Först får jag för mig att diktsamlingen handlar om vårt allt större klimathot (vem minns inte senaste årens outhärdligt heta somrar) och det kanske I grenverket också kan handla om, men framförallt tror jag också han bearbetar sitt eget åldrande – snart 90 år har ju Sjögren det mesta av sitt liv bakom sig.

Det innebär ju också, tänker jag mig, att har haft rätt många år på sig att förfina sina språkliga verktyg. För hans naturlyrik, om jag nu vanvördigt få kalla den så, tilltalar mig verkligen. Det är som om Lennart Sjögren lagt sitt öra alldeles nära stenarna på stranden, eller ser vad myrorna tänker. Jag som annars finner mitt hem bland boulevarder och avgasrök känner något oväntat genast en stor ömhet inför åkersorkar, kastanjenötter och lysmaskar.

Och det kanske just för att han anlägger ett lite existentiellt perspektiv på det också. Att bara hylla en björk uppochner skulle måhända inte ge så mycket. Nu handlar det även om födelse och död, vår begränsade tid här och vad som blir kvar av allt det vi omgivit oss med när vi levde. Befriande nog förstår Lennart även att människan bara är en liten pyttesmula av något mycket större.

Läs den här för mig på min begravning:

Tystnaden efter regnet

när någon har rest bort

och aldrig återkommer

eller att ett barn just blivit fött

Insekterna sitter där med sina spröt

människorna står där i sina skor

och väntar på vad som ska komma

efter en sådan tystnad

Eller den här:

Med tänderna fastbitna

i det alltmer avgnagda livsbenet

med märgen utsugen

Tills svarta natten

med dagens höga klara

plötsligt kommer

och vi släpper greppet

gripna av en annan hunger.

Similar Posts:

• Kalla mig vad som helst, sa profeten Noa
• Inte bara om de äldre
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Sädesärlans tändsticksben
• Att beskriva floden

Och Sjögren gör som vanligt. Gestaltar sig fri och söker i frihet sin begränsning. En dikt, från början till ett slut.

Kalla mig Noa
eller kalla mig något annat
jag var med om den stora floden
jag överlevde.

Så inleds en närgången berättelse om gubben Noa, berättad av Noa. Om arken som bar livet, på den stora floden – en uråldrig berättelse som finns tolkad inom många religioner, och på så skilda sätt – en mycket gammal berättelse.

I det planlösa söker jag minnas
jag söker pinnar till ett bygge
allt är pinnar
i jämförelse med floden och flodens tid

Sjögren tycker om att skifta person, låta lynnet och karaktär gestaltas och få styra språket. Söka i sökaren efter det som utmärker oss varelser, vi människor. I alla tider. Kalla mig Noa är en dikt i djup eftertanke – här framställs ett människoliv. Noas.

Hur tyst blev den natten
då de drunknade började uppsöka oss
några med ansiktena vända uppåt
de flesta nedåt
som om vattendjupet
skulle ge en sanning

men jag tror inte de sökte sanning
skräcken söker inte sanning.

Ett långt liv – ålderdomens dödsängslan, sorgen och onda handlingar – blir själsliga tvångstankar i ett utdöende perspektiv. Ständiga återskapta tankar i lidande, som en eftertanke – vad skapades och skapas? Vad formas i det nya – nu gamla – av begångna handlingar? Noa som överlevt floden, bygger upp dränkta städer men är själv förorenad av det floden ämnade skölja bort.
En döendes tankar, onda som goda — i tidslig lite skit samma; en poet – Noa, profeten som slutar återberätta, för berättelser är lika förgängliga som människoliv. Med tiden förorenas även berättelsen av språket – blir maktens anspråk för makt, mörkt religiöst.
Religion blir i Sjögrens dikt snarare som misstolkningar och vanvårdad historia – men genomgående — mänskligt. Det giftiga bildas hos dem som äger makt att återberätta – som begår ont i sanningens namn. Sin sanning, inte Noas, inte vår. Deras. Floden sköljde inte bort den ondskan.

”Det är ett ont liv
ännu ondare än vad jag förut trott.”

Noa låter det vanhelgade vara, har inte mod eller kraft att bryta mytbildningen, att bestrida de fel han ser återupprepas. En lärdom från tiden innan floden, som går förlorad. För att bortom och ovanför har hans liv på nytt formulerats, till en giftig myt och en makt återskapt med tolkningsföreträde. Som straffar dem som vill finna vidare vetande, eller hos det främmande en källa till nya insikter och utsikter. Gestaltat i dikt av ett möte med en resande, en fråga om guds närvaro:

Han sade:
jag har ett annat svar till dig.
Du talade om floden
och alla de som vattnet tog
och som överlevde, byggde städerna
och började det nya kriget

Det är en synvilla du lever
den grymmaste av drömmar
och den har bundit dig så hårt
att ingen annan än du själv kan få dig fri
jag tvivlar att du orkar.

