Den första novellen De blå skorna är skriven av Linda Olsson. Berättelsen tar sin början i ett trapphus i Paris där berättarjaget, med sin fars aska i en urna i famnen, kliver in genom dörren till faderns ödsliga lägenhet. Fadern som plötsligt bröt upp från livet i Sverige och flyttade till Paris, en stad som berättarjaget inte ens visste att han hade någon särskild koppling till. Fadern som varit sjuk en tid utan att berätta om det. Fadern som själv tagit hand om allting innan sin bortgång, men som lämnat ett par skor i en kartong på skrivbordet. Ett par blå damskor i storlek 36. Aldrig använda. Det är en fin novell om hur lite vi trots allt vet om de människor som borde stå oss närmast, och om hur vi först när vi inte längre kan få några svar vågar släppa fram alla de där frågorna. Vem var han egentligen, fadern som var så nära men också så långt bort?

Bengt Ohlsson behandlar i sin novell Dummy arbetslivets villkor och vad det gör med vår identitet. Karin gör sin första dag som praktikant på ett företag och hennes första uppdrag är att åka till en byggarbetsplats och presentera en ‘dummy’ för de som arbetar där. De ska smälla upp en banderoll på byggställningarna med texten: HÄR BYGGER VI OM CENTRALEN. OM DU VINKAR TILL OSS KANSKE VI VINKAR TILLBAKA. Uppdraget, som Karin tackat ja till utan att blinka för att visa sig orädd och driftig, är i viss mån lite av ett självmordsuppdrag för självförtroendet. Självklart skiter byggarna i henne och hennes dummy. Självklart inser hon det redan på väg dit. Hon är ung. Hon är tjej. Hon är praktikant. Och hon lär sig redan första dagen att hon måste bli någon annan för att passa i detta arbetsliv. Hon måste prata vassare, hårdare och högre. Hon måste markera sin plats i hierarkin. Bengt Ohlsson har en makalös förmåga att krypa in i huvudet på sina karaktärer och framställa dem fullständigt trovärdigt, oavsett om det är en rädd och inskränkt pastor som i Gregorius, en flicka i yngre tonåren som i Kolka eller en cancersjuk punkstjärna som i Rekviem för John Cummings. Likaså denna gång. Han skildrar Karins osäkerhet, utanförskap och desperata vilja att passa in så väl att jag glömmer att författaren är en medelålders man. Imponerande.

I Karin Ströms Stamtavla handlar det om syskonrivalitet. Huvudpersonen Maria har aldrig lyckats komma över svartsjukan mot sin lillasyster, en svartsjuka som uppstod i samma ögonblick som modern blev gravid igen. Den symbios som Maria och modern levde i förstördes av lillasysterns födelse, och att systern dessutom var både krävande och omåttligt talangfull inom just det område som Maria själv verkade inom, gjorde aversionen än starkare. I novellen åker Maria och hennes mor till Ystad för att gå på systerns, Darias, vernissage på konstmuseet, och ett av verken hon visar blottar Marias alla svagheter. Konst, talang, integritet … eller bara elakhet förklätt i konstnärlig frihet? Jag tycker hemskt mycket om novellens tema – måste man älska någon för att man delar DNA – men jag hade önskat att novellen var mer koncentrerad. Återblickar och berättande partier förklarar systrarnas relation, men det är i de gestaltade mötena systrarna emellan som det verkligen bränner till.

Shuno heter huvudpersonen i Dogge Doggelitos novell med samma namn. Han och två andra killar lockas med på en snattarrunda på varuhuset Obs! av skolans bad boy Tokke. Tokke är rutinerad när det gäller att sno saker, och han vet att det är bäst om man har med några fler på uppdraget. Snuten brukar nämligen ge upp när flera grabbar rusar åt varsitt håll med det de lyckats roffa åt sig. För Shuno är det däremot första gången, och adrenalinet och osäkerheten pumpar i hans kropp. Doggelito skildrar grabbarnas språk med fingertoppskänsla, och han visar en bild av dessa kicksökande killar i förorten som är mångt mycket mer nyanserad än den bild som oftast ges. För handlar det verkligen om tristess och kicksökande? Handlar det inte, egentligen, om att det finns de bland oss som inte har någonting? Som måste gå till skolan i trasiga kläder. Som inte alltid får tillräckligt med mat hemma. Eller som inte kan ta hem sina vänner eftersom man inte kan vara säker på om föräldrarna är nyktra och hemmet städat. Fattigdom och utanförskap – fruktansvärt viktiga teman i litteraturen!

