Marigold och Rose: en berättelse är Louise Glücks första prosabok, fint översatt av Jonas Brun. Glück, som 2020 tilldelades Nobelpriset i litteratur samt Tranströmerpriset, låter i denna lilla bok två bebisar – två små människor till synes utan ett språk – få ett språk och ger på så vis läsaren tillgång till deras inre och yttre värld. Den yttre världen rör sig kring Mamma, Pappa, blommorna i trädgården, den stora trappan med alla sina omöjliga trappsteg och Mormor som en dag reser till Himlen. Den inre världen handlar om tvillingarnas förhållande till varandra, deras olikheter och olika förhållningssätt till andra människor och världen utanför.

Det är en berättelse som präglas av Glücks känsla för precisa detaljer, både vad gäller sinnesintryck men också ordningar i den värld som utforskas; trots att det handlar om två tvillingbebisar är skillnaderna mellan dem glasklara redan från början:

Vi frodas, tänkte Rose; Rose hade känsla för ögonblicket. Och Marigold tänkte att det stämde, hon som hade ett längre perspektiv.

Det finns en melankoli och ett bråddjup som löper genom tvillingarnas tankar. Deras känslor av att vara otillräckliga i förhållande till varandra är genomgående – Marigold avundas Roses sociala förmåga, Rose avundas Marigolds djup. När mormodern går bort öppnas också dörren för tidens gång och alltings slut.

Mamma var hemma, men på något vis visste tvillingarna att de blev äldre, vare sig de ville eller inte. En dag skulle de gå istället för att krypa. De skulle ha tänder. Och blöjorna skulle vara borta, precis som Mormor och lägenheten, men den mjuka nallen skulle fortsätta att vara med överallt; den skulle följa med dem som den följt Pappa. Och om stoppningen ramlade ut skulle den få ny stoppning. // Allting kommer att försvinna, tänkte Marigold

Det är svindlande att få följa två bebisar, som befinner sig så nära livets början, fundera över och upptäcka vad livet är och dess slut. Genom Marigold och Rose får Glück möjlighet att skala av allt som omger en vuxen människa och fokusera på de grundläggande frågor som följer en människa genom livet – från det att hon är en bebis till det att hon ligger på sin dödsbädd: språket, början och slut och mellanmänskliga relationer. Det är finstämd och tankeväckande läsning, förmedlad genom en prosa som är lika skarpsinnig som Glücks poesi.

Similar Posts:

• Trädgård utan utsikter
• Nobelpriset i litteratur 2020
• Tät och febrig relationsroman
• Bit mig hårdare, Ingrid
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”

I sin senaste diktsamling Rosor skador behandlade Tunedal demens och sorg. Denna nya samling dikter är en djupdykning i samma ämne, med jungianska och freudianska undertoner: här spelar Elektra i flera av scenerna, Oidipus dyker upp då och då och familjen: modern, fadern och systern ligger i fokus. Men här finns också baby, i fetstil, med återkommande mellanrum – dikter i ett mer direkt tilltal som förankrar samlingen hos någon – ett barn? En älskare? Ett yngre jag?:

Hej lilla vårdnadstagare
Jag spottar ut dig så att du kan vara
En ljus och mycket liten spillra
Sprillans ny

Tunedal lånar och (åter)använder ord från andra för att få fram drömmens tunga bilder och innebörder: här finns Louise Glück såväl som Sylvia Plath, tillsammans med flera andra som alla smälter in sömlöst i Tunedals språk och ton. Samlingen är indelad i fem delar, var och en inledd med ett citat som får fungera som anslag till dikterna som följer.

Det är tungt som sammet, snudd på gotiskt stundvis, men dikterna tillåts aldrig bli för mastiga: Tunedal bryter sina noggrant uppmålade illusioner med nonchalanta inslag som tar ned dikterna på jorden och speglar människans handfallenhet inför döden. Ett tydligt exempel är slutet på dikten ”Den där flickan är en överdrift i beskrivningen av språket som ett uppror”:

(…)
Regnet låtsas inte i den här stan
Längtan rimmar på fängslad
Träden har inga grenar
Jag borde också vara död

Javisst
(…)

Trots att döden spelar huvudrollen i samlingen blir den aldrig särskilt nedslående. Tvärtom hänförs man av Tunedals förmåga att vränga bilder mot varandra och hitta nya vägar in i ord, tankar och teman som redan skrivits, som redan tänkts, men som – uppenbarligen – är outtömliga. I slutändan blir döden inte mer än ett sorts grundtillstånd som måste finnas för att det där andra – orden, tankarna, drömmarna och känslorna, ska kunna existera. Och där vill man gärna befinna sig i Tunedals sällskap.

Similar Posts:

• Färgskimrande och famlande om sorg
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Diktens universum
• Åkessons Tetrapak
• Poetiska stillbilder om liv och död

I din långdragna frånvaro tillåter du mig
att bruka jorden och förväntar dig/ 
avkastning av investeringen. Jag måste rapportera/ 
att jag misslyckats med min uppgift, främst/
gäller det tomatplantorna.

Liksom ett av diktjagen i Louise Glücks Vild iris lockas jag att odla, men förvaltar inte odlingen särskilt väl. När jag skriver detta har var det någon månad sen jag forslade in två gigantiska, skruttiga, likväl levande tomatplantor i hopp om att de gröna frukterna ska växa till sig innan plantorna dör.

