dagensbok.com » Ma Jian

Mo Yan "Förändring"

Björn Waller — Tue, 09 Dec 2014 23:00:57 +0000

Det är svårt att utelämna den politiska vinkeln från alla diskussioner om Mo Yan. Det dröjde ungefär 30 sekunder från att han fick Nobelpriset till att protesterna började; han är en medlöpare, han är ett språkrör för en regering som mördat miljoner, hans romaner skämtar bort ämnen som andra författare dött eller gått i exil för. Och jo, kritiken är förståelig; om vi inte ska kräva av alla författare som verkar under en regim som avrättar oliktänkande med nackskott att de måste dö för sina idéer – där kan vi snacka åsiktskorridor – måste vi kunna se vad som inte blir sagt i den officiellt godkända litteraturen. (Det gäller förstås inte bara kinesiska författare – se t ex den här artikeln från i våras om 100-årsjubilerande Bohumil Hrabal. Men vadå, ska vi konstatera att all litteratur som skrivs i länder med politiskt förtryck är korrumperad, och bara hylla exillitteraturen? Visst finns det bra kinesiska exilförfattare – läs Yan Lianke och Ma Jian, t ex – och det är oerhört viktigt att de rösterna kommer fram, men hur mycket kan man i längden göra sig till språkrör för folket i ett land man inte besökt på decennier? Och hur stor litteratur kan man, i längden, skapa om det främsta målet är politiskt? Med tanke på att den svenska exillitteraturen består av Jonas Jonasson och ett par bittra Flashbackpostare kanske vi har svårt att relatera. Men medan vi diskuterar på kultursidorna exakt hur nära nackskottet kinesiska författare bör våga gå för att vi ska godkänna dem har Hollywood sedan länge börjat klippa bort allt som liknar Kinakritik ur sina filmer – money, dear boy. Men det är ju skillnad, kantänka.

Förlåt, jag skulle ju recensera Förändring. Men min poäng var att när jag för två år sedan läste Vitlöksballaderna hade jag, med all den debatten i huvudet, ändå svårt att värja mig; Mo är en härlig skrönikör, med ett språk som verkar gå pang på med mustiga berättelser om enkelt lantligt folk men samtidigt alltid är medvetet om att det verkar i ett sammanhang där allt sedan decennier är politiskt. Han surfar med lagoma doser ironi och melodrama ovanpå det maoistiska nyspråket, sällan i öppen kritik mot hela systemet, men mer som en retorisk fråga – ”Ni sa att allt skulle bli jämlikt, det låter ju härligt, men var det meningen att bara byta en överklass mot en annan, en korrumperad elit mot en annan…? Bara så att jag vet var jag står, alltså?”

Och det är där memoaren Förändring kommer in. På sätt och vis är den ett ganska tydligt försvarstal för synvinkeln att inte ta någon tydlig ställning För eller Emot den kinesiska regimen; Mo är född 1955, han har aldrig levt i något annat land än Folkrepubliken, men han har levt länge nog att minnas att landet under hans livstid gått från snudd på medeltida förhållanden till ett modernt land. Han beskriver en situation som är normal, där vi vill se honom ta tydligt avstånd från en avvikelse från det normala; men det normala är just det – förändringen.

I centrum står, under stora delar av boken, en sån här:

GAZ 51 är en lastbil från 40-talet som byggdes i miljoner exemplar i Sovjetunionen och ett okänt antal licensierade varianter från Polen till Pyongyang. Den där sortens bil som går i decennier, hålls igång med slägga och blåslampa och alltid startar på sju jävlar och åtta fan. Exemplaret som dyker upp om och om igen i Mos liv kom till Kina från Sovjet via Koreakriget, fortfarande med amerikanska kulhål i sig (läsaren får göra vad hen vill med den bilden), och bär under olika perioder honom och hans vänner från den ena punkten till den andra, genom skolgång och militärtjänst och smarta affärer. Och nej, det är inte en metafor, det är bara en lastbil som man håller igång, inte för att den är den bästa tänkbara utan för att man inte har någon annan, som inte förändras trots att världen förändras runt den. Jag sade väl att det inte är en metafor?

Kinas förvandling från livegen bondestat till megastäder med skyskrapor på bara 50 år är svindlande, men Mo är inte ute efter att beskriva den så – han bara konstaterar ganska anspråkslöst att då var det så här, nu är det så här, barndomsvännerna skingrades för vinden, själv blev han författare och mer finns inte att säga om det. Att den varken blir en festskrift för partiet eller en bredsida mot det må vara hänt; men att den inte säger oss så mycket om huvudpersonen är en svaghet. Trots intressanta uppslag blir den i slutändan något av en axelryckning. Kardanaxeln på en gammal rysk lastbil, då. Men du får i alla fall lära dig mer om att hålla igång en sådan än du visste förut, och som Den genomskinliga rättikan inskärper, ibland kan man säga mer i det man inte säger.