Novellix fortsätter att leverera, och jag ser redan fram emot deras nästa utgivning.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Den egentliga frigörelsen?
• Minideckarjuveler att njuta
• Tjusigt om livet
• Noveller att inte läsa ensam

Jag har fortfarande inte läst klar Monica Wilderoths Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta så den följer definitivt med. Trots att det var längesedan jag började på Joyce Carol Oates Blonde har jag fortfarande inte avslutat den, det kan ha att göra med att den är över 800 sidor lång och att den kräver just en halv semester. Helena Österlunds rytmiska diktsamling Ordet och färgerna följer också med, recension kommer.

Deckare hör ju sommaren till, trots att den ska spenderas i en stuga i obygden, jag håller tummarna för att den är i det mindre blodiga laget och tar med mig Mari Jungstedts Den farliga leken, recension kommer även här. Siri Hustvedts Vad jag älskade följer med för den vackraste titeln, Linda Olssons Sonat för Mirjam för att jag inbillar mig att det är en sån bok som man ska läsa om somrarna. Nick och Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan för att den nog är en bok att sträckläsa.

Förhoppningsvis träffar jag några barn att högläsa Johan och Jösta för, eftersom det är en fantastisk bok om två giraffer, på rim, som bara måste läsas (recension kommer). Därtill packar jag ner ett gäng med hästböcker och hoppas att jag har garderat mig.

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Spårstigar av liv
• Ny vecka på Dagensbok.com
• Vecka 30 på dagensbok.com: Semestertempo
• Halvfullt

Men det är historien som är tyngden i Linda Olssons bok. Lite tillrättalagd ibland, lite klyschig, men ändå med en tyngd. Veronika, berest ung kvinna, drar sig undan till ett ensligt hus i Dalarna för att komma över en sorg och för att skriva en bok. I huset bredvid bor Astrid, byns ”häxa” som sällan visar sig och som levt sitt långa liv väntande på något bättre. De två kvinnorna finner varandra och en djup vänskap utvecklas mellan de två. Veronika har rest hela sitt liv och varit överallt i världen, Astrid har knappt varit utanför byn.

Det är Astrids historia som bränner mest. Den gamla kvinnan som hela tiden har väntat på bättre. När hennes mor tog livet av sig när Astrid var barn verkade hon ge upp, och sedan har hon bara låtit livet gå. Inte unnat sig den lilla lycka som skulle kunna finnas där, tvärtom bokstavligt talat tvingat bort den. Större delen av sitt liv har hon bott i sitt hus och låtit tiden gå medan hon kämpat med att inte tänka på sådant som gör ont. Men det kräver Veronikas närvaro i hennes liv för att hon ska våga tänka och känna och minnas och inse att det är hon själv som har stängt sig ute från livet, och inte tvärtom. Det är ett nästan smärtsamt tragiskt öde.

Det är ingen dålig bok, absolut inte. Just bara lite väl tillrättalagd ibland. Ibland kan jag bli så trött på de här innerliga och ”sanna” mötena som beskrivs i böcker. Jag tror inte att de någonsin händer i verkligheten, och de är isåfall resultatet av ett oändligt skönmålande. Jag kanske är cynisk (eller så beror det på att jag skriver den här recensionen till gamla Guns ‘n Roses på hög volym, de är nog inte de milda sångerna som avses med romanens titel direkt), men framför allt så är detta ju dock just en roman och det fina med romaner är att man får skönmåla.

Så ett tips är att lägga undan den alltför cyniska och kritiska läsaren, och bara dyka in i boken, för nog är den ändå värd den stund det tar att läsa den.

Similar Posts:

• Mörka toner i mildheten
• Det poetiska Grönköping
• Kärlek med förhinder
• Poesi für alle
• En dalaresa

När Astrid under stor vånda och med oerhörd ångest berättar om sitt i vissa avseenden tragiska liv så framgår det att hon tvingats till äktenskap, att hon avskytt sin make och att hon bär med sig förnedrande upplevelser i barn- och ungdomen. Jag ska inte här avslöja romanens mest förfärliga ”händelse”, men man undrar ju: vad ger henne (Astrid) rätt att handla som hon gör? Är det rimligt att två gånger råka ut för perversa män? Tja, omöjligt är det väl tyvärr inte …

Mina moraliska invändningar borde väl inte påverka min syn på romanen. Det är ju inte jag som skrivit boken, det är Linda Olsson. Hon har valt att skriva om dessa personer och de är ju skildrade ur Astrids synvinkel. Vem är då jag att komma och ändra dem (personerna) efter mitt behag?

