Det är det som är mitt problem med boken. Att precis allting skrivs ut. Det är underbart med fylliga berättelser där en får följa människor över tid och genom både glädje och svårighet. Men jag kan tänka och fantisera själv. Allting behöver inte skrivas ut. Det gör mig frustrerad. Jag vill att boken litar på mig som läsare, att jag kan fylla i luckor, att jag får fantisera lite för att få historien att bli en del av mig. Här tycker jag att det känns som om jag blir lätt tvångsmatad med en historia som jag inte får ”missförstå” eller tolka själv. Det som gör mig ytterligare skeptisk är att i denna bok får karaktären Liv breda ut sig. Liv som skulle kunna vara jag. En tjej som kämpat som fattig kulturarbetare, som älskar sin minimala lya på söder, som inte klarar av att släppa män nära. En Liv som tidigt fattade feminismen, engagerade sig massor och som värnar om sin krets måenden. Men också en Liv som tillåts bete sig illa när hon så känner för. Trots att människan är över fyrtio regredierar hon alldeles för ofta till en obstinat treåring. Och hur kretsen låter sig dompteras av hennes nycker och infall. Det är inte roligt, bara pinsamt.

En annan sak som är intressant är när kompisar eller partners i gänget hamnat på kant eller på annat sätt har gammalt eller nytt grus i maskineriet. Då kan en ge sig sjutton på att någon, för det mesta Liv, ser till att de som träter måste mötas och reda ut groll. Det är fint i tanken, men det blir enligt mig jolmigt här. Dessutom är alla så oerhört skickliga att föra dessa samtal framåt mot reson och lösning.

Nu har jag varit hård. Finns det något gott med Folk av en främmande stam då? Absolut. Boken är bra på att bygga upp relationer och att följa upp dem på vägen även om jag som sagt skulle vilja vilja få tänka mer själv. Historien knyter bra an till vad som sker i samhället och därutanför i världen. Både vad gäller tendenser och skeenden. Det finns en del relationsbeskrivningar som faktiskt lämnar mig med tåriga ögon. Det är när sorg och förlust finns med i bilden. Där bränner det till.

Det är ett ambitiöst och omfångsrikt projekt som knyts ihop här. Mycket reds ut, annat dyker upp, överraskningar presenteras. Som läsare är jag mätt, men lämnas ändå med en slags öppning mot framtiden. Tackolov.

Similar Posts:

• Tro, tvivel och tsunami
• En brokig väv av vänskap
• Vad är det vi vet?
• Musikvecka: I Wish I Was A Punk Rocker With Flowers In My Hair
• Bokmässefredagen i bilder

När jag pluggade på heltid fastnade jag okristligt nog framför såpaserier jag aldrig någonsin skulle hänga med i vanliga fall. ”Days of our lives” blev min dags glitter och sug av någon anledning. Jag vill dra paralleller till boken jag nu ska recensera. När jag för ganska exakt ett år sedan recenserade Högre än alla himlar, första delen i den trilogi där Blå koral ingår, var jag inte helt förtjust, men liksom i såpornas slippriga värld fastnar en utan att veta varför. Jag ville inte lämna historiens sex huvudkaraktärer i sticket. Och fastän jag var kritisk ville jag återse dem alla och se vilka riktningar deras liv skulle ta.

Nu är de som sagt tillbaka. Huvudpersonen Victor, tjusig, egocentrerad börsmäklare, hans milda fru Sanna, framgångsrik författare, deras genomgulliga lilla dotter Saga. Victors kusin Pella, grubblande terapeut, hennes make Stefan, som jobbar på Naturvårdsverket (och deras två välartade barn). Vidare skådisen Liv (Stefans lillasyster), Med i sällskapet finns också Victors bästa vän Jalle, bög som mestadels verkar i garderoben och annars jobbar på UD.

Eftersom detta är en massiv nutidshistoria som omfattar första milleniets årtionde kan en ana vad denna andra del ska innehålla. Vi får följa sällskapet i dryga två år denna gång, från sommaren 2004 till vintern 2006. Nära 700 sidor tar oss den vägen, och vi får vara med om fruktansvärda naturkatastrofer såsom tsunamin och stormen Gudrun.