Ma Jian "Nudelbagaren"

Anna Larsson — Wed, 06 Feb 2008 23:00:00 +0000

Nej, det handlar inte om en nudelbagare. Det handlar om Författaren, Blodgivaren, Aktrisen, Övergivaren, Överlevanden och alla de andra som tagit sig in i Författarens huvud.

Ma Jian flyttade till Hong Kong efter att hans första bok förbjöds. Hans farfar tillhörde överklassen och arresterades och avrättades under kulturrevolutionen. Formad av sin familjs öde, så likt andra kinesiska familjers, skriver han sina romaner som politiska metaforer och i Nudelbagaren beskrivs de absurditeter som präglar den kinesiska statens maktutövning.

Boken utkom första gången 1991, och den version som nu utkommit på svenska har omarbetats av författaren. I en av berättelserna våldtas en ung kvinna av en grupp män ute på en trafikerad gata. Kaoset som följer ger en målande bild av vad som händer med människor under förtryck – alla kämpar för att se vad som pågår, men ingen ingriper. Det kanske är ett test från partiets sida? I vilket fall som helst, ingen känner flickan, så varför riskera att själv råka ut genom att hjälpa henne?

Lika absurd är historien om Aktrisen, som på grund av djup kärlekssorg beslutar sig för att iscensätta sitt eget självmord som en teaterföreställning. Eller den stackars byråkraten som gör sitt bästa för att göra sig av med sin handikappade dotter genom att lämna henne på olika platser. För att kunna skaffa ett nytt, friskt barn i enbarnspolitikens Kina. Det är skarpt, det är ironiskt, det är roligt. På ett djupt tragiskt sätt.

Ma Jian "Rött damm"

Jonas Gren — Tue, 21 Aug 2007 23:00:00 +0000

Kinesisk konstnär och författare med västerländska ideal förtrycks av regimen, tröttnar och ger sig av på luffen. Så skulle den här reseskildringen kunna sammanfattas.

En alternativ synopsis: djupt olycklig man söker frälsning.

Året är 1983, Ma Jian lever ensam och arbetar som journalist i Beijing. Han är frånskild, har en dotter och en knepig flickvän. Han umgås med konstärer och poeter. Drömmer om ett liv utanför regimens själlösa fyrkant, drömmer sig samtidigt bort från vardagstristess och brist på sammanhang.

"Det verkar som om unge Mas sätt att tänka fjärmar honom från den socialistiska verkligheten. Han är pessimistisk och dekadent, och ser livet som ett enda mörker" säger hans arbetsgivare på redaktionen.

Deng Xiaopings marknadsliberala idéer har samtidigt börjat få fotfäste och med drömmar om radioapparater och tuggummi vallfärdar landsbygdens folk till städerna. Men Ma Jian förbannar den materialistiska kinesiska själen, som han anser sakna radar för emotionella nyanser, och intresserar sig hellre för landets minoriteter.

Han ger sig med föresatsen att "jag vill veta i vilket samhälle jag lever". Men det är inte hela sanningen, för han vill också fly, och även komma närmre sin buddhistiska tro. Fly lyckas han med, likaså att ta reda på mer om det kinesiska samhället – mötena med främmande människor skildrar han strålande och är bokens stora behållning. Vad religionen anbelangar lyckas han däremot inte alls; väl framme i Tibet, efter år till fots drömmande om Buddhas heliga land, inser han att även buddhister bygger sina liv utifrån en snäv och konstlad världsbild – bara med andra medel och ord än regimen i Kina.

Ma Jian vandrar i tre år, skildrar det enorma Kina utifrån sin melankoliska Hamlet-möter-Buddha-livsåskådning. Boken är ett fantastiskt tidsdokument som beskriver striden mellan fritänkande konstnärer och diktaturen i ett förändrande Kina. Prosan är vacker, stilen god och läsningen allt som oftast underhållande.

Rött damm har ofta jämförts med Vilda svanar av Jung Chang, men det är bara dumt för böckerna har inget med varandra att göra, förutom att de behandlar kinesiskt förtryck.

Men läs för all del även hennes bok.

dagensbok.com » Ma Jian

Mo Yan "Förändring"

Similar Posts:

Ma Jian "Nudelbagaren"

Similar Posts:

Ma Jian "Rött damm"

Similar Posts: