Odd är rädd om sitt huvud. Varje morgon innan han stiger upp ligger han och tänker på allt som kan gå fel under loppet av en dag. Tänk om han klämmer huvudet mellan dörrarna på skolbussen! Tänk om taklampan i klassrummet ramlar ner! Tänk om hans huvud krossas.

Denna hyperängsliga gosse tar inga risker. Varje morgon lindar han noggrant in sitt huvud i handdukar. Som om det inte vore nog har han en riktig hönsmamma med fjädrar, näbb och allt. I skolan är han mest för sig själv. Klasskamraterna tycker att han är besynnerlig. De har sedan länge slutat fråga om han vill vara med och leka. Det är ingen idé för han säger alltid nej. På gymnastiken brukar han dra sig tillbaka till toaletten.

På fritiden brukar Odd leda runt sin cykel, han är föga förvånande inte förtjust i att cykla. Ibland leder han sin cykel till skogen. Odd tycker om skogen även om där finns hårda stenar och kottar som ramlar ner. Det är i skogen han möter Gun. Hon sitter högst upp i en tall klädd som ett bi och osar av mod. Trots att Odd inte törs klättra upp vill Gun leka med honom. Han prövar försiktigt sittandes på en sten och ett leende spelar på hans läppar i hans ägghuvud.

Odd vill inte släppa hennes hand. Han är glad och varm om kinderna. Nästa dag ska de ses igen. När Odd lägger sig på kvällen tänker han på Gun. Han drömmer också om henne. Två bin som flyger över skogen och håller varandra i händerna. Det är en fin dröm.

Odd är ett ägg är berättelsen om en mycket känslig, liten kille som stängt in sig i ett skyddande skal. Han är livrädd för att brista men med hjälp av den frimodiga, fryntliga Gun släpper spärrarna och han gränser förflyttas och han kläcks.

Språket är vackert och späckat med känslor. Från början oförlösta som sedan blommar ut. Illustrationerna är som välarbetade tavlor där Odd skildras som en udda figur med sin ovala äggskalle och taniga, kobenta ben. Som kronan på verket dras min blick till hans snorröda snok.

Det här är en härlig och annorlunda bilderbok som vågar mycket. Den värnar om folk med rädslor och begränsningar och är inte rädd att dröja vid det. Och den ingjuter hopp. Det finns vägar ut ur sådant som nästintill är cementerat. Det enda jag har att invända mot är att när vändningen väl kommer går det i ilfart. Men i ett barns värld är det säkert fullt logiskt.

Similar Posts:

• Don Fritjof
• När man får hem en oönskad Farbror
• Tillåtande vänskap och sorg
• Den fina samhörigheten
• Skolstarter och syskonskap

Don Fritjfof var ingen kissekatt
som snällt låg och spann i nåns knä.
Ett kattmonster var han och varje natt
så skrämde han folk och fä.

Han är kräsen i maten, äter bara Gourmet-mat. Och som citatet avslöjar vill han inte ligga i husses knä och spinna. Han vill bara skrämma vettet ur traktens övriga katter, hundar och såklart möss.

Men så en dag kommer det en liten mus. Hon retar Fritjof och genast börjar en vild jakt, snyggt illustrerad av Lisa Aisato. Den tar dem genom kvarteret och upp i ett träd. Väl uppe upptäcker Fritjof som tidigare har varit för fokuserad på musen att han är högt, högt uppe. Där blir han sittande i trädet medan hans husse letar efter honom.

Den fasansfulla tiden i trädet får Fritjof att vekna. Mot slutet veknar han så pass mycket att jag saknar hans vresighet men det är inget som de övriga djuren i kvarteret gör…

Jag gillar de lite ruffiga illustrationerna, med böljande hus och en färgskala full av känslor. Och jag älskar detaljerna som döljer sig på varje sida. Särskilt husses bokhylla där böcker av Strindberg, Ibsen, Brand, Shakespeare och Tsjekhov trängs.

Don Fritjof är ingen dussinkatt men i litteraturen är han ändå inte ensam. Jag ser klara likheter med T. S. Eliots Old Possum’s Book of Practical Cats, eller som den heter i svensk översättning De knepiga katternas bok, ni vet det den där som inspirerade Andy Lloyd Webber att skriva en viss musikal…

Jag tänker särskilt på katten Morr-Tiger och hans ”oväntade slut” som har stora likheter med Don Fritjof.

Morr-Tiger reste med en pråm. Han var en rackarkatt,
den värsta bov som någonsin gått lös en ruskig natt.
Från Gravesend och till Oxford man kände till hans streck,
och det var inte utan skäl han nämndes ”Themsens skräck”.

Don Fritjof är rolig och högläsning går härligt lätt när författaren rimmar på vers. Det skapar en upprepande funktion som passar så väl ihop med spänningen i berättelsen.

Similar Posts:

• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Sorgen efter en katt
• Eliots knepiga katter
• Förlösande och förtjusande
• Rörig kattjakt