Det är någon som springer över torget. Mossa och kvistar
lossnar från ryggen.

Det är en text som trots att den viskar om desperation och vilsenhet innehåller förvånansvärt många stillsamma bilder. Det finns ett lugn över jagets betraktelser som allt mer befinner sig utanför sig själv och lägger sig i de andras våld i något som liknar en sexuell orgie.

Inuti berget, det är varmt och det sväller. Jag ligger bland
palmblad, alla kroppsdelar kletar.

Lamporna, natten. Hur allting ska öppnas. Saliven och
sanden. Det kommer inte att sluta.

Linus Gårdfeldt tycks ha en särskild känsla för rytm och flöden. Texten är verkligen en sång, ja ibland nästan ett orgiens mantra fylld av förskjutningar och skiftningar. Ändå är det förvånansvärt ofta som jag känner mig oengagerad i Gråbergsång och dess diktjag. Jag har en idé om vad den vill kommunicera. Det finns en tematik som i dagens urbanitet är nästan oundvikligt viktig – nutidsmänniskans längtan efter flykt från sin sig själv och sin omgivning och förmågan att ta till en parallell verklighet, sagan, för att nå dit. Trots det saknar jag något här. Jag saknar ett motstånd i allt denna medgörlighet och längtan. En röst som ifrågasätter det egna eller omgivningens handlande. I sin vilja till flykt blir jaget distanserat, ja näst intill apatiskt i förhållande till det som händer. Först mot slutet händer något. Jagets resa avbryts och en mängd frågor skär in i texten. Här påbörjas en dialog, en kommunikation.

Vad är det som händer nu? Jag vet inte. Hör du fåglarna?
Nej, jag hör inte fåglarna. Varför tror du att de har tystnat?
Jag vet inte. Verkar det inte märkligt? Jo, jag tycker att det
verkar märkligt.

Texten slår knut på sig själv, gör sig omöjlig och visar på individens vilsenhet. Och även om Gråbergsång, så som den var innan, är en förutsättning för dessa sista textpartier hade jag velat ha mer av dessa förtvivlade, förvirrade frågor. Jaget i dikten, liksom tusentals jag utanför den, har fortfarande inte hittat hem.

Vad ser du genom fönstret? Jag vet inte. Är det otydligt?
Ja, det är mycket otydligt. Men ser du dig själv? Ja. Vad ska
du göra nu? Jag vet inte.

Similar Posts:

• Surrealistisk sagovärld
• 37 grader celsius
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer
• Tillbaka till kaninen
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga

det är i huvudet det händer,
det finns händer i huvudet som samlar på smuts,

det finns fiskar också, men dom håller sig gömda,
färdas från tinning till tinning i särskilda båtar

Vemodet och äcklet går sida vid sida med befrielsen och lättnaden hos jaget som träder in i en alternativ verklighet. I Gårdfeldts underjord skissas bland annat ett rävbarn upp, kapitlet heter ”Kejsarsnitt” och ”det kliar där rävbarnets navelsträng lossnat,”. Det mänskliga barnet tar här en djupare del av sagovärlden, blir till räv och mystifierar sig själv och sin ångestladdade existens.

Det är långsamma, rytmiska och starkt bildliga rader som pryder sidornas överkant. För Gårdfeldt slösar inte med orden, han utövar en stram centrallyrik där ett stycke max får vara två rader långt. Ändå är flödet påtagligt, då han avslutar varje litet stycke med ett kommatecken, dikten fortsätter och fortsätter, djupare in i läsarens medvetande. Den strama formen i kontrast till det drömska, gränslösa innehållet skapar en fängslande känsla av att jaget försöker bryta sig ut ur vardagens måsten och ramar och istället hitta en egen värld där känslorna och tankarna kan få fria spelrum och ta oanade vändningar. Jag fascineras av Gårdfeldts många surrealistiska infall:

vi sitter tillsammans i mörkret och väntar,

mjölk sipprar fram ur min handled
och rävbarnet dricker,

Man kanske kan tycka att Gårdfeldt skulle kunna fördjupa känslorna av vemod, äckel och befrielse mer i stil med Aase Berg då hon i sin första diktsamling Hos rådjur visar upp groteska bilder av natur och människa i absurd sammansmältning. Men samtidigt finns det en lockelse i den sparsmakade och övertäckande ton som Gårdfeldt använder, den som aldrig säger mer än nödvändigt utan låter läsaren öppna upp sina egna sinnen för att ordentligt kunna se dessa mörka, äckelvackra motiv framför sig. Ändå tycker jag att Gårdfeldt kanske gör det lite väl svårt för sig, att han skulle vinna på att våga lite mer, att kasta sig ut i det mest extrema är modigt och skapar ofta en fascinerande effekt. I Men golvet har ingen mun balanseras det på en lina där ena foten ibland slinter, medan den andra håller sig kvar. Man värjer sig för de mer inträngande bilderna. Men det ser ändå väldigt lovande ut och jag vill genast ha mer av poetens obeahagligt vackra sagosurrealism som glänser av originalitet.

