Medan boken börjar glöda och fatta eld funderar jag över detta att laga mat över brinnande böcker. Vad ska vi annars ha dem till? Det är ju faktiskt den logiska slutpunkten för ett föremål som sedan länge reducerats till att bara bli en statusmarkör. Något man fotograferar sig med på sociala medier, något olika politiska partier kan slåss om vilka som ska ingå i en kanon och få köpas in av biblioteken, något man kan beklaga sig över att ungdomen inte läser, men läsa dem? Vem har tid med sånt? Det finns ju sammanfattningar på wikipedia för dem vi inte redan vet vad de handlar om och vilka sensmoraler man lär sig av dem. Varför inte låta dem göra lite nytta och också sätta lite extra smak på vår konsumtion?

Medan jag vänder vegoburgarna och dricker min small batch-IPA hitflugen från Kalifornien, och boken förkolnar och enstaka sidor flyger iväg som rök och aska i monsunen, passar jag förstås på att skumma igenom de ord jag ser brinna upp framför mig. En onödig men trygg gammal vana. Visst är Sorokins berättelse både rolig och bitsk; sagan om en mästerkock som, ett par decennier från nu, reser runt för att tillaga kulinariska mästerverk över brinnande böcker för de krigsherrar, banditer och borttappade idealister som fortfarande har pengar i ett Europa som slets sönder av storkriget som skulle rädda de eviga europeiska värdena, vilka de nu var. Som ryskättad (typ, det blev rörigt där i kriget, men så identifierar han sig ju) lagar han naturligtvis bara mat över ryska klassiker, helst förstautgåvor. Tolstoj, Bulgakov, Babel, Agejev, Nabokov – alla de där manliga genierna som fångade det eviga ryska ska nu konsumeras utan det där tröttsamma läsandet. Vad är väl boken om inte den starkaste kulturmarkören vi har? Vad är ett starkare bevis för vår kärlek till den egna kulturen än att bokstavligen intaga den, med ett gott vin till, i sällskap med en expertkock som inte bara bränner en oersättlig bok för dina pengar, utan också ser till att ångorna från den sätter smak på det godaste mål mat du och dina bästa vänner (eller viktigaste kunder) ätit på länge? Det slutgiltiga målet för jakten på autenticitet, för den egna kulturens överlägsenhet, för din egen storhet (att det är olagligt är ju den bästa kryddan).

MÄSTAREN: Hmm, en bok är inte ett manus… Den brinner alltid.

Nog funderat på gammal litteratur. Jag langar upp burgarna på tallriken medan det sista av Manaraga faller samman till svagt glödande aska i grillen. Hmmm. Smaken är omisskännelig Sorokin; mer i stil med den hysteriska Putinsatiren I det heliga Rysslands tjänst än den surrealistiska utopin Tellurien från häromåret; rakt på, inga konstigheter, nattsvart humor och våld (i den mån det är olika saker). Samtidigt kan jag tycka att smaken saknar någon liten komplexitet – den är god, men den är god på samma sätt från doften till eftersmaken, inga större överraskningar när man väl njutit av de första tuggorna. Kanske är det den genmanipulerade näst intill magiska vegofärsen det ska skyllas på, den som lovar mig gott ekologiskt samvete utan att behöva ändra något (och bara kostar några tior mer!) medan världen brinner. Kanske jag inte är så bra på att grilla som jag tror. Kanske förväntar jag mig för mycket om jag tror att en bok kan göra något till något det inte är. Nåja; gott är det, och mätt blir jag, och autentiskt känns det.

Utanför faller gråvita flingor framför fönstret. Jag glädjer mig åt den första snön, även om det kanske är grannen ovanpå som just grillat över något mindre sofistikerat. Konstig typ. Kan man lita på såna? Tur att jag har bokhyllor så jag klarar mig ett tag.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Rolig men dryg ryss
• B som i bly och bröllop
• Framtiden genom en ädelsten

De första kapitlen i boken ägnas åt två händelser som etablerar protagonisten Vadim Maslennikov som en osympatisk och bortskämd yngling. Han skäms för sin gamla fattiga mor, men tar med glädje hennes sista slantar för att kunna roa sig samtidigt som hon inte har hela kläder att ta på sig. Han förför en ung flicka och tar med henne till ett hotellrum som hyrs ut timvis trots att han är medveten om att han kommer att smitta henne med en könssjukdom. När de kommit ut från hotellet funderar han på hur hon skiljt sig från alla andra flickor som han tagit dit. Han är besviken på hennes sexuella prestation och ljuger för henne för att slippa träffa henne igen, precis som han ljugit för alla flickor. Skillnaden förklarar han såhär:

Men om det i vanliga fall bara hade varit fråga om den mättes leda eller ibland rentav tarvlighet – känslor som hindrade mig att tänka att flickan kanske skulle bli åtråvärd igen (fast jag var medveten om att jag skulle ångra mig efter någon dag) – kände jag enbart beklagande nu när jag avfärdade Zina.

I likhet med Brott och straff lider huvudkaraktären av pengabrist och går ständigt och grubblar över sina moraliska felsteg. Och i likhet med Brott och straff måste en hel del tankeverksamhet ägnas åt att förstå textens logiska resonemang. Men de två romanerna skiljer sig åt på en mycket väsentlig punkt. Agejev förmedlar aldrig någon sympati eller samhörighet med huvudkaraktären Vadim, och inte för någon annan karaktär heller. Detta gör att boken känns tom. Och torr. För vad är konstens uppgift om inte att förmedla känslor och stämning? Det närmaste Roman med kokain kommer denna uppgift är i bokens slutskede då Vadims kokainberoende skildras. Kokainruset och kokainbegäret beskrivs detaljerat och med stor entusiasm. Det är det enda stycket i boken som utstrålar energi och inte lämnar läsaren med en känsla av likgiltighet. Avsaknad av entusiasm för allt som inte rör drogen är ett kännetecken för narkomaner och i viss mån före detta narkomaner. Huruvida detta är avsett att spegla Vadims inställning eller är ett omedvetet resultat av Agejevs eget kokainbruk låter jag vara osagt (de utsökta beskrivningarna lämnar dock ingen tvekan om att Agejev själv brukat kokain).

På ett indirekt sätt förmedlar också Roman med kokain en känsla av meningslöshet. Vadim är likgiltig inför sitt eget och andras öden, och eftersom det är genom hans ögon som världen beskrivs överförs likgiltigheten till läsaren. Kritiken av bokens brist på känslor kan då verka obefogad, men så är inte fallet. För även om likgiltighet kan anses vara en känsla som alla andra ligger ansvaret att frammana denna känsla helt hos läsaren. Albert Camus Främlingen kan sägas vara den mest kända existentialistiska romanen. I den är protagonisten också likgiltig inför sitt öde, men det är i kontrast till andra människors känslor och läsarens känslor för protagonisten som det blir intressant. I Roman med kokain finns ingen inblick i andras känsloliv än Vadims, och han ställer sig som sagt likgiltig. Så även jag.

Similar Posts:

• Bränn! Bränn! Bränn!
• Revolution rock
• Konsten att se människor
• Väntar på färgläggning
• Skimmer i nattsvart tragedi