Som tidigare är det Victor som är huvudperson, och det är intressant. Han är en lyckad och självgod människa men sedan förra boken vet vi att han har bottnar. I denna del beskrivs hans familj som genomgående perfekt, så pass att jag får kväljningar. Frugan Sanna är världens vänaste och vackraste, dottern Saga älskas näst intill ihjäl av alla. Det kan helt enkelt inte hålla. Och det gör det såklart inte heller (spoiler), utan katastrofen inträffar. Det är faktiskt här som historien limmas ihop och får trovärdighet. I den outsägliga sorgen och saknaden blir karaktärerna mänskliga. Deras kamp och tankar kring det som fruktansvärda som hänt i Kao Lhak (där de flesta av oss har sympatier och är mer eller mindre inblandade) blir något som jag som läsare inte kan värja mig emot. Här anser jag att bokens höjdpunkt ligger. Det gör förbannat ont i hjärtat att läsa och bli påmind om den vilda vågens framfart. Hur det letas och kämpas för liv, förhoppning, förklaring. Jag känner den förtvivlan som skildras, den kryper under skinnet.

Naturligtvis blir inget sig likt i kompisgänget efter tsunamin. Vänskap prövas, tro omvärderas. Det är här som koralen kommer in. Den havsblå kyrkosången som sveper över historien och ger mig viss andnöd. Prövningarna, kullerbyttorna. Men annars är det mesta sig likt från ettan. Det snackas för mycket och gestaltas för lite. Och allting svamlas under närapå 700 sidor. Jag skrivs på näsan, för att använda ett gammalt talesätt. Boken borde vara minst två hundra sidor kortare. Jag vill ha mer plats som tänkande läsare. Vill ha utrymme att andas och tid att fylla i mellan raderna.

Similar Posts:

• En brokig väv av vänskap
• Seklet knyts ihop
• Vilka är vi att använda Guds namn?
• Att bli knullad eller älskad
• Handbok i hur man inte ska översätta böcker

I en flott takvåning befinner sig sex nära vänner för att fira in millennieskiftet tillsammans. Det är värdparet Sanna, framgångsrik författare och hennes blivande man Victor, världsvan börsmäklare. Gäster är Pella, grubblande terapeut, med stabile maken Stefan, som jobbar på Naturvårdsverket (och deras två välartade barn). Vidare yrvädret Liv (Stefans lillasyster), skådis som mest hankar sig fram som servitris. Vi möter också Victors bästa vän Jalle, en varmhjärtat bög som jobbar på UD.

Genom vår lilla vänkrets kopplas historien skickligt ihop med de senaste årens dramatiska händelser i Sverige och övriga världen. Vi får följa terrorattackerna den elfte september, USA:s invasion av Irak och mordet på Anna Lindh. Allt sammanflätat med skrivtorka, missfall, anarkafeminism, böghat och lättsamma somrar i Falsterbo.

Att historien utspelar sig tio år tillbaka i tiden ger karaktärernas visioner djup och riktning. Dock verkar inte författaren riktigt lita på sina läsare. När berättandet blir så här brett och omfattande känner i alla fall jag mig skriven på näsan. Jag vill kunna fylla i själv här och där, få chansen att göra historien till min. Bland mina vänner brister vi dessutom inte ut i sång- och dansnummer titt som tätt eller börjar recitera en dikt när vi känner oss känslosamma.

Allt detta gör människorna schablonartade. Kvinnorna beskrivs som en slags glittrande pappersdockor som inte helt klarar att stå för sig själva. Victor är kanske den mest komplexe karaktären i sällskapet. Han är full av sig själv men går nästan sönder efter att ha befunnit sig på Manhattan när skyskraporna rasade. En något udda vänskap är den mellan just Victor, konservativ homofob, och Jalle, fryntlig homosexuell, som sträcker sig tillbaka till barndomen. De har hittat ett sätt att umgås genom humorn och fotbollsintresset. Men bakom vänskapen mullrar mörka moln som hotar att krocka:

”Hoppla”, sa Victor där han stod ute i hallen och såg sig omkring. ”Du börjar nästan bli som en riktig bög. Fast det finns väl inga andra homon här, eller behöver jag se mig över axeln hela tiden?”
Sanna klippte till Victor hårt på armen.
”Du börjar nästan bli som en riktig idiot”, sa hon på tydlig värmländska. ”Skärp till dig för fasen!”
”Victor håller på att förvandlas till en sådan där amerikansk talk show-värd som får sparken från alla kanaler”, sa Jalle. ”En sådan som först är rolig och sedan med tiden bara blir mer och mer pinsam ända tills TV-bolaget måste stoppa in honom som vädergubbe istället.”

Det är ett jättejobb Louise Boije af Gennäs gjort när hon rott i land denna roman. Det paradoxala är att längden på boken, en tegelsten på över 500 sidor, är det som gör att den för mig blir lite för tunn. Jag hade önskat mig fler blottor och fler djup. Jag vill få andas mellan orden men samtidigt få tappa andan ibland. Antagligen kommer jag att läsa fortsättningen, om inte annat så för att få se om karaktärerna kommer att ta de riktningar jag tror.