Slutet av augusti. Hettan
som ett tält över
Johns trädgård. Och vissa saker
har mage att gro:
tomatkluster, klungor
av sena liljor – de kraftiga
stjälkarnas optimism – furstligt
guld och silver. Men varför
påbörja något
så nära slutet?

Tomaterna väntar inte på utsikten om en framtid. De väntar inte ens på ett fungerande nu. De fortsätter ”vidare utan minsta tecken” som det heter i en annan av samlingens dikter, där jaget dag efter dag rensar ogräs ur gräsmattan på jakt efter hopp eller ”ett tecken/ på att mitt liv kommer att ändras”.

Det är någonstans där som dikten hela tiden befinner sig i Vild iris. Mellan en utsiktslös uppgivenhet och en sorts bitter strävan som inte låter sig röras av omgivningen, som gång på gång visar att det går att komma vidare utan att snegla vare sig framåt eller åt sidan. Och så detta enkla: tidens hänsynslöshet. Att leva är helt kort att pågå. Att göra.

Nu är det över en månad sen Svenska akademien tillkännagav att Louise Glück är årets Nobelpristagare i litteratur. Det är inte det första priset Glück tilldelas för sitt skrivande, men hon tycks själv ha blivit förvånad över utmärkelsen. Akademien har ännu en gång förbisett den icke-västerländska litteraturen och gett priset till en vit amerikan. Trots det var vi många som blev väldigt glada när hon fick det. Inte minst för att hon är – utifrån det jag har läst av henne – en poet vars texter har många ingångar. En poet som nu lyfts fram och tillgängliggörs. När priset blev offentligt hade de flesta runtomkring mig knappt hört talas om Louise Glück, och då jobbar jag ändå på bibliotek, där jag också befann mig den dagen. Nu är Glücks böcker på väg att köpas in på de flesta av kommunens bibliotek och reservationskön börjar ringla sig lång. Massor av läsare som annars sällan öppnar en diktsamling kommer att läsa, förundras, känna igen sig och upptäcka att såhär kan poesi också vara. Till synes enkel, men också mångbottnad – här finns något att förstå för många. Inte i varje rad, men i delar. Kanske också som en helhet.

Vild iris är strålande översatt av Jonas Brun. Han har även skrivit ett efterord som i sig kan fungera som en ingång till samlingen. Om trädgårdsarbetet skriver Brun att ”Man måste vara kallhamrad. Man måste stå ut med att inte ha kontroll.” Något som också avspeglas och framträder som ett slags insikt hos trädgårdsmästaren i Vild iris. Att förvalta en trädgård kan å ena sidan innebära maktfullkomlighet. Å andra sidan går det att stå helt maktlös inför naturens nycker.

Redan i Ararat, som kom förra året i översättning av Stewe Claeson, går det att ana trädgårdstematiken. Ararat är en förhållandevis rak diktsamling, som troligen är ännu lättare ta till sig för den som ännu inte läst Glück. Här skriver hon om familjen – om sorger, kval och den avgrundsdjupa ensamhet familjerelationerna kan föra med sig. Där planterar mor och syster blommor runt ett hus som de betraktar som faderns ”sanna grav”. Systern är ”som gul dahlia”, jaget ”gjorde en blomma till fiende”. I sin kärleken till sonen tänker sig jaget att vara ”en orkidéälskare som/ finner purpurtreblad växa/ i granens skugga, utan att/ röra det, utan att behöva/ äga det.”

Men där diktjaget i Ararat hela tiden verkar vara ett och samma, är Vild iris en diktsamling som vimlar av olika röster. Det är upp till läsaren att avgöra vem hen helst vill lyssna till och vem det faktiskt är som talar. Är det en övergiven människa? Är det Gud? Är det scillan, hagtornsträdet, den vilda irisen? Subjekten smälter samman och genom växternas försök till kommunikation framträder människans olika benägenheter. Även de tilltalade skiftar och dikten osäkras gång på gång när diktjagen talar till andra. Ibland är tonen anklagande, ibland urskuldande, och så – allt som oftast – finns en förvåning hos jaget över att saker lever, att faktiskt vara vid liv: ”Jag trodde inte jag skulle överleva,/ utan kvävas av jord. Jag förväntade mig inte/ att vakna igen”.

Ja, Vild iris innehåller precis som Ararat en poesi som ligger nära döden, sorgen, ensamheten. Men den handlar också om uppgivenheten som finns överallt och att det går att leva med den. Gör dig inga drömmar, men finns och fortsätt finnas. Kanske är det vad många av oss behöver just nu.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2020
• Finstämt om livets början
• Febriga drömmar om död
• Smäller till då och då
• Jamaica Kincaids trädgård

Glück föddes 1943 i New York City, och växte upp på Long Island. Hon debuterade som poet 1968 med diktsamlingen Firstborn. I svensk översättning finns Averno (2017), Ararat (2019) och Vild iris (2020). Översatt har Jonas Brun respektive Stewe Claeson gjort.

Louise Glück har tidigare belönats med bland annat Pulitzerpriset 1993, för Wild Iris, och med Tranströmer-priset 2020 med motiveringen ”som med exakthet och svärta låter det personliga genljuda ur en mytologisk och historisk klangbotten”.

Glück är för närvarande Månadens diktare i Sveriges radio P1, och hennes dikter finns att höra här.

• Trädgård utan utsikter
• Finstämt om livets början
• Romanpriset 2013 – Frågor till en jurymedlem
• Det som behöver ritas
• Filosoferande mordhistoria