När adopterade Maria efter många års sökande till slut hittar sin chilienska mamma, får hon veta att hennes bakgrundspapper inte stämmer. Mamman har inte alls lämnat henne frivilligt

I Den uppgrävda jorden får vi följa Maria. Hon gräver inte bara i sin egen bakgrund utan blir också en av de ledande personerna i den grupp Chile-adopterade som tillsammans kräver klarhet kring vad som hände när de adopterades, då det visar sig att mycket inte står rätt till.

Genom serieformatet lyckas Lisa Wool-Rim Sjöblom på ett gripande sätt förmedla något ofattbart. Hur svenska staten, adoptionscenter och flera andra aktörer blundade för, och fortsätter att blunda för att man bidragit till att barn stjäls från sina föräldrar, allt under godhetens förtecken. Inte nog med att barnen stjäls, deras identitet raderas också ut. Allt för att sudda ut spåren efter den illegala handel med barn som berövar tusentals sina familjer.

Vi får följa Maria i hennes jakt på svar. Svar om vad som hände henne själv, hennes bror, och alla de andra Chile-adopterade som med förfäran börjar inse att den berättelse de fått höra om sin bakgrund kanske inte stämmer.

Jag gillar verkligen Lisa Wool-Rim Sjöbloms stil. Den lågmälda färgskalan förstärker den berättelse som växer fram. Formatet möjliggör också att på ett lättillgängligt sätt redogöra för den mängd fakta och omständigheter som omgärdar Chile-adoptionerna. Även om vissa delar är faktatyngda är de lätta att ta till sig, då balansen mellan text och bild känns väl avvägd.

Boken är ett dokumentärt vittnesmål som bygger på en stor mängd intervjuer med adopterade och förstaföräldrar. Genomgående får vi också ta del av den fördomsfulla attityd som möter dem som vill spåra sina anhöriga. Adoptionscenter verkar enbart önska att de adopterade ska vara tysta, nöjda och tacksamma. De som väl lyckas spåra sin familj, trots alla de hinder som omvärlden satt upp, möts av ytterligare omyndigförklarande av både adopterade och förstaföräldrar. Centret tycks utgå ifrån att förstaföräldrarna ljuger och justerat sina historier i efterhand.

när Maria frågar sin adoptionsförmedling om sin mammas vittnesmål, får hon höra att detta är en vanlig reaktion från de skuldtyngda föräldrarna eftersom de skäms för att de lämnat bort sitt barn.

Det är lättare att skylla på fattiga mammor långt bort, istället för att skärskåda sin egen roll i det hela och säkerställa att ingen mer ska utsättas för samma trauma.

Den uppgrävda jorden redogör för alla de turer som Marias grävande har tagit. Vi får följa med Maria på hennes resor, på möten och i hennes frustration över att ingen, ingen vill ta henne och de adopterade på allvar. En mängd byråkratiska hinder försvårar möjligheterna för adopterade och deras familjer att ta reda på sanningen om vad som faktiskt hände, och i slutändan. Kanske. Återförenas.

Similar Posts:

• Kapade rötter
• Vem är du, och varför?
• #MeToo i serieformat
• Utanpå och inuti
• Den chilenska nazismen

Serieantologin Draw the line tog ytterligare något år att få ut, och det har den tjänat på. Flera av bidragen berör också #MeToo-debatten i sig, både som politiskt fenomen och som personlig erfarenhet. Vad gör det med oss när berättelser som tidigare tystats ner plötsligt får, kanske till och med ska, formuleras och lyftas fram i ljuset?

Nu är kanske antologier över huvud taget inte det rätta forumet för fördjupning – de består ju per definition av kortare utsnitt – men det finns också mycket att vinna (ett fantastiskt bra exempel på samma tema är för övrigt Roxane Gays antologi Not That Bad: Dispatches from Rape Culture, som kommer i svensk översättning till våren). Mänskliga erfarenheter av vad det vara månde är inte en och samma; det krävs många röster för att ge fullödiga beskrivningar.

