Arkitekten och illustratören Maja Säfström använder samma manér som i första boken. Det är svartvita teckningar, på en och samma gång lekfulla och realistiska. Det är korta, raka fakta med en knorr på slutet.

Pteraspis var en fisk helt utan fenor

I den första boken handlade det om nu levande djur, många av dem vardagliga som fjärilen, andra lite mer exotiska som sjöhästen. I uppföljaren är temat utdöda arter. Här möter läsaren, kanske för första gången, Dickinsonia Costata, opabinia och helicoprion samt ett femtiotal andra djur.

Många av dessa fiskar, fyrfotingar och kräldjur har varit utdöda i hundratals miljoner år. Ett exempel på det är cameroceras, som numera påträffas i form av strutformad fossil i kalksten. Andra, som dronten på Mauritius eller den australiska pungvargen har dött ut i historisk tid (1600-talet) respektive modern tid (1930-talet).

Uppföljaren är lika generös i sitt omfång som den första boken. Varje djur får ett eget uppslag. Därmed uppstår en naturlig blädderrytm som passar bra vid högläsning för barn. Teckningarna är synnerligen varierade och fantasieggande. Och det är verkligen en ögonöppnare att vår planet alstrat så många olika slags livsformer.

Hur kunde exempelvis en så omöjlig skapelse som platybelodon, en tidig släkting till dagens elefanter, ens uppstå? Platybelodon hade två spadformade tänder längst ut på underläppen, om man ska tro Maja Säfströms teckning, förutom två nedåtpekande betar. Den ser glad ut, besten, men måste haft svårt att gräva med ”spaden” med tanke på betarna!

Jag blir upprymd av bekantskapen med synthetoceras som såg ut som en hjort, men med ett Y-format horn på nosen. Här har vi alltså en faktisk föregångare till fantasyns enhörning.

Det är även uppfriskande att de ymnigt förekommande dinosaurierna är helt bortvalda här. Urvalet blir nog så fantastiskt ändå. Och djurnamnen är lika tungvrickande som i dinosaurieböckerna. Pröva att säga ”haikouichthys” och ”Josephoartigasia Monesi”!

Sammantaget känns dock uppföljaren aningen mindre spänstig än den första boken. Här saknas de egendomliga motsägelser som var så uppfriskande i debutboken. Där fick vi veta att en uggla kan vrida huvudet nästan ett helt varv, men den kan inte röra ögonen. Där läste vi även att tornseglaren kan sova fastän den flyger.

Sådana roliga motsägelsefulla fakta får liksom inte plats när man pratar om en utdöd gigant som jättesengångaren. Det räcker med att konstatera att den var stor som ett tvåvåningshus och därför varken kunde eller behövde klättra i träd. Slut på det fantastiska. Kontrasterna mellan ”vanlighet” och det överraskande exotiska, som var ett så stort värde i första boken, saknas till stor del i uppföljaren.

I stället, eller kanske just därför, har Maja Säfström tillfört ett nytt element: vissa av de utdöda djuren har pratbubblor.

”Vi löser problem genom att resonera” säger exempelvis den noshörningsliknande embolotherium som hade ett stort ben på pannan som var för ömtåligt för att slåss med.

”Jag är inte så intelligent, men jag är inte så särskilt smart heller” säger coryphodon som hade naturhistoriens minsta hjärna i jämförelse med kroppsstorleken.

Sådant går eventuellt över huvudet på de minsta, men vi vuxna ska väl också ha lite roligt. Tyvärr blir den delade upplevelsen därmed aningen mindre.

Similar Posts:

• Sött och äckligt, men varför?
• På spaning efter en minskande mångfald
• Från småvatten till glaciärer
• Lågmält drabbande roman om människor och bin
• Vindlande och tankeväckande havshistoria

Ungefär så lösryckta fakta består boken av – någon eller några meningar per djur – och väldigt ofta väcker de fler frågor än de besvarar. Till viss del är det nog bra, man får lust att lära sig mer och hitta ytterligare läsning, men ibland är det lite frustrerande. Den som läser högt för ett frågvist barn får nog famnen full med klurigheter, som man förstås kan besvara med ett ”Jag vet faktiskt inte, men det måste vi försöka ta reda på!”

Själv kan jag, så stor jag är, vara en rätt otålig läsare och blir ganska ofta frustrerad. Hur då? Varför då? Jag vill veta mer NU. Varför gråter krokodiler när de äter? Om pandors matsmältningssystem inte är anpassad efter bambu, varför äter de ändå bara det då? Vad är det anpassat till? Vad är det som gör det mer korrekt att säga att zebror är svarta med vita streck än tvärtom? Om isbjörnar inte egentligen är vita, utan har genomskinlig päls som reflekterar den vita snön, skulle de då se gröna ut på en gräsmatta? Och hur kan man se pingvinbajs från rymden?

Det är svårt att inte jämföra lite grann med Lotta Sjöbergs faktabilderböcker om respektive is, ägg och hjärtat. Där finns ett sammanhängande tema som belyses från massor av olika håll, men det finns alltid ett sammanhang att sätta in kunskaperna i, de blir liksom inte hängande. Det kan verka som en lite orättvis jämförelse, just eftersom ”djur” är ett så mycket spretigare ämne, men det är också min poäng. Iögonenfallande fakta är roligt, men sen vill jag ha mer.

Även om jag gärna skulle tapetsera ett barnrum, eller kanske vilket rum som helst, med Säfströms bilder har jag alltså en lite mer blandad känsla för texterna. Ibland hade de kunnat vässas en liten smula, för att inte väcka ännu fler frågor, och väldigt ofta hade jag klarat mig utan dessa evinnerliga utropstecken. Ungefär varannan mening slutat med utropstecken i Fantastiska fakta om djur och ja, jag fattar att det är för att de är så fantastiska. Fast kan jag inte få uppleva det själv? Det blir som en sorts påträngande läsanvisning: Förundras, dammit!

Kanske lider jag av något sorts utropsteckenfobi? Jag blir nästan provocerad. Barnsligt motvalls. Nähä, för jag kanske inte känner för att förundras. Det där har jag faktiskt hört förr.

Fast, ja, jag visste till exempel att uttrar håller varandra i handen när de sover för att inte flyta ifrån varandra. Bilden på dem är precis lika underbart söt för det.

Allt är dock inte sockersött, precis. En alternativ underavdelning hade kunnat heta ”Fantastiskt äckliga fakta om djur” – det kanske vore något för en uppföljare? Att myror håller bladlöss som boskap och ”dricker en söt vätska ur deras rumpor!”, till exempel. Eller att havslädersköldpaddor kissar genom munnen, att myggor passar på att kissa när de suger blod från dig eller att flugor ”kräks på sin (din) mat innan de äter den”. Fast det hade man ju kanske hellre sluppit veta?

Similar Posts:

• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Pulserande myller av fakta
• En lysande bok om natten
• I gammelskogen hänger allt samman?
• Uäck!