är.

Jonnas bok tar vid där Amandas bok slutade och där dynamiken mellan bästisarna obönhörligen ändrats. Amanda har ju pojkvän nu, ett förhållande och ett sexliv, och Jonna känner sig ofta behandlad som nästintill efterbliven. Ofullkomlig. Jonna måste ju paras ihop med någon nu, och helst någon av Amandas killes kompisar, så att de kan umgås alla fyra. Räck upp en hand, alla tjejer som aldrig varit i den situationen, liksom.

Jonna är tveksam. Visst är hon nyfiken på sex och sådär, men känner samtidigt en instinktiv motvilja mot kärlek och passion. Kärlek, det är väl den där skiten som gjorde att mamma stack till USA med sin nya och lämnade pappa och Jonna förkrossade kvar? Vem vill egentligen utsätta sig för något sådant?

Ändå har det här projektet ju en tydlig mall. Alla tre romanerna har till häften samma baksidestext: ”Om kärlek och första sexet. Om längtan och lust. Om hur det kan vara att mista oskulden och samtidigt hitta sig själv.” Kanske är det det antydda sambandet mellan de båda sista elementen som stör mig lite. Som att ha sex första gången skulle vara det ultimata självförverkligandet. Jag tycker liksom bättre om Jonna än om romanen om henne.

Det är ju också så att bra romaner om sex för unga tjejer har blivit ett område med rätt hög konkurrens. Janouch skriver som sagt konkret och pedagogiskt, men ibland blir det väl både konventionellt och kliniskt. Romanerna ger säkert svar på en hel del praktiska frågor man kanske inte alltid vågar ställa som ung (eller alls), men utan att det verkligen går att leva sig in i själva lusten också, så blir det ju ändå inte riktigt begripligt. Där skulle jag hellre rekommendera någon annan ungdomsförfattare, Sara Ohlsson eller kanske Malin Isaksson, Moa Eriksson Sandberg eller Katarina von Bredow. Fast en bra folkbildningsambition är alltid värd viss uppskattning.

Similar Posts:

• En tjej som gillar sex? Men då finns det nog en mörk förklaring
• ”Da velger jeg å kalle deg drittsekk”
• Ett rosa paket med luft
• Vem mördade Linda Palm?
• Uppföljare utan egen idé

"Vad som helst" betyder att gå på fester, att dricka mest sprit, att ligga med okända killar och att prata om det efteråt. Kanske mest betyder "vad som helst" att kunna bete sig som man vill utan rädsla för att bli dömd för det efteråt.

Men så spårar det ur. Tjejer som beter sig som dessa gör, som beter sig som killar om man så vill, provocerar tonårskillarna och på ett eller annat sätt råkar de illa ut. Men tillsammans är de starka och mest förbannade och de ska ge igen med samma mynt.

Rör vid mig är en roman om grupptryck och vad det gör med oss, och om att vara stark nog att stå emot det. Men det kanske intressantaste tycker jag ändå är tankeexperimentet: vad som händer när tjejer börjar bete sig som killar (för att generalisera grovt). Att om vi vänder på steken blir det störande och inte så jävla roligt längre.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Jävla samhället
• Uthängda
• Kollektivkicken
• Kroppsaktivism och dans