Astrids man är skildrad så osympatisk som möjligt, inget som helst försonande ljus faller över honom. På bröllopsnatten hostar han upp slem och harklar sig … Hotande nära det komiska och det är nog inte meningen …

Astrid flyttar ner till ett rum nära köket och hon har hatat sin man i nära 60 (!!) år. Inga antydningar om skilsmässa eller andra alternativ än att bo kvar i huset. Ett barn föds, en liten dotter som döps till Sara.

Det finns inkapslade hemligheter i huset. Astrid har valt att isolera sig eftersom hon inte litar på någon och eftersom hon dessutom har lagt locket på sin ångest. Veronika, den unga kvinnan, får henne att berätta. Astrid når självinsikt och sanningen är kanske inte så svart och vit som först kan tyckas.

Jag har lite svårt för Astrids ”ego”. Men hon kommer på att allt berott på henne själv även när det gällde hennes älskade dotter. Hon var rädd för upprepning; att Sara skulle gå igenom samma trauman som hon själv gjort. Men det är här min reservation kommer in: även om möjligheten är liten, kanske mikroskopisk, så skulle dottern kunna ”ta” upplevelserna (om de nu inträffar) annorlunda. Dessutom är Sara en ANNAN människa, hon är INTE Astrid i repris. Var och en av oss är en unik individ och vi har rätt att göra EGNA bedömningar i livet.

Även om det inte skrivs rent ut så framgår det mot slutet att Astrid tar sitt liv. Hon följer alltså i sin mors spår; denna tog livet av sig när Astrid var liten. Hon arrangerar, ordnar så att Veronika får ärva hennes hus. Det är sympatiskt, visst – men även ett uttryck för Astrids ego. HON bestämmer.

Som tur är finns en motvikt i romanen: Veronikas positiva syn på män. Hon har haft en stor kärlek på Nya Zeeland: James. Han drunknar under surfing och Veronika väljer efter en tid att lämna landet och flytta till Sverige. Hon är diplomatdotter och även om fadern har sina fel och brister så är han skildrad med värme. Inte något av det äckel och förakt som ligger i beskrivningen av Astrids make.

Jag vet att detta är Astrids bok, men jag som neutral läsare saknar ett fräschare, mer sansat porträtt av mannen. Han lämnas som en anonym varelse på vårdhemmet, har inga tillhörigheter, Astrid tar inte ens dessa i sin handÂ… Så kallt, så kallt. Tycker faktiskt att hennes kyla känns lite obehaglig.

Den händelse som berör mest är den som fått namnet ”Prinsessan Liljekonvaljemö”. 13-åriga Astrid är ensam med fadern (änkling) i huset. Hon har plockat liljekonvaljer och ska placera ut dem i vaser. Plötsligt kallar fadern på henne … Linda Olsson är här sparsam med orden, men man förstår ändå … Astrid kunde inte göra annat än att lämna henne där bland de kringströdda blommorna: den lilla flickan blev kvar där. En oerhört gripande scen.

På Astrids gravsten står ”Nu ska jag sjunga dig milda sånger” taget från Karin Boyes dikt. Hon (Astrid) syftar då på den lilla dottern. Veronika tröstar och ger Astrids sista tid en mening. Men hur skulle man annars reagera? Den gamla kvinnan har väl lidit nog.

Linda Olsson har skrivit sin roman på avstånd: i Nya Zeeland. Den är rik på citat från kända svenska diktare. Den är skriven med stor kärlek till den svenska naturen: blommor, lingon, smultron, svampar, skog. Försoning med livet? Kanske. Sympati med Astrid? På många sätt ett ”offer”: för fadern, för mannen. Men mina invändningar gäller porträttet av mannen. Så ensidigt och onyanserat. Men det är en bra skildring av vänskap mellan två omaka kvinnor, skriven på ett enkelt, men samtidigt medvetet språk. Det känns tuktat, inte spontant. Slutligen tror jag att Astrid når insikten: vad vinner man på att göra sig till offer?

Similar Posts:

• Färsk potatis och sill, som om tiden stått still
• Novellförlaget fortsätter att leverera
• Semesterläsning
• Någonstans, en plats för oss?
• Karin ”Kulturellt Kapital” Boye