Enligt myterna kring Noa – så påmindes Gud att låta vattnet sjunka undan, med löfte att aldrig igen dränka världen. Men löftet skapar förvirring – synen av det nya återbyggda som gjutet av samma synd, nya murar och nya krig — fast samma. Vilken gudomlighet ryms i det löftet?

Dikten gör berättelsen åter relevant, sorgen att stå ensam och tyst med kunskap. I åldrandets och uråldriga ålderdomens namn; ett liv som vill ta slut — i tystnad … En livstid styrd av desperation, feghet och dödsångest — till en gammal mans tysta kontemplation. I eftertanke förbannar han sin överlevnad, önskar sig tillbaka i tid, att få dränkas i stora floden. Ett människoliv i befriande gestaltning — som samtidigt blir ett offer och som symbol för kommande onda härjningar — mot allt vettigt och trots all god vilja.

Berätta för mig
du som en gång ska leva långt efter mig
varför detta var så länge sen
varför ondskan blev så stor

Enkelt språk — styrt enkelt — men som är ett poetiskt mästerstycke. Tiden tar väl hand om det tidlösa, Sjögren! Om dikten får åldras som dikt och kvar i egenskap av djupt egensinnig diktning.

Similar Posts:

• Lennart lyser
• Vecka 13: Bland debuter och gamla baudelairer
• Att beskriva floden
• Vid gränsen till vad det kunde blivit
• Spretigt och okoncentrerat

Film gjord på litterär förlaga är väldigt vanligt förekommande. Tidigare i höst har vi kunnat se Mig äger ingen, som i lanseringen möttes av ilska från en försummad Åsa Linderborg, som tyckte att filmteamet tagit sig för stora friheter med manuset. Hur är det egentligen, när en bok ska bli film? Vad kan man förvänta sig, och vad kan man inte förvänta sig? Kan filmen aldrig bli lika bra som boken? Är jämförelser ens vettiga att göra, eftersom det rör sig om så pass olika medier, och en bok på trehundra sidor knappast kan översättas till knappa två timmars film?

Jag har själv anledning att fundera över saken, nu när min bok Det borde finnas regler blir film. Castingen är i full gång i Malmö och redan till sommaren kommer inspelningen att köra igång. Vem blir Mia, vem blir Mirjam, vem blir Karl? Hur kommer 40-åringen Per Hyllén att se ut? Vilka av scenerna i boken kommer att vara med, och vilka kommer inte att vara det? Nästa år får vi veta, då den går upp på biograferna… Vad tycker biopubliken? Vad tycker läsarna? Vad tycker kritikerna? Och vad tycker jag (om man bortser från den fantastiska egokicken att se det där ”efter boken av Lina Arvidsson” i inledningstexterna… Läs mer om filmen Det borde finnas regler på min blogg och på produktionsbolaget Mints hemsida.

Men nu åter in i litteraturen förstås! Vi på dagensbok har som vanligt bäddat upp med boktips för er under veckan som kommer. Christina börjar veckan med en varm recension av Emma Karinsdotters debut. Romanen heter Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig och handlar om destruktiv förälskelse. Prosalyrik som hyllas för språkets och den psykologiska vinklingens skull.

På tisdag skriver Marie om Katja Kettus Barnmorskan, en mörk och skitig och till en början krånglig roman som utspelar sig i Lappland 1944-1945. Men den äter sig in i ben och märg, och får Marie att inleda recensionen ”Åh herregud vilken roman!”.

På onsdag skriver Richard om en bok med litteraturkritik, Samtida fördomar, av Charles Baudelaire som ellerströms gett ut. Det är verkligen litteratur om litteratur på hög nivå, och en intressant ingång till Baudelaires tänkande, men för att uppskatta den till fullo måste man verkligen vara insatt i fransk litteratur, tycker Richard. Kanske mer intressant historiskt dokument än underhållande nutidsläsning.

På torsdag skriver Kari om Ge och ta av Adam Grant. Hon tycker att den är en upplyftande bok om fördelarna med en givande attityd i arbetslivet.

På fredag skriver Håkan om Lennart Sjögrens Kalla mig Noa (”Jag har lyckan att recensera den. Ett underverk!”) Och en bonusrecension av Tolvnitton Förlags antologi Poeter 10.0.

Och vad som kommer till helgen, det får ni se då!

Similar Posts:

• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Intensivt och lyriskt om förälskelse
• Vänskap och tokförälskelser
• Rösta fram ”Det borde finnas regler” som ljudbok!