Similar Posts:

• Urbant möter saga i vilsen verklighet
• 37 grader celsius
• En rå drömvärld
• Vi ska alla en gång dö
• Det angår

Kanske är det därför jag trevar. Kanske är det därför det känns ljummet.

Sju debutanter trängs på ett hundratal sidor, tre poeter varav en valt att skriva en kortnovell, Niklas Åkesson (tidigare publicerad i bl a Tittut! – Tio nya svenska författare, underligt att han medverkar som debutant) och fyra novellister.

Johanna Ayres vevar igång antologin med tre fartfyllda dikter. Ayres beskriver den automatiska vardagen på ett mekaniskt sätt. Hon skalar av verkligheten och ser bortom den föreställda låtsasvärlden. Hon lyckas frammana en eftertanke hos mig. Poeten Linus Gårdfeldt är en av två manliga författare i antologin. Hans dikt ”Rävlampa – en introduktion” pulserar för sig själv, avgränsat från de andra debutanterna (läs textutdrag).

Klara Bengtsson presenterar sedan två kortare noveller som utspelar sig i en gammalmodig torparmiljö, ”Sålunda talar längtan” och ”Öppnet landskapar sig”. Elin Boardy låter sina noveller utspela sig i en harmonisk amerikansk miljö. Gemensamt för dessa två författare liksom för Mia Öström är att de smyger som katten runt het gröt. Ifrågasättandet av den rådande situationen och den tysta överenskommelsen om att allt är normalt ekar i deras historier och lyssnar man noga hör man hur det knakar i fogarna. Det finns en längtan efter nya relationer och kärlekar…

Det hela är anmärkningsvärt. De tre debutanterna är alla födda under sjuttiotalet utom Öström. En generation som fått mer frihet och valmöjligheter än någon tidigare lyckas inte bryta sig loss från sig själva. De rör sig ständigt runt det som kunde ha varit och slutligen känns det hela hopplöst. Kanske är det en spegel av konsumtion- och reklamsamhället där valmöjligheterna har blivit för många och slutligen faller vi in i någon typ av egocentrerat apatiskt ältande. Lite drag under galoscherna och öppnare tilltal gentemot läsaren hade inte skadat. Bjud in till fest för tusan, läsfest!

När jag kommit så här långt har mitt nyfikna sinne svalnat. Karin Tjäder serverar i ”Mariatorget efter frosten” en trevlig berättelse om nostalgiska ryska ungdomar i Stockholmsmiljö. Varför hon valt ryssar till sitt persongalleri är dock en gåta för mig. Tydligen är novellen en del av ett större projekt som för tillfället ligger på is. Så håll ögonen öppna. Åkessons ”Komediantens längtan” mixar allvar med humor. Han skämtar om samtida händelser och beskriver unga människors jakt efter identitet i stadsmiljö. De här två lättar upp stämningen, de bryter av mot de andra ganska lama novellerna.

Ser man antologin som en uppmuntran, en chans för framtida författare att synas är den en bra idé. Jag kan dock inte sluta att tänka på allt vi inte får läsa. Om det här är det bästa Wahlström & Widstrand hittade hos nya förmågor utan att våga publicera dem i något större format, ja då börjar jag fundera på hur mycket den svenska publiken går miste om. Hur många manuskript skickas in till förlag utan att någonsin nå en publik.

Nej, jag tycker att dessa framtida författare, som i vissa fall varit med ett tag i författarsvängen, borde skramla ihop lite pengar och ge ut var sin bok och visa vad de går för. Det skulle ge dem en rättvis chans, en chans att visa vad de kan.

Similar Posts:

• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Mer jävlaranamma, tack
• Urbant möter saga i vilsen verklighet
• Utåtriktade röster som når in
• En riktig roman