Similar Posts:

• Tro, tvivel och tsunami
• Seklet knyts ihop
• Att bli knullad eller älskad
• En önskan om verklighet
• Musikvecka: I Wish I Was A Punk Rocker With Flowers In My Hair

Här följer vår dag i bilder!

Maria Sveland med sin nya bok Att springa (recension kommer).

Louise Boije af Gennäs samtalar om sin nya bok Högre än alla himlar med Bonniers skönlitterära chef Jonas Axelsson.

Sara Stridsberg i samtal med Peter Fröberg Idling om sitt författarskap.

Johannes Anyuru signerar sin bok Skulle jag dö under andra himlar.

Sara Starkström med sin bok Game girl (recension kommer).

Pia Hagmar träffar sina läsare i förlagets monter.

Hälsar Emelie och Maria i mässans skönaste soffa efter en lång dag!

Similar Posts:

• Söndag på bokmässan
• Första numret av 10-tal
• Ny vecka på dagensbok.com
• Augustprisnomineringar 2012
• Bokmässans 10 i topp

I den nya romanen, Saker vi kunde berätta, sammanförs allt det som Parsons brinner för, musiken, kärleken, politiken. Den 16:e augusti 1977, dagen då Elvis dör, befinner sig tre unga musikjournalister från The Paper i London, med tre olika uppdrag. Terry ska träffa en idol och vän, Dag Wood, som visar sig vara mer än behagligt intresserad av Terrys flickvän, Ray som fortfarande har utsvängda byxor och långt hår trots att det är "Summer of hate" (sommaren-77 nådde punken sin topp i England), måste hitta John Lennon och få en intervju för att inte förlora jobbet, Leon är politiskt engagerad och fortfarande blåslagen efter kravaller med nazister när han av en slump hamnar på ett disco och blir motvilligt imponerad av rytmerna och änglakörerna.

Det är alltså en turbulent natt, en turbulent tid. Flower Power, aggressiv punk, Bowies androgynitet, glamourös disco och ett våldsamt politiskt klimat där Thatchers popularitet redan anas, ska samsas under den natt då kungen av rock har dött och lämnat scenen fri för alla som vill träda in. En tid när man ännu inte visste vad som var framtiden. Det märks att Parsons njuter av att låta sina karaktärer säga aningslösa saker som att "alla kommer att ha glömt Beatles om några år" och "Johnny Rotten kommer inte att leva tills han blir 40".

Tiden och musiken är briljant skildrade. Punkstället Western World med sitt mörker, sönderslagna handfat och babblande langare, ställs i kontrast mot discot The Goldmine där alla ser nybadade ut med vita kläder och blänkande ytor. Alla karaktärerna är våldsamt unga, veteranen Skip på The Paper visar sig på slutet vara endast 25, de andra är långt yngre. Skildringen av en händelserik natt känns just ung, alla tre huvudkaraktärerna är förälskade, de har sex, de tar droger, deras framtid står på spel.

Så långt allt väl. Men romanen har brister. Greppet att låta merparten av handlingen utspela sig under en natt på krogen är sällan helt lyckat. Jag tänker på bland annat på Jens Ganmans Mess och Louise Boije af Gennäs Ta vad man vill ha. För att det inte ska bli för tråkigt måste karaktärerna gå på flera olika ställen, det måste vara våld, droger, kriminalitet, svartsjuka och långa tillbakablickar. Att samtliga tre huvudpersoner i Saker vi kunde berätta är unga manliga musikälskare gör också att de blir för lika varandra för att riktigt engagera som individer.

Men även om detta inte är Parsons starkaste roman blir jag ändå rörd och ja, nostalgisk trots att jag bara var ett år 1977. Besviken över att man inte var med då, när allt var nytt och osäkert, när tiotalet klassiska artister gjorde sina storverk och det fortfarande uppfanns nya musikgenrer, när "politisk musik" betydde något mer än Bonos kamp för regnskogen och Green Days Bush-kritik, när det fortfarande var möjligt att bli musikjournalist fast man bara var 15 år och hade ett brinnande intresse för musik, en tid när det kändes som att allt fortfarande kunde hända.

Similar Posts:

• Läs på båten, tåget eller flyget
• Identitetsbyten utan frihet
• ”I stop some where waiting for you”
• Fyra blir en
• Vad diskar du till för musik?