Antologibidragen i Draw the line handlar om den vidare diskussionen, den ibland otäckt stillastående och låsta debatten, likväl som om de personliga erfarenheterna. Om arbetsgivare som trakasserar, om gråzoner i relationer, om mörka minnen som tränger sig på, men också om hopp och stöd. En sådan berättelse, som jag för övrigt skulle vilja vidarebefordra till alla inom vården, är Malin Billers ”Kroppen minns”, där huvudpersonen till slut äntligen får det stöd hon behöver för att kunna göra ett vanligt gynekologiskt cellprov.

Kanske var det känslan av att inte ha kontroll? Kanske var det föremålen de skulle föra upp i mig. Kroppen gjorde allt för att försvara sig. Den ville inte förstå att cellprovtagningen var för dess eget bästa. Jag kunde inte resonera med den.

Det här är ett slags sammanhang som jag verkligen längtat efter att få läsa om, om långsiktiga konsekvenser av övergrepp som sitter i, såväl fysiskt som psykiskt. Ofta och länge har diskussionen kring våldtäkt färgats av ett slags patriarkal föreställning om att en våldtagen kvinna är förbrukad, som sedan ersatts av en individualistisk ”vägra vara offer”-tanke som ibland istället förringar övergreppet. Berättelser som Billers lyfter fram både allvaret och möjligheten att så småningom lära sig att hantera konsekvenserna, och det är oerhört betydelsefullt.

Andra bidrag ger både möjlighet till igenkänning och att skratta åt eländet, som i Lisa Medins sköna hämndberättelse, eller varför inte Lina Neidestams mest bokstavliga tolkning av ”draw the line” – en slags feministisk Linus på linjen-parafras.

Drabbande eller roliga – och inte sällan allt på en gång – är serierna i Draw the line lättillgängliga och tänkvärda, små munsbitar som lätt går att läsa enskilt eller varför inte som diskussionsunderlag i en skolklass eller någon annan form av grupp. ”En annan värld är möjlig.”

Similar Posts:

• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Serien tar mig till klassikern
• Japans #MeToo-upprop
• Tema: #MeToo

Lisa Wool-Rim Sjöblom var ett sådant barn. Hon föddes i Busan i Sydkorea 1977 som Wool Rim Chung. Två år senare kom hon till Sverige och blev Lisa Wool-Rim Sjöblom. Om dessa första två år av sitt liv vet hon i princip ingenting.

Sjöblom ritar sitt yngre jag, i en vacker, stilren, närmast barnboksvänlig stil i dokumentbruna serierutor. Lilla Lisa är en duktig, välanpassad flicka som lär sig att upprepa fraser om hur bra det är att hennes föräldrar valt henne, samtidigt som hon äts upp inifrån av en förlamande känsla av att ha blivit bortvald.

När hon får sitt första barn är hon helt oförberedd på hur det ska drabba henne. Det var ”som om hon intog min kropp och min själ, den där mytologiska mamman”:

Som om det var henne jag bar på, och inte min son.

Hon får svårt att knyta an till sonen, är livrädd att han på något sätt ska tas ifrån henne. Eller hon från honom – att hon ska dö och han adopteras bort, få ett nytt namn och glömma henne.

Det blir början på ett nytt försök att ta reda på mer om varifrån hon kommer. Så småningom reser den lilla familjen, Lisa, hennes man och två barn, till Korea, för att få fram ytterligare uppgifter om hennes första två år i livet och – till slut – få träffa Lisas biologiska mamma.

Palimpsest är en personlig berättelse i ordets bästa bemärkelse. I och med sitt klara fokus på adoptionstemat förmår den att både fördjupa och bredda berättelsen. Jag blir förvånad och oerhört drabbad av hur skyddslös den adopterade är, och hur lite Sydkorea tycks ha gjort upp med sitt adoptionsindustriella förflutna. Lisas jakt på sanning bland motsägelsefulla dokument och myndighetsrepresentanters tomma ord har klart kafkaeska drag.

Man får verkligen en klump i magen. Och goda skäl att ifrågasätta hur barn, barnlösa, rika och fattiga över huvud taget behandlas i världen.

Similar Posts:

• Att stjäla ett barn
• Vem är du, och varför?
• Är blått en kill-färg?
• Betydelsen av en familj
• #MeToo i serieformat